Paris var värd en mässa -- är foto värt en mässa?

Fotomässan är högaktuell och som den ordlekare jag är, kan jag inte undgå att trigga på ordet mässa och komma att tänka på Henrik IV:s gamla ord.

Vi kan ju tolka det konkret och konstatera att det ordnas mässa i dagarna tre, alltså är foto värt en mässa. Och det är ju stora ekonomiska värden i omlopp, och överallt på mässan står folk och drägglar över teknikens underverk.

Eller så kan man ju fundera på om det är värt att gå på fotomässa, om det är värt de 150 kronorna det kostar att komma in. Det är ju ett personligt övervägande. Ok, om man fikar tre gånger i Fotosidans monter så kostar varje kopp 50 spänn och då är mässan i klass med ett exkusivt fik, ett fik som satsar på mycket bilder på väggarna.

En annan möjlighet är att återvända till Henrik IV och tolka utifrån det. Han yttrade ju orden när han som nybliven kung bytte religion för att bli insläppt i Paris och fotografin har nu haft en lång tid av, om inte religions-, så i alla fall teknikbyten. En del blir kvar vid det gamla medan många tillber den nya digitala guden, och en del tvivlare vacklar. Eller så är det systembyten. Eller...?

Är fotograferingen värd ett teknikbyte?

Det blir ju då en möjlig tolkning av min rubrik. Går man runt på mässan ser man att nya möjligheter till teknikbyte öppnar sig, t.ex med Micro Four Thirds, som jag redan hoppat på med min EP-1, fast jag ser det inte som ett teknikbyte, utan som ett komplement. Så dyker dessa lösningar upp som gör att kameran snart blir som ett Meccano- eller Legobygge. Med ösa sökare att hänga på, både optiska och elektroniska, eller Ricohs nya där optik, processor och sensor sitter i samma enhet och monteras på kamerakroppen.

Ypperliga möjligheter för teknikbytare öppnar sig, inte minst med Ricohs ide, där man kan byta sensorstorlek när man byter objektiv, och dammtätt på samma gång. Alla sensorrengörares skräck - de kanske blir sysslolösa...

Så vad ska man välja? "Skomakare, bliv vid din läst" eller "ha årets trendteknik i kamera ---annars är du ute.

Vad jag tycker?

Jag tycker bilderna är det intressanta. Dom är definitivt värda en mässa! Och den kamera jag trivs med är den bästa!

Hoppas herrarna trivs med sina kameror, då blir dom lyckligare...

Åker man till Fotomässan för att titta eller träffa?
(Eller är det ett av mina mest meningslösa inlägg?)

Det är så vist ordnat, att nära min arbetplats passerar en järnväg, som också passerar Stockholmsmässan, så vips var jag där och det dröjde inte länge innan jag stötte på bekanta. Dom fanns lite överallt, gamla kompisar men inte sett på tio år, en fd granne från Västmanlands slättland och lite andra fynd.

Rätt snart stötte jag på de här herrarna , som verkar hålla sig på respektebelt avstånd från Panasonics nyheter

Panasonic-mannen, Thomas och Krister.

Den här killen har jag ingen aning om vem han är, men han stod bredvid mig. Och hans kompis ser väldigt misstänksam ut.

Men han (killen, inte kompisen) undrade om man kunde använda det objektivet (på Panasonic-kameran) på den kameran (Min Olympus Ep-1).  Sagt och gjort, med Panasonic-mannens goda minne bytte jag objektiv, så denna bild är tagen med ett Panasonicobjektiv på min kamera. Det gick ju bra.

Micke var också där och när han såg att jag skulle fota, gjorde han sitt bästa för att försköna bilden.

Ja, och sedan träffade jag Lysa och Louis och Kurt och Nic och Angelica och Jim och Staffan och....

...men egentligen är jag mest nöjd med bilderna när jag väntade på pendeltåget hem.

Ett spöktåg passerade där

...och ett till

Men när de passerat kunde jag ta en bild på stationen också. (Klickbar)

Och med tanke på att det är fredagen den trettonde är det ju märlkigt att inget inträffade (fast det är ju fortfarande en kvart kvar)

Blir man en bättre fotograf om man har en snygg kamera?

Jag vet inte varifrån de kommer, men plötsligt dyker de bara upp i huvudet, tankarna, kanske som en fråga, eller ofta ska jag nog säga, det dyker upp en fråga, växer blixtsnabbt fram ur intet. Ibland fångar jag upp dem, ibland tränger de sig på och ett sätt att bli av med  dem är att ge sig i kats med dem. Och den här gången var det alltså:

"Blir man en bättre fotograf om man har en snygg kamera?"

För att kunna svara på den frågan måste jag ju först förstå den, och då måste jag ju tolka vad jag menar med bättre och vad snygg är, ord som ingetdera är precist, snarare tvärtom, och de tolkningarna skulle man kunna ägna hela avhandlingar åt utan att komma fram till svaren, utan bara finna en rad möjliga tolkningar. Så därför avstår jag från att försöka svara, utan ägnar mig i stället åt reflektioner.

Sålunda hittade jag tre hypoteser:

1. Om man har en snygg kamera blir man en bättre fotograf, för att man med sin snygga kamera uppfattas positivt av omgivningen, och därigenom förenklas fotograferingen. Detta leder i sin tur till att man tar bättre bilder. Vilket i sin tur leder till att man uppfattas som en bättre fotograf.
2. Om man har en snygg kamera blir motivet positivt inställt och mycket lyckligare, och därigenom ett bättre motiv som ger bättre  bilder, vilket i sin tur...
3. Om man har en snygg kamera är man som fotograf mycket nöjdare och därför en bättre fotograf.

Eftersom jag spontant kände att det var den tredjae punkten min uppdykande tankeimpuls handlade om, valde jag självklart den för det fortsatta reflekterandet. Då kan vi få följande tankesekvens: Om jag har en kamera som jag tycker är snygg, vacker, formskön eller estetiskt tilltalande, eller varför inte allt på en gång, så blir jag nöjd och trivs med kameran och är glad och god där jag går och fotograferar. Och då mår jag bra.

Och en fotograf som mår bra är en bra fotograf.

Och människor som ser en glad fotograf med en snygg kamera, blir också glada.

Jag är en kanelbulle @
- så igår kunde jag fira
med kanelbullens mor

Kanelbullens dag har inte funnits så länge, men 4:e oktober har funnits ända sedan jag föddes. Och eftersom jag är född då, måste jag väl vara en kanelbulle.

Vi började med att besöka min mor, så hon fick vara med om firandet. Hon är inte så lättflyttad.

Min dotter och min mor tittar på kanelbullen födelsedagsbarnet.

Här sitter hon med min födelsedagspresent. Hela mitt liv broderat på en kudde. (Klickbar bild)

 Hon har inte mycket syn kvar, ser inga färger längre och måste använda förstoringsglas för att se.  Någon måste hjälpa henne ochtala om vilken färg garnet har. Men trä nålen behöver hon inte hjälp med. Det sitter i fingrarna.

Jo, jag blev mycket rörd när jag fick den.

Två fantastiska människor.

Här har även min son kommit och vi sitter vid fikabordet. Han gör tummen upp för min nya kamera. "Skitsnygg!"

Yngst och äldst vid bordet - nästan 70 år emellan.

Och här kom även fotografen med på bild, hur nu det gick till...

Senare på kvällen lånade sonen kameran också och fångade mig.

Jag håller koll på er!

Några kanelbulledagsbilder med Olympus PEN

Solfläckar.

När solen skiner och det är mycket glasytor i korridorerna blir det gott om solfläckar så här års, när solen går lågt.

Jag är inte säker på att alla mina kollegor tänker på ljuset, snarar är jag säker på att en del inte alls märker det. I alla fall bryr dom sig inte. Det gör jag. Med eller utan kamera njuter jag.

Skuggorna försvinner inte om jag går ut genom dörren. Snarare tvärtom.

Bara några små  observationer en dag på jobbet...

 Olympus PEN E-p1 + 17 mm