Plötsligt blev det alldeles ljust i mörkret
för det kom några eldfängda typer

Fortsättning på årets följetong från Gruvans Dagar i Sala.

Hela storyn från början

Nere i gruvans mörker befann jag mig, och njöt av mörkret.

Plötsligt passerade några fotogendoftande typer förbi, och jag anade var som var på gång, så jag följde efter.

Här är det långa farbrorn (men utan långbenen) som brinner i mitten.

 Konsterna lyser verkligen upp i mörkret.

Och figuren där till höger; är det auran man ser?

Snacka om att vara i centrum.

Centreringen fortsätter...

Kaligrafi?

Mest bild och lite ord idag. Men i NÄSTA AVSNITT blir det lite fler ord

Hela storyn från början

Visst är det vackert nere i gruvan
- en serie vackra bilder

Fortsättning från föregående avsnitt där gruvdrängarna tog sig ner i gruvan sjungande gruvsången Glück auf, Glück auf...

(Och här börjar hela historien )

I detta inlägg är alla bilder klickbara, klicka på bilden om du tycker den är skön, så blir den dubbelt så stor. 

Vi har kommit ner i gruvan, gruvdrängarna går före mig och placerar ut facklorna. Fortfarande hör jag sången eka i gångarna.

Men raskt försvinner drängarna framåt i gången, när jag stannar och fotograferar.  De har lite bråttom, för med nästa hiss kommer de första besökarna.

Och latmasken Jonas har redan hunnit somna när jag kommer dit. En bra start på arbetsdagen?

En liten bit bort står några lampor i en nisch.

Tittar vi efter ser vi ingången till Viktoria-salen.

Dagen till ära är det kaffe-servering därinne.

Redan smiter några besökare in i värmen, till skillnad från gruvgången, där det bara är några få grader över nollstrecket (hur många beror på vem man frågar).

Strax intill kommer vi till ena änden av Kristina-sjön, med vattenytan på 155-metersnivån under markytan.

Bryggan här används av de dykare som dyker ner till lägre delar av gruvan.

Men jag fortsätter genom gruvgångarna på jakt efter nya motiv.

Och...

...där borta i mörkret sitter en ensam ihävare och sjunger så vackert, och tonerna når mig tvärs över vattnet. (Egentligen är den här bilden typisk för hur man uppllever gruvan, för det är ganska så mörkt.)

När jag kommer närmare är Olof Ortman inte ensam längre, utan omgiven av besökare, och i full färd med att beskriva hur det är att åka tunna, hängande i ett rep i det djupa schaktet.

Ett annat sätt att försöka fåmga motivet.

Och jag slutar denna gång med en bild att vila ögonen på.

Och här kan ni läsa fortsättningen om vad som hände härnere .

Gruvdrängar,
gör de inget annat
än att sjunga och sjunga?

Man skulle kunna tro att det är ett antagningskrav för gruvguiderna vid Sala Silvergruva att kunna sjunga, eftersom så många av dem gör det, och bra också.  I förra avsnittet skildes vi åt för nattvila, men innan vilan sjöngs det en del.

Början på följetongen hittar ni här

En av medarbetarna skulle sluta veckan efter Gruvans dagar, så då blev det lite avskedssång under pubkvällen...

...och lite senare uppstod spontant gruvdrängskören (vilket den gör ibland)

Sopranerna till höger! Kanske ska man inte fota folk när de sjunger, de ser ut som hungriga fågelungar när de gapar. Men det var vackert att lyssna på.

Men det blev en ny dag igen...

...som det brukar bli.

Gruvdrängarna på väg mot hissen, för att vara på plats nere i gruvan innan besökarna kommer. De behöver inte hasa sig ner som de gjorde en gång i tiden.

Gruvdrängarna har ett hårt arbete, så de behöver ha mycket mat med sig ner i gruvan.

Men hur var det med sången, då?

Jo, när vi kommit in i hissen började den. Resan ner tar ju en stund, så lite underhållning är inte fel.

Ihävaren, fataren, galna kärringen och bergsbrytar-Geten stämde upp i skönsång.

"Mot gruvans natt, går gruvkar'n glad,

och tänt på nytt, var natt sitt bloss"

" Glück auf, Glück auf, der Steiger kommt.

Und er hat sein helles Licht bei der Nacht,

 schon angezündt’"

 "Glück auf, Glück auf"...

Sången är medeltida och sjöngs i de tyska gruvorna och kom till Sala med tyska bergsmän, en gång i tiden.

Steigerlied (Tysk Wikipedia)

Resan går fort med skönsång och vi är snart nere i gruvans mörker, 155 meter ner från markytan.

"Glück auf, Glück auf"

Nu ska facklorna tändas och placeras ut i gångarna, innan besökarna kan komma ner. Och gruvdrängarna skall gå ut till sina platser i gruvan.

Att gå först i en gruvgång, ensam, innan facklorna är på plats, är en alldeles särskild upplevelse. Men så blir det inte idag, raskt skall allt på plats. Däremot fortsätter skönsången nere i gruvan. "Glück auf, Glück auf" går ju bra att marschera till.

Mer upplevelser under jord blir det i nästa avsnitt

Bilder vid dagens slut...

Alla dagar har ett slut, och nu börjat det nalkas även för den här dagen, den första av dagarna på Gruvans Dagar i Sala.

Början på berättelsen hittar ni här

Eftermiddagssolen börjar kasta långa skuggor, men vid Lillgruvan dröjer sig några barn kvar vid kaninburen. Och en fotograf till verkar det finnas...

Gruvdrängarna som varit nere i gruvans köld hela dagen börjar komma upp i solen och värmen.

Här kommer galna kärringen (som vi redan träffat därnere), men nu ser hon inte galen ut.

Ihävaren Olof Ortman torkar smutsen ur ansiktet.

Och medan gruvdrängarna återvänder från djupen, har herrskapsfolket gjort det bekvämt för sig.

Bergmästaren sitter där med vit duk på bordet.

Maten dukas fram...

... och Herr Bergmästaren lyfter glaseti salut mot dem därborta.

Och det visar sig vara den mystiske doktor Gewaldius och hans 123-åriga medhjälpare som plötsligt har förvandlat sig till duon Barokoko som framför 1700-talmusik vid pub-kvällen i aftonsolen framför värdshuset.

Tänk er Bellman, Fredman, Ulla Winblad och Mowitz så får ni rätt associationer till den här bilden.

Men hur har gruvdrängarna det under tiden?

Vi går in i Repan (Receptionsbyggnden, alltså) och där hittar vi en glad och ombytt ihävare Ortman, inte längre svart i ansiktet.

På andra sidan av bordet hittar vi en demaskerad fatare.

Men vem är det som vänder ryggen till hela tiden.

men..

... nu vänder hon visst på sig.

Damen med det vackra leendet dyker upp igen, nu i den stiliga klänningen (som tyvärr inte riktigt syns här).

Galna kärringen, Bergsbrytaren "Geten", sömige Jonas som sover i kärran och fataren Olof. Inte såg de ut så här nere i gruvmörkret.

Och, så här vid dagens slut, blandas herrskap och slödder.

Och här är en bild på laven ovanför Kristina-schaktet. Hon där till vänster befann sig tidigare idag 155 meter under den laven. (Och "hon där" är också min dotter, och gruvguide och idag, ihävare.)

Och här sitter hon vid samma bord som dansmästarinnan, precis som när storyn började, fast vid ett annat bord.

Mor och dotter i samtal.

Och nu går vi till nattvila. Det är en morgondag också (fortsättninen på berättelsen)!

Långa farbrorn, men ingen liten Anna (tror jag)

...fortsättning på gruvföljetongen  som börjar här

Gruvans dagar i Sala fortsätter. När vi skildes åt sist hade vi siktat en misstänkt långbening. Nu kan vi konstatera att vår misstanke inte var helt felaktig.

Ett blandat sällskap. Två akrobatiska typer, en långdragen figur och så hon till höger som snarast är utbredd och kräver mycket markyta. 

Långbeningen blandar sig med mängden...

... men skiljer ju sig väl från mängden. Är det inte svårt att konversera.

Nä men hallå, den där dörren är inte gjord för dig! Han försöker ta sig in på receptionen! Tror ni han lyckas?

Jo, han tog sig in.

Lite lågt i tak kanske.

Och nu, nu försöker han ta sig in i personalrummet.

Är han kaffetörstig?

Nä, han kom ut igen...

...för plötsligt dök bena upp igen bland marknadsstånden.

Bäst att rätta till hatten. Det kommer visst unga damer på besök.

Vilka stooora fötter du har!

Vad händer nu?

Roligt att springa...

Men alllt roligt har ett slut och så även mötet med långa farbrorn.

Här vandrar han iväg

Fortsättningen på berättelsen