När vandraren slutat vandra så är bilderna kanske också slut

Jag är en vandrare. Det har jag egentligen alltid varit, ända sedan jag började gå. Vandrare, strövare, flanör...

Men jag har inte tänkt så mycket på det, att jag är en vandrare, men det blev uppenbart för mig nyligen, nu när jag inte gått så mycket pga. mina fötter (ok då, hälsenor). Flanerandet och fotograferandet hör ihop för mig, för de flesta motivområden jag ägnat mig åt. Och kanske är jag en vandrare även i mitt fotograferande, eftersom jag inte kan hålla mig till ett motivområde, utan hela tiden vandrar vidare till något annat, och så plötsligt kommer tillbaks igen.

Det har alltså blivit skralt med vardagsfotograferandet eftersom vandraren nästan slutat gå. Men idag tog jag en omväg på väg till garaget, när jag skulle hem. En kort vandring för att fånga en byggnad i det blånande ljuset.

Kista Science Tower. Stökig förgrund eftersom det byggs här. Klickbar liksom övriga bilder.

Det där tornet har jag förresten samlat på mig ett antal bilder av genom åren. Jag jobbade länge i ett hus som hade en takaltan nära mitt rum, och från den var det fri sikt mot tornet, i olika ljus och väder. Det har jag funderat på att göra något av, någon gång.

Nu vände jag i stället på mig, och fick den här vyn.

Jag tyckte nästan det kändes lite absurt.

Jag vandrade ifatt sällskapet framför och fångade ett möte. Och jag tyckte bilden gjorde sig bättre utan det blå.

Som sagt, det sker förändringar, och det har man tydligt skyltat med.

Jag vandrade vidare och gick på en gångbro över aftonblå asfalt.

När jag gått inomhus för att ta trappan ner till garaget bytte världen färgskala.

Den blev mer gul.

Ibland har man flyt och snubblar på många motiv på väg till bilen. Kanske vandraren börjar vakna...

...och ibland känner jag mig ordkarg. Så idag.

Olympus PEN ep-1, 17 mm pannkaka

Biskops-Arnö är inte bara Lysa och Lasse, det är Biskops-Arnö också och mina tankar om färg och konstiga motiv

 I alla fall är det den kombinationen i detta inlägg, om texten går den väg som jag tror när jag börjar skriva. Det var med den tanken jag valde bilderna, eller snarare det var de tankarna som dök upp i mitt huvud när jag valde bilderna, såg vilka bilder jag valde och hur jag justerade dem inför publiceringen. Inte något planerat och målinriktat alltså, snarare ett skeende, en process som utvecklar sig, och det är i detta skeende jag trivs bäst med mitt fotograferande för närvarande.

Bilderna är klickbara (om jag inte missat någon)

Mitt öga fångades av ljuset, solen, skuggorna och husens inbördes lägen, men också av färgerna.

När jag gjorde i ordning bilden blev det för mycket med alla dessa intryck, så jag sorterade bort färgen, för att kunna se resten, den skönhet som jag upplevde på plats.

I bilden åt andra hållet, mot planan framför huvudbyggnaden,  kändes det däremot rätt med med lite bleka färger

Var det så här jag uppfattade vyn när jag var där, eftersom jag ville ha den här mättnaden, eller var det något som uppstod efteråt. Jag vet inte, det är därför jag funderar. Eller ska jag inte fundera, och bara låta det vara?

I den tredje bilden ville jag däremot kräma i ordentligt.

Här är himlen så liten. Det var nog därför jag ville ha den så blå. Så den skulle synas. Så att det fina vädret skulle märkas. Trots att den bara har en biroll i bilden.

Här dyker Bror Duktig upp och viskar i mitt öra:

Får man göra bilderna så olika, fast de är tagna vid samma tillfälle?

 Jag blir inte längre upprörd, får dåligt samvete eller känner mig som en dålig fotograf, utan svarar bara:

Ja. De ska vara så här.

För jag vet. Hur vet jag det? Det vet jag inte. Jag bara vet. Och försöker förstå, men det kanske är onödigt.

En annan vägg fick bli blå i skuggorna, för det är ju fönstren.

Självklart!

Och så var det detta med konstiga motiv.

No comments! Bara njut. Eller avstå. Eller tyck det är skit. Valet är ditt.

Innan jag åkte hem vilade jag och Kasper tillsammans, han på sitt sätt, jag på mitt sätt, sittande. Det kändes bra.

Tycker den blå tonen sklidrar stämningen bra.

Slutar med en bild från Gotiska salen

Tack Lysa för att det var utställning, så jag fick komma dit och uppleva.

Och allt är förstås inkörning av nya kameran

Olympus PEN  E-P1

17 mm

Lasse Mellberg in action

Det var inte bara Lysa Öster som var sevärd på Biskops Arnö idag. Där fanns även Lasse Mellberg som jobbade för fullt tryck med tryck.

När jag kom in höll han på att preparera en plåt

Han såg genast att jag hade den nya Olympus Pen runt halsen. Bilden han höll på med var också från en PEN, men den gamla filmmodellen. Sicket sammanträffande.

Medan han gnodde med plåten spanade jag in bamsen på bordet. Då kändes min liten och lätt.

Kanterna putsas noga.

Men till slut är det dags för pressen.

Och bilden är klar.

Tack Lasse för pratstunden.

En lördagsutflykt till Lysas bilder av möten.

En fotoutflykt blev det idag i det soliga vädret, men inte får att fota utan för att titta på bilder, men det är klart att jag hade nya kameran med. Den måste ju testas i nya miljöer.

Jag, Olympus PEN och en spegel.

Det var både sol och skugga dit jag skulle.

Galleriet på Biskops-Arnö hittar man i huset uppe till höger och i det huset hittar man Lysa-bilder idag och i morgon.

Och bilder ser man redan innan man kommer in.

Den omgivande miljön speglar sig så fint i fönstren.

Och där inne i ett bekant rum hittar jag bekanta ansikten...

Bengt har tagit med sig Björn hit , medan Lysa gömmer sig bakom håret .Och det är Lysas bilder av möten som hänger där och det passar ju bra eftersom några av oss träffades här i våras , med just temat möten.

Torbjörn från Knivsta dök också upp och Bengt poserar villigt.

Lysa är inte lika villig...

... du tog väl inte en bild nu...

Grabbarna verkar nöjda i höstsolens sken.

Kanske för att vi var på väg mot lunchbuffen

...och när vi tuggat i oss maten diskuterades allehanda...

... bl.a. oskarpa bilder, så då var jag ju tvungen att testa om min kamera klarar det...

Det kunde den.

Och efter maten återvände vi till bilderna.

Och där var Lysa med besökare.

Bilderna då? Ja hur kommenterar och beskriver man det? Det är ju bilder av möten och därför måste man vara med bilderna själv för att kunna uppleva mötet i dem och det var för mig något som stegvis växte fram genom att återvända hit och uppleva när rummet var tomt, förutom mig och bilderna.

En bra start på visiten, men sedan gick jag vidare till Lasse Mellberg, men han kan få ett eget inlägg.

Jag gick. Det gick. Skönt. Kanske dumt.

Jag gick till jobbet i morse, för första gången sedan i påskas. Det gick, men tog tid, men framförallt, det gjorde inte ont, inte mycket i alla fall. Fy bubblan för krånglande fötter. Får se hur det känns i morrn när jag vaknar om jag gjort något dumt.

Alltså blev det idag fotvandrade bilder längs det gamla vanliga stråket. Och en del är klickbara.

En skata, inget märkvärdigt, men hon är pricken över i så att säga.

Standardmotiven upprepar sig när man går samma väg varje dag, upprepar sig för min blick, men ändå inte, alltid är det en liten variation, så jag luras att ta en bild, ännu en gång.

Just det här ljuset kändes helt nytt...

När jag kämpat mig uppför alla backarna (men de är inte lika jobbiga som när man cyklar) kommer ett raskt pensionärspar och sprintar förbi mina långsamt haltande steg.

Bygger gör dom där till vänster, 46 våningar hotell ska det bli. Mellan motorvägen och Kistamässan. Lugnt och idylliskt läge.

Lite lätt kaotiskt är det. Dessutom passerar busstrafiken genom den här röran.

Och med utsikt över bygg-gropen ligger detta lokus. Njut i lugn och ro av lunchen!

Ja, jag gick hem också, så jag kan inte undanhålla vattenpölen från er...

Här hade det mörknat så jag gick över till 800 ASA. Det gick bra

Och som kontrast till den nybyggda Kistamässan som vi såg förut avslutar jag med en aftonbild från Sollentunamässan.

Där har dom tagit ner flaggorna.

Olympus  E-p1 på 17 mm:s pannkakspromenad.

(Och i morr'n är det pannkaka till lunch. Bäst att hålla i objektivet)