Undring.

Texterna kommer inifrån, men bilderna  kommer  utifrån, hur  kan de mötas i harmoni, det är nog musiken som klingar i bakgrunden, den  tidlösa, som  får det att bli levande,  men ofta haltar det när dimmorna stiger upp  och beslöjar.

Vad ska  man göra när sådant  rinner till.  Går  det att använda? tänker han i stolen, men allt började  med  knäckebröd och  filmjölk. Först senare kunde han rita strålningskurvor och  logaritmiska diagram, där  ett mjölkpaket  och  Eiffeltornet kunde samsas.

Det känns så himmelskt, men det gör inget, för kaffet har  kallnat och han lägger boken om  symbolism åt sida och går ut för att se om det finns några  fikapolare en sådan här dag. Då möter han damer  från  Kalix och Lycksele.

.

Möjligheternas bro.

Ja, det var  när jag stod där  på bron, som jag kom på att  det var möjligheternas bro:

* Bron ger  mig möjligheten att mig att komma  över ett annars oöverstigligt  hinder, som kräver lång och  obekväm omväg

* Bron ger  mig möjligheten att fotografera bron

* Bron ger  mig möjligheten att fotografera  från bron, så man ser hindret jag  måste över

Bron själv fick också vara med på bilden, som en sorts avdelare mellan uppe  och nere.

* Bron ger  mig möjligheten att fotografera motiv ur en annars omöjlig vinkel.

* Bron ger  mig möjligheten att fotografera trädens toppar

* Bron gav  mig möjligheten att gå vidare till en annan bro, där  det också gick att fotografera.

Sedan  gick jag hemåt  medan skymningen   sänkte  sig  över nejden, och jag slapp gå tillbaks samma väg.

Tänk vad  en  liten  bro  kan göra...

Tyvärr mötte  jag ingen på bron, så jag kan inte  illustrera  att brobyggande är viktigt för att kunna mötas, för att fullfölja  allegorierna.

Pendeltåget tog mig dit och hem

Skymningsljuset började färga pendeltågsstationen,  när det var dags att återvända hem.

Det var fortfarande skönt att vänta utomhus.

Tåget kom.  Jag kunde åka hem.

Men innan dess   hade jag  gått här.

Och tydligen även här.

Och sett ett och annat, bland annat det här. Säkert såg jag  mer.

Så än är det inte sämre tider, jag kan ta mina promenader och vet var jag är och går inte vilse och hittar hem i gen. Och kameran fungerar. Vad mer kan man begära? Lite fika kanske. Och för den teknikintresserade: det är normala bilder, normalobjektiv på min OM5, still going strong.

Så här års börjar man kunna fånga det ljusa i det mörka.

Tanken  vaknade och uppstod här, där det ännu inte riktigt börjat mörknat, men där det gula syntes på långt håll som  en räddare i nöden. Inte för att jag  hade något  att posta, det har jag sällan numera, men mer en relik från en svunnen tid.

Strax  innan hade jag passerat en nytillkommen lockelse, som tittade upp. Frågan är  bara hur  man tar sig dit om  man inte vill klättra över planket.

Här gör verkligen rubriken  rätt för sig i en rondell-liknande företeelse.

.

Skymningsträd.

Dagens bilder får ni aldrig se, de finns bara lagrade i mitt huvud, men jag har ju andra kvar

Idag  promenerade  jag utan kamera, det gick ju det med, jag såg många bilder längs vägen, men de flesta, om inte alla, har jag redan fotat, för jag gick längs  inrotade stråk. Men gårdagens skörd  blev desto större, så det finns att ta av.

Det var säkert  härifrån gårdagsljuset i bilderna kom.

Till exempel ljuset  som gjorde berget så rött som det är.

Och färgade världen i olika nyanser.

Kanske med en ballong i fjärran.

.

men jag fortsatte att gå.