Intressant och läsvärt här tycker jag. Man tänker till lite.

Realistiska om än inte uppmuntrande tankar! Det finns ett talesätt att efter 50 år blir alla bilder intressanta. Eller fanns, det är andra tider nu. Bilder är sannerligen ingen bristvara.

Men visst kan det finnas intresse. Du ställde upp med dina bilder för en artikel i Folkbladet Östgöten om almstriden i Kungsträdgården 50 år tidigare. Stort intresse!

Inget varar dock för evigt. Folkbladet är nedlagt. Det digitala arkivet finns än så länge kvar på NTM-koncernens nåder. Troligen finns papperstidningarna kvar i nåt arkiv.

Själv tog jag initiativet till en heltäckande fotodokumentation av Visby innerstad 1975. Flertalet bilder har återfunnits. Kommunen, numera Regionen, har lovat digitalisera dom. Ska försöka få ut dom på nätet nu till 50-årsjubiléet .

Hej Peter och alla ni andra som funderar kring detta. 2005 köpte jag min första DSLR, en Konica Minolta D7D. Den hade jag så mycket problem med så jag var ytterst när att helt lägga ned allt vad foto hette. Första versionen av senorstabilisering vara en katastrof. Jag hade ett gäng objektiv och autofokusen var mest "out of focus". Den korrigerades med ett objektiv vilket bara ledde till att den felfokuserade med allt annat. "One size fits all" gällde då detta var före "mikrojusteringens" tid.

Det var först med mina Sony-spegellösa som allt plötsligt började funka utan tekniska problem och jag började systematiskt reprofota mina gamla diabilder och mina Tri-X-bilder från många resor jag gjort . Helt plötsligt blev det skitkul igen inte minst därför att RAW-konverterarna blivit så pass att man kunde rädda även fysiskt hopplösa gamla dian som t.o.m. tappat hela gröna RGB-kanalen.

Plötsligt insåg jag att jag satt där med över 70 000 digitala bilder. Hur fan ska jag hantera detta moras tänkte jag. Då körde jag Lightroom som var fullständigt hopplöst att använda för effektiv metadatahantering. Jag började metadatasätta en del med IPTC/XMP-metadata men gav snart upp för det var bara alldeles för ineffektivt och tidskrävande. Botten var väl också att Lightroom-databaserna kraschade flera gånger också. Jag kände att jag tappat kontrollen fullständigt och gav upp.

Sedan fick jag jobb på Stadsmuseet som IT-samordnare och i praktiken teknisk projektledare för att utveckla Stockholms Digitala Stadsmuseum med hjälp av ett norskt DAM-system som heter Fotoware och användes av många tidningar för att hålla ordning på deras bilder. Vi byggde om Fotoware med deras hjälp så vi kunde koppla XMP-metadata även till PDF- och Office-filer m.m. Som en spin-off lärde jag mig XMP. Bara att få detta på plats kostade en bra bit över en miljon, Fotoware skulle aldrig hjälpa mig privat med min egen röra.

Sedan hände det! CameraBits släppte PhotoMechanic 6 Plus för snart sex år sedan. Det ändrade precis allt! Det använder i grunden samma teknik som Fotolab och jag fick det kostade inte miljoner att få på plats utan 2000 spänn i introerbjudande.

Jag har jobbat med mitt bildarkiv nu sedan dess och det blir roligare och roligare ju mer jag fyller det. Nu har jag metadatasatt ca 25 ooo bilder och det är bilder från rätt många resor från 1971 till nu plus en del andra historisk bilder jag tagit.

Det som också gjort det allt roligare är att jag med hjälp av Google Lens-applikationen bara kan ta en bild av en bild jag undra över som jag för tillfället har på skärmen (det kan gälla hus, viss arkitektur eller artbestämning av allt från fåglar till kräldjur jag sett m.m.). Den vägen har jag hittat tillbaka till vad jag faktiskt tagit bilder av många många gånger.

Vem gör jag detta för då? Främst för mig själv faktiskt. Jag har ju dokumenterat det mesta av vad jag gjort av värde sedan 1963 då jag fick en Zeiss Icon Contina av min pappa (som själv aldrig tagit en bild vad jag vet.) och det är ett väldigt stöd för mitt minne som ju inte blir bättre nu vid 75. Min mamma var fotografen och inspiratören i vår familj. Min son är intresserad och fotar han med även om han har svårt som många yngre att få tiden att räcka till mer än jobb och familj. Ett av barnbarnen också. Så nu är det jag som får försöka att vara inspiratören. Jag tycker ju också verkligen att det är kul att printa ut en del bilder jag gillar.

Jag har en del verkligt unikt material och det har jag till viss del publicerat i mina bloggar. Jag gillar verkligen Fotosidans bloggar och det är egentligen där allt mitt metadata-jobb verkligen gjort nytta och kommit till sin rätt. Man kan ju t.o.m. göra dessa bloggar läsbara för hela världen bara genom att slänga in en länk till en blogg i Google Translate. Ut kommer en länk på någon sekund som direkt överätter allt till hyfsat begriplig engelska. Google har gjort mycket gott och även Google Map kommer ju till användning om jag lägger till GPS-data i PhotoMechanic.
Jag har funnit att jag blivit mindre och mindre intresserad av hårda fotoprylar och det enda fotorelaterat jag köper nu är fotomjukvara för den utveckling den gått igenom de senaste åren har ju bara varit rent makalös. Undantaget var väl en Sony Zeiss 55:a jag köpte i somras.

Jag som många tyckte nog först att uppgiften att skapa ett arkiv var övermäktig men jag hade tydligt givit mina fotofoldrar beskrivande namn och ett årtal åtminstone. För att komma igång och få åtminstone en rudimentär ordning så lade jag bara allt i en enda toppfolder med allt annat i. Sedan efter en knapp timmes indexering av sagda toppfolder i PhotoMechanic så var man igång och hade en fått en grundläggande överblick av allt! Det var en fantastisk känsla. Eftersom PM Plus till skillnad från alla andra vanliga konverterare med katalog kan hantera obegränsat med kataloger och t.o.m. söka i dessa parallellt om man vill på ett smidigt enkelt sätt. På så sätt kan jag ha mina färdiga bilder för sig medan jag har resten för sig.