I går var min värld ganska dimmig...

... för det det var knappt man såg Science Tower. Här kan man ana byggnaden i ett ögonblick när det lättade lite.

...eller var det bara dis

Lite fakta (fritt ur minnet):

Dis: kortare sikt än 1 km
Dimma: längre sikt än 1 km

Hur stora föremål man ska kunna urskilja kommer jag inte ihåg (gamla minnen börjar bli dimmiga). Men höghus ska man nog kunna se. Alltså var det dimma för hotellskrapebygget såg jag inte.

Om aftonen låg diset kvar över nejden...

...aftonbruset i bilderna..

...och parkeringsplatserna låg tomma i sin begynnande helgvila.

Ja, det blev inte mer från denna dag, som var både dimmig och lurig. I dag är faran över när det gäller lurigheten. Får se vad som kan uppenbara sig i diset.

EU förbjuder fotografering med analoga kameror

Jag hittade uppgifterna på ett tyskt fotoforum idag:

"Schon am 1.1.2012 beginnt das Verbot aller Schwarzweiss-Filme"

Redan vid årsskiftet blir det förbjudet med svart-vit film.

Från första juli förbjuds färgfilm över 800 ASA!

Och 2012 är bara film under 100 ASA tillåten.

Länk (Tysk text):

http://www.systemkamera-forum.de/blog/2011/04/eu-verhangt-film-verbot

Hjälp, motiven är slut! Det blir inga fler bilder...
...kände jag i morse, men plötsligt så...

Det började redan igår, plötsligt tog alla motiv slut, vägen till och från jobbet var alldeles sönderfotograferad och där fanns inte längre några bilder och jag gick i andra tankar. Motivebb?  Eller var det tankarna som gjorde det,  var det tankarna som trängde bort bilderna?

Lite märkligt kändes det i alla fall, när det alltid brukar drälla av bilder längs vägen.

Men då plötsligt, när jag var nästan framme vid jobbet blev jag upplyst, två lysande hus hus, ett naket och ett påklätt, stod för den bedriften. Var det vårljuset, eller var det bara det att de var onödigt vita. Kommer de verkligen att kunna hålla sig rena?

Och ett halvt hus bort dök detta upp:

Ser det ut så kan man ju inte låta bli att ta en bild. Vårljuset en räddare igen.

Och sen var det kört. Ingen bildvila längre. Bilderna rasade in. Tur att jag var nästan framme vid jobbet.

Det var nog vårljuspeglingarna här med som förförde mig.

I väntkuren stod han och väntade på mig. Bara att knäppa.

Sedan fick det vänta tills jag gick hem. Påtänd av pånyttfödelsen bestämde jag mig för att pröva zoomen igen. Hade väl lite tankar på att fånga några väggar.

Subway-mannen

Mannen som lyfter balkar

Lite abstraktare

Lite längre boort hittade jag en ny vinkel på höghusbygget. Eller var det ljuset jag hittade. Båda kanske.

Nu går vi hem!

Färdiggånget

Det blev bilder idag med. Märkligt.

VARNING!
Bara tornbilder
och så lite skitsnack, förstås

Vad gör man när man vaknar alldeles för tidigt och inte kan somna om för att det är en helikopter som surrar runt i luften? Man kan ju alltid skriva text till ett blogginlägg och hoppas att ögonlocken blir tunga av det.

Eller så bestämmer man sig för att inte dricka lika mycket kaffe på jobbet (men då gäller det att komma ihåg det när man är där).

Det blev ju alldeles för många bilder på det lokala hotelltornsbygget i går, så jag fick ransonera lite och skapa ett eget inlägg för dem. Den första vy jag får av hotellbygget i sin helhet, där det inte bara är en uppstickare i fjärran, är här vid dagiset.

När jag tagit bilden slog det mig att det här skulle kunna bli en svartvit bild, med det grå tråkljuset, kontrasterna och en intetsägande himmel, så jag ställde om kameran till s/v (eller monoton som det heter i menyn) för att testa den funktionen. Det har jag inte gjort så många gånger, jag brukar svartvittifiera i datorn, när jag kommit hem.

Och titta hur det blev, det kom med två människor som satte liv i bilden. En oväntad finess med svartvit-läget!

Hundra meter senare återgick jag till färg, för jag ville fånga de röda tonerna.

Röda byggnadsställningar, men också ett rött plank mot motorvägen, även om man mer kan ana än se den röda nyansen där. Det här är ju ett skuggigt hörn av världen, där snö och is ligger kvar. Undrar hur mycket tornet kommer att synas när träden blivit belövade igen?

En riktig hoppjerka är jag idag, nu blev det färglöst igen.

Jag smög in mellan buskarna för att testa en ny vinkel.

Vid tornets fot kan man fånga den färggranna byggarbetsplatsen, även om det är speglingarna i fonden som dominerar.

Det var disigt, men plötsligt lyste solen igenom

Ja, det är en färgbild, men en grå dag. Har ju exponerat efter himlen, som trots gråheten är ljusast.

Nu ska jag se om jag kan slumra en stund igen...

Som vanligt

på-väg-till-jobbet-bilder

med lille PEN + 17 mm pannkaka

Ibland blir jag riktigt imponerad av mig själv...

...när jag bläddrar igenom min blogg och ser hur många fina bilder jag åstadkommit de senaste veckorna av nästan ingenting,

men det går snabbt över, för att så får jag ju inte vara

• det är ju kameran som gör jobbet
• det är ju inga riktiga bilder jag tar
• det är bara hastverk i förbifarten

och

• jag lägger inte ner någon omsorg
• jag bryr mig bara om att dra ihop bilder till bloggen
• jag strävar inte efter Bilden med stort B
• jag gör det bara för att det är roligt

men det går också över, för jag gillar vad jag gör.

Den här snubblade jag över i morse, innan jag hade hunnit många steg, och vips ryckte det i kamera-armen och kameran åkte upp ur fickan. Ett litet larvigt motiv? Men för mig var det en ögonblickets upptäckt som måste bli till bild. Enklare att ta bilde, än att fundera på om jag borde ha tagit bilden.

Tunnlar finns det ju gott om längs vägen.

Det här är den första jag träffar på när jag går hemifrån, kanske den obetydligaste och ointressantaste av dem alla. Det som kan göra ett motiv och en komposition av tunneln är väl trappan.

Nästa upptäckt var att snön nästan smält bort från gräsmattan inne mellan husen...

... så att det idag gick att ta genvägen diagonalt över gräset.

Jag passade på att ta en bild av det lokala djurlivet. (Ja, det är en fixeringsbild, förstora så kanske det syns.)

Är det inte ganska meningslöst egentligen att larva sig med sådana här bilder? NEJ, tycker jag. Det är inte meningslöst för mig, vore det så skulle jag inte göra det. Framförallt blir det meningsfullt ihop med texten, den föds ju ibland parallellt med med bilderna, ja ibland före bilderna, ibland samtidigt och ibland efteråt. Svårt att veta vad som är vad. Tyvärr kommer jag inte alltid ihåg de fina formuleringarna efteråt. Gubbminnet tar ut sin rätt.

Det jag däremot har konstaterat är att mitt fotograferande allt mer blir ett berättande, i alla fall det här vardagliga fotograferandet, att den enskilda perfekta bilden inte längre är lika intressant för mig. Här på Fotosidan är det ju länge sedan jag la in någon kritikbild eller pool-bild eller annan albumbild. Bloggandet har blivit min väg. För tillfället.

Vandraren, en miniserie i två bilder

Vandraren går in i bilden.

Vandraren går ut ur bilden.  

Slut (på miniserien).

Men texten fortsätter

Jag har ju gått en och samma väg massor av gånger, och vissa motiv har dykt upp många gånger för den trogna läsaren, men ändå finns det sträckor längs vägen, flera hundra meter långa,  där jag aldrig tagit någon bild, Vägarna är tråkiga, husen är fula och det händer aldrig något.

Men idag tog jag en bild längs en sådan sträcka.

Vad har hänt? Varför har den blivit fotograferbar? Jo, hotellbygget sticker upp i fjärran, något händer, stadsbilden förändras och plötsligt såg jag ett motiv. Och de här textraderna fanns i huvudet innan jag tog bilden, för jag gick just och tänkte att här brukar jag inte ta några bilder.

Ibland blir jag inte bara imponerad, utan även förbryllad över vad som händer.

(Dessutom tog jag för många bilder idag, så de rymms inte i det här inlägget.)