Lappland, grubbel och ett nytt objektiv (aka: hur man rättfärdigar ännu ett köp)

Jag gick runt och funderade ovanligt mycket under min resa i Lappland i veckan. Inte på livets stora frågor, utan på något betydligt viktigare: vilket objektiv jag absolut behövde köpa.

Efter mycket självrannsakan (och noll självkontroll) landade jag till slut i beslutet att införskaffa ett Nikon Nikkor Z 100-400mm f/4,5-5,6 VR S.

Planen var förstås att vara ekonomiskt ansvarsfull och byta in lite gamla trotjänare: mitt Sigma 70–200, Sigma 120–400 samt ett Nikon 28–70 ED 2,8.
Men där tog det stopp. De ratades snabbare än en blöt vedklabbe i Lapplandsregn – tydligen fanns det dammkorn här och där.

Jag förstår ju varför. Ska de sälja vidare med garanti kan de ju inte ha objektiv som innehåller ett mindre ekosystem. Men ändå… lite karaktär måste väl få finnas?

Så istället fick de gamla gluggarna en enkelbiljett till förrådet. Där kan de ligga och fundera på sina livsval tillsammans med gamla mobilkartonger och mystiska sladdar.

Det nya objektivet däremot…
Direkt ur lådan: den där känslan. Ni vet. Tyngden. Finishen. Den där subtila viskningen av “det här var inte ett impulsköp, det här var ett välgrundat beslut”.

Fokuseringen? Snabb. Tyst. Nästan så att man börjar misstänka att det är magi inblandat.

Och ja – jag är riktigt nöjd.