När vårtid i vår tid blev dåtid i vår tid

Jag var ju ute i söndags och fångade in den suddiga våren, men då snubblade jag också på dåtiden, för plötsligt hamnade en sten framför min kamera och fick vara med i min lek med skärpedjupet.

Skärpedjupet är fortfarande litet, men framsidan av stenen är avsiktligt skarp. Frågan är bara hur bakgrunden ska se ut.

Med en liten annan vinkel blir intrycket annorlunda.

Bilden blev lite varmare när bakgrunden skiftade.

Sedan är det ju frågan om hur meningsfullt det är att bara fotografera små utsnitt av stenen, men det handlar väl mer om känsla än dokumentation.

Det finns två runstenar på den här platsen.

Här finns även den andra stenen med, oskarp i fjärran, så nu har vi fått med lite av miljön. Två moderna vita pinnar stör lite , men det är nutiden som gör sig påmind. Där slutar golfbanan.

Går man närmare den andra stenen står den omgiven av risiga buskage som väntar på grönskan

Men tittar vi från andra hållet ser vi att den här stenen är lite rödare i hyn.

Fortfarande är bakgrunden oskarp, men tydligare i konturerna. Den är längre bort på den här bilden och börjar få lite mer former.

Men jag har ju redan varit här!

När jag kommit så här långt i bloggandet kom jag ihåg att jag och lille PEN passerade här för ett tag sedan.

Då blev det så här. Med vidvinkel. 17 mm pannkaka.

Övriga bilder: 70-200 mm zoom, bl 4

När jag inte längre såg suddigt blev våren skarp

Jag var ju ute och gjorde ett hastigt nerslag i den oskarpa våren i söndags. Efter en stund skärptes synen och jag såg vårens former i all dess skarpa strukturer.

Som här: buskar som väntar på att bli gröna, står där, välkammade med mittbena.

Andra använder färg för att framhäva sin närvaro.

Det här gänget tar mer skydd i den kollektiva klungan, och blir sköna genom massverkan.

Men för mig som fotograf är det mer strukturen det handlar om, de bildar som en mönstrad vägg där de står bortom gärdet.

På jakt efter den oskarpa våren

När jag var i Uppsala och fotofikade i lördags satt jag bredvid Lena Pesula och vårt samtal om fotografi (eller var det Foto-snack?) gjorde att jag kom på att jag tappat bort ett motivområde som sysselsatte mig mycket för några år sedan.

Jag ägnade mig ju mycket åt att försöka fånga naturmotiv med olika former av oskärpa  för att den vägen hitta olika uttryck. Vårt samtal (och hennes bilder) inspirerade mig till att experimentera igen.

Sagt och gjort, jag passerade ett litet stycke natur idag,  en lite frusen natur som höll på att tina upp. Mitt första alster är inte det minsta oskarpt, snarare onödigt skarpt...

... men det får väl då visa att den oskarpa våren ännu inte anlänt på fullt allvar, utan fortfarande är infrusen.

Ett tiotal meter därifrån hittade jag däremot ett banalt vårmotiv som jag attackerade med kort skärpedjup, för att få en upprepning av formerna, men med olika skärpa.

Det är alltså inte bara så att jag vill ha en oskarp  bakgrund, utan jag är också ute efter att använda oskärpan som ett formelement.

Några steg till och jag hittade färgen - då fick jag ett element till att leka med, oskärpa och färgstarkt  i skön samverkan. I alla fall samverkan.

En variant  till: Bara oskärpa. Oskärpecirklarna får bilda formelement som bygger upp bilden. Precis som för de andra bilderna gäller att man bör förstora bilden för att se hur det verkligen ser ut, men här är det extra viktigt. Tycker jag.

Här gäller det att ha ett motiv som i sig har tillräckligt grova strukturer för att det hela ska fungera.

Nästa metod är att lägga sig pladask på mage och trycka in  ansikte och objektiv i vegetationen, för att se vad man hittar. Det var där jag började en gång i tiden med sådana här konstigheter.

Sedan gäller det bara  att komma på var skärpan ska ligga (och inte ligga). Ett samspel mellan ögat och sökaren och handen på fokusringen. Ingen autofokus, då har man inte koll på läget.

Kort skärpedjup handlar det ju om. När jag fotar på detta vis är det alltid största bländaröppning som gäller. I det här fallet bländare 4  och en zoom  70-200 mm. Fast brännvidd fungerar också bra, jag använder fokusringen mycket mer än zoom-ringen. Mitt 100 mm macro har jag använt mycket för sådana här plågsamma bildförsök. Korta brännvidder är knepiga, skärpedjupet är för bra (vilket är dåligt i det här fallet).

Här är det skärpa/oskärpa i tre nivåer kan man säga:

det skarpa motivet (om det nu är det som är motivet, det  handlar  snarare om helheten);

oskarpa former en bit bakom;

den riktiga bakgrunden som är rejält oskarp men ändå har  lite antydd struktur.

I nästa bild har jag hittat en bakgrund med mer jämn struktur, men ändå struktur, och dessutom ett färgstänk som en liten accent.

På fotofikat fick jag också höra att det är inne med ljusa bilder,  så då avslutar jag med den här. Man vill ju inte vara ute ;)

När jag ändå var i Uppsala blev det
återbesök på sönderfotograferad plats
med reflektioner kring kompositioner

Sönderfotograferad plats? Ja det måste den väl vara när tusentals människor varje år tar bilder här. Men så här års borde det väl vara lite av dödsäsong, så jag tog en sväng åt det hållet. Sommarens gröna färger saknas ju och träden står nakna och lövlösa, men det var det jag var ute efter, de renskalade formerna, utan förskönande kläder.

Ja, det är Gamla Uppsala och högarna där, som jag talar om. Lite blött och slaskigt i snösmältningstider, fjolårsgräsfärgade former, nästintill folktomma. Då kan jag göra vad jag vill med dem. Ja inte helt, det är staket runt om, och det repekterade jag. Visserligen gör det att man inte kan välja fotovinklarna helt fritt, men det gick bra ändå.

Brungult och svart i kontrast och en blek igenmulen himmel därtill och så det rena sköna linjespelet, då återstår bara att hitta vinklar och kompositioner.

Hur tänker jag då när jag komponerar? Det gör jag inte, jag tänker inte, jag ser och justerar till det "känns" bra i sökaren, tills bitarna faller på plats, det sitter liksom i kroppen och känslan sorterar bort de dåliga alternativen, mer eller mindre automatiskt. Mer automatiskt, ju mer man är van vid motivtypen.

Det är lite som snickaren som slår i en spik, han tänker inte på hur han ska spika, efter tusentals spikar vet handen hur den ska göra. Efter tusentals bilder vet ögat, om motivtypen är känd.

Här borde ju den moderna digitala tekniken underlätta, det är ju mycket enklare (och framför allt billigare) att göra de misslyckade försöken, på vägen mot den perfekta spikinslagningen.

Steg för steg blir man bättre, i alla fall om man efter fotograferingen saktar in och utvärderar vad som blev bra och vad som kan/bör/måste kasseras. Och bortsorteringen gäller inte främst bilderna utan tankesätt och förhållningssätt vid fotograferandet och komponerandet. Om man inte lär sig vad som är mindre bra, lär man sig inte heller att sortera bort de dåliga spikinslagningrna.

Tänker jag då inte när jag fotograferar? Jo, tyvärr, och oftast blir det då mindre bra. Men ibland hittar jag något nytt och ännu mer ibland något riktigt bra. Alltså ska man tänka, men ha ett bra förhållningssätt till tankarna. Låter det krångligt? Jag har aldrig sagt att det ska vara enkelt, försvinner inte det roliga då.

När det blivit enkelt är det dags att pröva något nytt...

Jag brukar ibland säga att jag innerst inne är landskapsfotograf, det var i landskap jag riktigt lärde mig att se (efter de första åren av fotograferande, då jag lärde mig tekniken). Det märker jag ibland, t.ex. när jag ger mig på gatufotografering, att ögat och känslan fortfarande håller sig kvar i landskapet.

Ja, och så gäller det ju att befria sig från tänkandet att fotograferingen är något dokumenterande och avbildande, 0ch inse att det kan vara en skapande aktivitet.

Och glöm inte att det ska vara roligt!

En liten Brasklapp: när jag talar om tänkande menar jag komponerandet och bildskapandet. Jag tänker när det gäller tekniken, exponering å så'nt. Men det är en annan sak.

PS 1: Här fick inte lille PEN vara med, han fick vila sig, jag hade en annan kamera i bakfickan, med rejäl vidvinkel, för alla bilderna är vidvinkelbilder.

PS 2: det är klart att det kan gå att ta sköna bilder här även på sommaren

Lille PEN på fotofika i Uppsala

Fikasugen som jag var stack jag till Uppsala idag och hade lille PEN med mig. Jag tog en morotskaka, medan PEN fick 17 mm-pannkaka . Det var fler där, både människor och stora svarta kompisar till PEN.

" tranorna kom  flygande..."

Fotominnen från Hornborga-sjön.

Lena lyssnar...

En del hade böcker med sig.

Författare och läsare...

En del satt så nära att porträtten blev närgångna

Roger.

Bilddiskussion.

Anna med sina händer i sina händer....

Johan lyssnar...

på Rauni med dotter och hund.

Det  var ju enklast att fota dem som satt närmast...

...även om jag även fångade Tobbe på andra sidan bordet

Inte så många ord  idag, jag tycker att bilderna får tala. Vi hade trevligt. Jag fikar gärna fler gånger.

Bilder:

Lille PEN + 17 mm pannkaka