Mellan skärpa och oskärpa

Just det! Vad händer mellan det skarpa och oskarpa?

Det är svårt att hitta ”rätt” lösning. Mycket beror på stunden, känslan, ljuset och själva motivet. Kryper bland scillor i blå tillstånd och nynnar ”Song song blue”. Tar i olika vinklar med olika inställningar och tycker att det blir perfekt!

Det gick många timmar innan jag framkallade bilder. Tittar på de i ett annat tillstånd, inte så blå, och tycker att alla är oskarpa och fula…

Skulle formatera kortet, men glömmer det och tar en sväng till scillor en annan gång.

Det blev fler blommor som slog ut och det är som blå vågor på marken… Vinden tilltar och det verkar att väderomslag är på gång. Scillor darrar i vinden i morgonsol. Det blåa är så vackert, så skirt och så perfekt.

Det blev många olika bilder och jag är glad att jag inte slängde de som jag tog vid första tillfället.

Ibland behövs det distans, ”andra ögon”, ett annat sinnestillstånd eller mer oskärpa ;-)

Blå blå känslor tilltalar mig alltid…

Aprilväder och kort skärpedjup

Strosade idag runt i trädgården med makro på och funderade över hur fort allt ändrar sig. På gott och ont.

Vårens första blommor börjar vissna, ljuset är betydlig starkare och varar längre, men det är fortfarande ganska kyligt, även här i söder. Vi slipper frost, det tar havet hand om.

Fingrarna stelnar så fort jag tar av handskar. Svårt att hålla kameran med handskar.

 Makro är väldigt spännande. Det räcker bara öppna dörren och motiven dyker upp överallt oavsett väder, tiden på året och på dygnet. Växter, insekter och naturdetaljer fyller kortet snabbt. Ibland har jag en plan och vill fotografera konkret växt, som blåsippor till exempel, men håller mig sällan till planen. Det brukar vara att jag ser olika saker samtidigt och det är svårt att låta bli.

Som idag. Det skulle vara påskliljor, men blev allt annat. Lite som aprilväder. En dag sommarvärme och nästa snökaos. Fast aprilsnö bjöd på läckert ljus och jag fick några fina bilder på björkar utanför mitt fönster. Jag gillar väldigt mycket att fotografera med kort skärpedjup, få mina motiv omgivna av mjuka ”dimmor” av färger och ljusreflexer.  Särskilt växter. Det kan vara knivigt ibland att välja inställning, varje objektiv ger olika effekter och samma motiv kan se olika ut. Gillar att experimentera, leka med former och mönster. Den slutliga bilden är inte alltid just det jag tänkte mig från början och det är nervkittlande, stimulerande och roligt. Det är häftigt att fotografera med kort skärpedjup!

Blå blå känslor och sippor

Ibland tycker jag att Blåsippan blev under de senaste åren den mest eftertraktade fotomodell bland passionerade hobbyfotografer. Eller är det den första färgklicken på våren efter långa vintern, som gör att många fotograferar den lilla blålila växten. I alla fall föll även jag för sippan. Det blev många rundor till skogen. Hade lite tur för att det visade sig att sipporna växer i närheten i ett underbart naturreservat. Man måste ha ögonen med sig för att upptäcka de, men för mig var de ganska snälla och visade sig vid vägkanten! Helt otroligt!

Den lilla sippan jag publicerade i tidigare inlägg är en av de första. Hon är en liten kändis och fick flyga över Atlanten. Det var en fotograf på andra sidan klotet som såg min bild på en internationell fotosida och kontaktade mig. Han ville ha den i någon slags katalog, men det blev fiasko för att jag min lilla kossa hade ingen RAW fil, vid den tidpunkten, jag visste inte ens vad det är för något denna RAW-fil.

Idag kan man skratta. Då var det lite pinsamt och frustrerande! Men som ni förstår jag satte mig snabbt vid datorn och klurade ur varför ska jag fota i RAW. Det tog sen ett tag, innan jag kunde och förstod på riktigt.

Det var inte bara att fota i RAW, det var också ett trubbel för man måste även ha möjlighet att framkalla bilder och det är en annan historia.

My way....

...det vill säga på mitt sätt och mina möjligheter.

Det var så roligt från första början. Kommer fortfarande ihåg min lilla Zeta5 och känslan av första lyckade bild, första publicering på Fotosidan och glädje!

Det var mycket glädje i början. Fotosidan såg annorlunda ut och jag hade naturligtvis ett annat konto. 

Min svenska då var väldigt begränsad och jag kunde inte utnyttja och delta i allt som jag ville. Om man har svårt att uttrycka sig är det lätt att skapa missförstånd och oenigheter. Det ville jag inte. Jag observerade istället och försökte lära mig så mycket som möjligt av att studera andras bilder och nyttja andras kommentarer.

Kort efter första publicering upptäckte jag Moderskeppet och fotokurser. Där stötte jag på första besvikelse, blev aldrig antagen för att jag var inte svensk och saknade svensk behörighet... Ja, då fick jag söka andra möjligheter och det gick ganska bra, bara mycket krångligare och snäppet längre.

Fotosidan utvecklades och jag utvecklades och min svenska utvecklades. Fotografering tog fart och jag skaffade mig så småningom bättre utrustning för mer seriös fotografering. Tusentals bilder på allt möjligt. För det mesta blombilder från trädgården för att makro, blommor och detaljer var på något sätt "min grej". Starka färger, roliga mönster och vinklar, jag var verkligen som drogad med min kamera. Intresset bara växte och det var oerhört spännande att vara med i olika grupper, träffar, åka på något fotoäventyr och först och främst utveckla och dela glädje, fotoglädje. Tills den dagen när alla plötsligt blev fotografer, jättestora fotografer och dessutom experter på alla fotoämnen och själva fotograferande förvandlades till någon slags folkrörelse.  Ständig tävling...

Lite lustig, när jag tänker tillbaka på de kommentarer att jag borde skaffa mig viss utrustning för att en kompakt kamera är inget att fota med och senare även min älskade Olumpus, systemkamera med spegelreflex var  inte tillräckligt fin. Idag springer de flesta med sina mobiler och kallar instafotografering "naturphotography"...

Jag drog mig ur... raderade mig från nätet, för det mesta... orkade inte att kämpa emot.

Hade cancer att bekämpa och fotandet var min glädje och medicin!

Sjukdomen satte stopp för arbetslivet och jag hade massor av tid mellan varven, det vill säga mellan det dimmiga tillstånd direkt efter behandlingarna.

Sökte mig till andra fotosajter där jag kunde vara anonym och bara njuta av bilder och skapande.

Hade även möjlighet att testa en fullformatare, slutförde den berömda fotokurs som jag nämnde tidigare. Man fick helt enkelt möjlighet att köpa det. Inte detsamma som att studera med andra och få feedbak, men det gav mig ändå mycket. Jag vågade fortsätta och till slut struntar jag idag vad andra tycker och tänker om mina bilder, min utrustning, bildbehandling och mitt bildskapande.

Vissa strävar efter antal like och kändisskap andra har rätt till ett annat mål med sin kreativitet. Dessutom det finns inte så många professionella och seriösa fotografer och de tramsar inte på tv soffor eller fuskar för att vara "först".

Vi har olika mål och vi går egen väg...

att börja eller börja om

Börja på nytt...

Starta om gammalt...

Jag vet inte, jag är osäker...

Det är läskigt att finnas digitalt. Saker tolkas, gillas och ogillas, kommenteras, bedöms.

Samtidigt älskar jag att fota, ta bilder och gillar att dela med mig min glädje, min hobby, intresse och funderingar.

Ibland går det inte ihop och jag mår inte bra i digitalt vimmel.

Jag brukar ta min Olympus på en promenad och det blev massor bilder under åren...

Det blev dags att dela med sig och övervinna det läskiga... kanske...

Jag vill blogga om mina bilder och min fotoresa. Idag publicerar jag bilder som är tagna alldeles i början av den resan. Bilder som jag gillar mycket och som gav mig fotokicken.