The Grand Yellow Father, och världens grinigaste film

Kodak - Den Store Gule Fadern.

Får man ett sådant epitet fast etablerat hos många generationers fotografer - ja då har man markerat sitt revir i fotohistorien.

Jag får ibland en del uppmärksamhet för mina gamla Kodachromebilder. Det är material ur mitt dia-arkiv som består av runt 30 000 bilder löpande mellan åren 1967 och 2003. Allt prydligt i magasinlådor för projicering (tar upp två stora väggarderober). Den ordningen gör det även lätt att navigera i arkivet när något skall fram - och när det tas fram så är det rent och dammfritt material. Det mesta är Kodachrome 25, lite är Kodachrome 64. Det äldsta materialet som nu närmar sig 60 år, handlar om gamla Kodachrome II.

Bakom kommentarerna brukar det ligga att en och annan betraktare plötsligt inser att det är ovanligt med så gamla färgbilder av god standard. Det handlar om en färgkvalitet, kornfrihet, och skärpa, som ibland står sig väl än i dag - och det är något som inte så många kunde visa upp på den tiden.

Amatörfotografi i färg handlade nämligen många gånger om att det togs "kort" med gamla tiders svaga negativa färgfilm i kameran. Slarvmarginalerna ansågs vara rejäla med sådan film - det var ju inte alla gånger så dedicerade fotografer det handlade om. Framkallade gjorde man sedan på snabblabbet runt hörnet.

Oskarpt och blaskigt var det från början, och katastrof kunde det bli på lite längre sikt, då det inte var ovanligt med uttjänta kemikalier i hanteringen.

Dom som fotograferade med Kodachrome i kameran var ett litet fåtal, eftersom det krävde något helt annat:

Att få till en tekniskt bra bild i dag kräver för det mesta inte mer än en knapptryckning!

Annat var det förr -  sá gubben... 

Och ja – det var faktisk något helt annat. Därför tänker jag berätta lite om hur det var att fotografera med Kodachrome 25 på den tiden. Säga några ord om vad som krävdes för att klara den saken - en sak som innebar att man valde att jobba med det svåraste, men mest kvalitativa alternativet inom småbildsfotografin. Berätta om hur det var att ha världens bästa men samtidigt världens grinigaste färgfilm i kameran...

Först har vi det uppenbara - känsligheten.

ISO 25 är inte mycket att vifta på. Att klara en rörlig fotografi med ett sådant utgångsläge kräver sin fotograf. Snacka om att alltid ha konflikten mellan slutartid (skärpa) och bländare (skärpedjup) högaktuell i huvudet - att ständigt få krångla och manövrera för att få det att gå ihop.

Sedan kommer själva exponeringskalkylen - och här börjar problembilden tätna. Nu måste det nämligen exponeras exakt, och då menas det EXAKT - och dessutom i förhållande till en del från början okända faktorer. Om Kodachrome blir aningen för lite exponerad, då blir den ful och murrig i färgerna - och om den elaka filmen i stället får bara lite för mycket ljus, då blir den störande urfrätt i högdagrarna. 

Nu skulle man då tycka att när man väl har kommit fram till att exponera filmen mycket precist, helt efter exponeringsmätaren och 18% regeln, då är allt frid och fröjd?

Inte alls!

Nu kommer det riktigt jobbiga. Förutom alla svårigheter så här långt, måste man dessutom erfarenhetsmässigt känna till hur Kodachrome reagerar på olika ljuskaraktärer och på olika kontrastomständigheter, och sedan skall man då löpande (gärna snabbt och smidigt, som om ingenting) kompensera för den saken i sin fotografi - alltså utöver den i sig helt korrekta exponering som man tidigare hade räknat fram.

Det tog mig många år att lära mig den konsten. Det är inte att undra på att Kodachrome fick rykte om sig att vara en både lynnig och oförutsägbar film - vilket den alltså inte är. Man måste bara, enligt ovanstående, veta vilket utfall man kommer att få under olika förhållanden.

Trial & Error, år efter år. Det är nästan så att man lite gled in på det ockulta området. Man utvecklade efter hand ett sjätte sinne för när den noga uträknade exponeringskalkylen ändå måste korrigeras ytterligare. 

Under det sena 1970-talet började det dyka upp elektronisk automatik i kamerorna, och fram emot 1990-talet var den redan väl så avancerad. Haken var bara den att ingen digital funktion och programvara kan klura ut och hantera de omständigheter jag beskriver här. Fotografen med Kodachrome i kameran fick för det mesta slå av automatiken - och fotografera med full manuell kontroll som tidigare. I bästa fall kunde jag emellanåt köra lite slutarautomatik - då strängt övervakad med hjälp av plus/minus-reglaget.

Det krävdes alltså ett och annat för att få fram bra färgbilder i gamla tider. Det var sådana omständigheter som selekterade fotograferna, och som har gjort den i dag kvarvarande bildpolen liten.

Här poserar gamle vännen John Gustafsson på Wibergs Foto för min kamera året 1982.

Att få en Kodachrome som man sände per post framkallad tog veckor i anspråk, men så länge som Kodak hade kvar den verksamheten i Järfälla kunde man i Stockholm få Kodachrome snabbframkallad på två dagar - som framgår av bilden.

                              ______________________________

Jaha - det blev ju en lång jeremiad av klagolåtar. 

Det kan verka som om katastrofen alltid lurade runt hörnet om man hade Kodachrome i kameran. Så var det nu inte riktigt. Liksom sommaren ibland bjuder på många fina dagar i rad, kunde Kodachrome bjuda på lugna omständigheter där fotograferingen förlöpte fint - om man bara kunde exponera rätt efter 18% regeln. Ändå lurade svårigheterna i bakgrunden. Många som använde Kodachrome fick ett stort antal bilder att kassera som man inte riktigt förstod orsaken till - men man accepterade läget eftersom dom bilder som ändå blev bra, blev så påtagligt bra. Kodachrome 25 gav en mycket hög skärpa och ett i praktiken kornfritt resultat - till det kommer överlägsna färger när exponeringen lyckades.

Ibland berättas det för mig, att det finns folk som gillar mina Kodachromefärger bättre än färgerna från digitala sensorer - då känns det beviljat.

Det är inget snack om att Kodachrom gör sig överlägset bäst vid projicering i mörkt rum i en storlek uppåt flera meter. Det är vad filmen är gjord för. Sippa och jag hade några gånger ungt folk hemma för att titta på den saken.

Ungdomarna bara gapade! Något sådant hade dom inte sett tidigare. Deras erfarenhet av bilder i hemmamiljö, sträckte sig bara till bilder på en liten skärm. Det mörka rummet tar bort det mesta av yttre påverkan, och fram kommer bilder med färger som är både intensiva och valörrika, bilder som liksom hoppar ur väggen och står fram mitt i rummet - som någon uttryckte saken. 

Det är naturligtvis inte så konstigt att filmen presterar bäst när den används till det som den är avsedd för.

En av de närvarande var efter visningen lite tyst och grubblande. Det visade sig att det hade förekommit numera bortgångna personer i bild, och dom hade framstått så levande, som om dom varit närvarande. Det blev lite kusligt.

Sådan projicering kan jag inte bjuda folket på FS på - så när jag vill levandegöra bilder ur mitt arkiv, måste jag digitalisera dem och acceptera den kvalitetsförlust som den saken innebär. Skanningen är sedan inte oproblematisk. Kodachrome sviker naturligtvis inte sitt rykte här heller - men det tar vi någon annan gång.

Kodaks gula skylt prydde inte bara alla fotoaffärer i staden, utan även varje kiosk och tobaksaffär - som här hos Percy Andersson vid Järntorget i Stockholm.

Man kan ju inte gärna tala så mycket om en film, utan att visa exempelbilder. I länkarna nedan kan man se lite av vad jag får fram när jag skannar. Man får då hålla i minnet att filmens prestandanorm gäller projicering.

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/hembygd-4.htm

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/farg-skarpa-och-kornfrihet.htm

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotokurs-anno-dazumal.htm     

N Thomas Meldert 2026-07-03 08:41

Jag har tagit några rullar Kodachrome i mitt liv, men inte många. Troligen färre än tjugo, några få av dem med ISO 25. Annars var det Ektachrome 200 som var min standardfilm. Och jag var mycket nöjd med den. Diabildsvisningarna var dock ett sömnpiller för några äldre medlemmar i familjen =)

Svar från syntax 2026-07-03 08:51

Jo, som sagt - 25:an var tung att jobba med.
Det du säger om diavisning är ju ett känt fenomen - men det kan ju inte bero på annat än att själva innehållet i visningen har en sövande effekt... :-)
Tack för kommentaren Thomas.