Nog kan man ana våren. En kompakt promenad.
Varför går man så gärna längs vägar man redan gått ett antal gånger, när det finns andra som skulle vara snabbare eller mer praktiska. Kanske är det vanans makt som styr, kanske är det så att man bara låter fötterna gå dit de vill, och plötsligt upptäcker fullbordat faktum.
Lite så blev det idag. Likt det gamla paret därnere, zick-zackade jag ner från åsen.
Vägen har så sköna svängar.
Väl nere gick jag fram till stranden.
Jag gillade det uppnosiga strået som strävade på tvärs mot alla andra.
.
Vårljus över Edsviken.
Jag hade bara kompakten med, för att se om den klarade ljusa bilder lika bra som mörkervandringen i stan för ett tag sedan.
.
Egentligen är det onödigt med ord, det är bilderna som räknas.
Vissa motiv återvänder man till.
Och så har jag förstått att så här års ska man redovisa tecken på det som är på gång.
.









Ha de gott
//B-O
Jo, den svänger skönt, den där gångvägen och vårljuset var ju bara att tacka och ta emot.
Det är trevligare att gå här om man ser det som en promenad, vilket det ju också är. Trevligt att plåta beror ju på motivtillgång och ljus, och de kan vara bättre i betongen. Jag tänker inte så mycket på det när jag går där, jag går och har kameran med och så blir det som det blir. Det är promenader som inte alls resulterar i någon bild, fast det är fint att gå.
Framförallt var det skönt att gå där.
Tack för att vi får följa med!