Drömmen om vidvinkelobjektivet

Vidvinkelobjektiv - det var något som inte fanns i fotografins barndom, och så förblev det i långa tider.

Efter fotografins födelse under 1820-talet, bjöd resten av århundradet på många svåra optiska utmaningar. En av dem var att åstadkomma en bredare bildvinkel. Det stod högt på fotografernas önskemål, men det skulle dröja länge innan det blev en användbar verklighet. 

De första vidvinkliga objektiven dök upp så sent som under 1860-talet. Steinheils vidvinkel-Aplanat exempelvis var så välkorrigerad att den kunde användas inom kartografin. Problemet var den låga ljusstyrkan på 1:16 och en besvärande vinjettering.

Ett ytterligare både berömt och udda vidvinkligt objektiv vid den här tiden var Thomas Suttons vattenobjektiv som bestod av en "glasboll" med vatten i. Prestandan var efter tidens förhållandena godtagbar, men bildfältet var inte i närheten av plant. Tanken var att använda böjda glasplåtar - en nog så kostsam och besvärande omständighet.

Det sägs att Sutton fick sin idé från den kända leksaken med den lilla genomskinliga globen som innehåller vatten och "snöflingor" - och när man skakade det hela, så snöar det över ett motiv. Sutton råkade iaktta hur en sådan leksak fragmentariskt kunde fokusera en bild - och idén till ett riktigt objektiv var född.

De faktiska beräkningskraven för vidvinkelobjektiv som skulle kunna jämställas i prestanda med objektiv av normal brännvidd, översteg vida det optiska kunnandet vid den här tiden - och det lite nedslående resultatet kröntes med en vinjettering som mest påminde om tunnelseende. Man fick använda sig av speciella pjattar vid kopieringen för att nödtorftigt kompensera för det enorma ljusbortfallet i bildens kantområden.

Den amerikanske optikern Charles Harrissons Globe-objektiv från 1862. Konstruktionen består av två mot varandra ställda akromatiska menisker, som utgör del av en tänkt perfekt glob. Vanlig ljusstyrka var 1:16, och vid 1:30 var en bildvinkel upp till 90 grader möjlig.

De vidvinkelobjektiv som fanns att tillgå vid den här tiden var alltså både ljussvaga och allmänt besvärliga, och dom åstadkom ett tveksamt resultat.  När man försökte få till en bättre ljusstyrka genom att överge den strängt symmetriska Aplanat-modellen, innebar alla försök att bredda bildvinkeln - att distorsionen gick ur kontroll.

                                    ____________________________

Fotografiska objektiv var ett område som länge låg i forskningsskugga. Visserligen var fotografin ett fascinerande och engagerande nytt område, men ändå hamnade man i bakvattnet. Saken berodde på mikroskopet, som hela tiden gavs högsta prioritet för att säkra den tidens dramatiskt snabba vetenskapliga framsteg - som inom medicinen. Zeiss började inte räkna på fotoobjektiv förrän fram mot slutet av 1880-talet, och Leitz i Wetzlar som var en annan storhet inom mikroskopin, började uppmärksamma objektiv för kameror först en bit in på 1900-talet.

När småbildsfotografin på allvar kom igång under det tidiga 1930-talet blev problemet med en bredare bildvinkel akut. Den nya rörliga småbildsfotografin krävde tillgång till användbara vidvinkelobjektiv - annars kunde konceptet inte förverkligas fullt ut. Både Leitz i Wetzlar och Zeiss i Jena erbjöd under det tidiga 1930-talet objektiv med god bildvinkel - objektiv som dock fortfarande belastades av vidvinkelobjektivens klassiska fel;  distorsion och vinjettering.

Genombrottet kom året 1936 genom en mycket känd person i optikhistorien, nämligen Zeiss chefkonstruktör för fotoobjektiv Ludwig Bertele. Han utvecklade nu ett ljusstarkt och mycket välkorrigerat vidvinkelobjektiv utgående från sitt tidigare så framgångsrika Sonnarobjektiv. Arbetsnamnet var Bio-Sonnar, och den första produktionsserien gick ut med det namnet - men sedan bestämde man sig för det efter hand så berömda namnet Biogon.

Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm var med sin överlägsna optiska profil världens ljusstarkaste vidvinkelobjektiv i över 20 år. Det var ett dyrt objektiv, men man kunde nu räkna med en allmänt hög korrektionsnivå - och den tidigare för vidvinkelobjektiven så besvärande distorsionen och vinjetteringen var i praktiken helt borta.

Det som genast drar till sig uppmärksamheten, är den gigantiska slutlinsen i konstruktionen. Den går nästan in till filmplanet. En sådan stor ljusfördelningslins var nödvändig med dom glassorter som stod Bertele till buds - då för att verkligen i grunden komma åt problemet med vinjetteringen.

I början av 1990-talet fick jag händerna på det här objektivet - i form av ett exemplar ur den första antireflexbehandlade serien på den civila marknaden, tillverkat året 1940. Ett Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm T:

Antireflexbehandlingen anses vara 1900-talets mest betydelsefulla framsteg inom optiken - och Zeiss valde alltså att visa nyheten mitt under kriget. Hela saken hade legat under hemligt militärpatent sedan 1935, men nu hade hemligheterna läckt ut - det är svårt att få forskare att inte vara kollegialt meddelsamma.

Försäljningsstart var på våren 1941 i de neutrala länderna Sverige och Schweiz.

Det här var ett riktigt kap - ett högst ovanligt objektiv i AR-utförande, som jag hade spanat efter länge, så jag sköt några provrullar med nyförvärvet tämligen omgående. Efter luppgranskning åkte negativen in i sina foldrar, och där har dom förblivit - tills jag plockade fram dem helt nyligen i samband med den här bloggen.

När jag nu hade skannat materialet och bilderna dykt upp som prydliga positiv på skärmen, blir jag faktiskt imponerad av den allmänna optiska kvalitén. Speciellt då friheten från vinjettering och distorsion - fel som hade belastat vidvinkelobjektiven sedan mitten av 1800-talet.

Här några nedslag från mina provfilmer:

Sommarliv ute på Fjäderholmarna. Ingen synlig vare sig vinjettering eller distorsion. Däremot syns den naturliga lutningsförvrängningen - horisontlinjens läge visar att objektivet är rätt kraftigt neråtlutat.

Lite av "långa tanten" blir det gärna när man plåtar nära med ett vidvinkel i höjdformat... :-)

På bilderna av S/S Björkfjärden är kameran rakt hållen - horisonten ligger mitt i bild, och inga bildförvrängningar av något slag syns.

Zeiss T-behandling 1940:

Vid Zeiss introduktion av antireflexbehandlingen år 1940 består den av två till fyra skikt. Jämfört med dagens Multi Coating som ligger på sex till tolv skikt, låter det kanske inte så mycket - men den faktiska transmissionsförbättringen och dämpningen av reflexer är rent enorm, om man jämför med ett objektiv utan antireflexbehandling.

Vid fotograferingen avsåg jag att molnkanten skulle dämpa solen en hel del, men så skedde inte riktigt. Man kan se att ljusbryggan över vattnet är mycket kraftig - men inga direkta reflexer eller missprydande slöjor syns till.

Det förtjänar kanske att påpekas att till följd av min lilla felberäkning av molnets dämpande inverkan, hamnar vi här i motljusomständigheter av så brutalt slag, att även en modern Multi Coating kan få problem.

Fram emot mitten av 1930-talet hade den framgångsrika småbildsfotografin börjat trampa ur barnskorna. Den nya fotografins stora bravur var förmågan att fånga det levande livet runt omkring oss - alltså den reportagemässiga fotografin. Därför blev introduktionen av Zeiss Biogon året 1936 en sådan viktig händelse - ett ljusstarkt vidvinkelobjektiv som inte var belastat med en massa förvrängningar.

Både Contax II och Biogon 2,8/3,5 cm presenterades för allmänheten på vårmässan i Leipzig 1936. Trots priset återfann man ett Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm i nästan varje Contaxutrustning, och objektivets snabbt etablerade rykte bidrog till den fina försäljningsframgången för modellen Contax II.

Många namnkunniga fotografer köpte in sig på Biogon. Objektivet utgjorde ju en strålande lösning på ett nästan hundraårigt problem - dessutom saknades alternativ. Den kände fotografen Ansel Adams i USA  exempelvis var ägare både till Contax II och till Biogon 2,8/3,5 cm. Vid sidan av sin berömda fotografi i storformat, använde Adams ofta 24x36. Många anslående bilder från Sierrabergen har Contax II och Biogon som ursprung.

        Inte så illa! Det är i alla fall frågan om ett 86 år gammalt vidvinkelobjektiv.

Den använda utrustningen, direkt ur vitrinskåpet: Contax II med Biogon 2,8/3,5 cm T. 

På kameran sitter det en Zeiss universalsökare av revolvermodell. Längst fram ser man en vridbar disk med fem små objektiv som motsvarar 2,8 cm vidvinkel, till 13,5 cm tele. När man sätter någon av dessa brännvidder på kameran, så skall man alltså vrida fram motsvarande på sökarens revolverande disk. Man får då för de objektiv man använder en varierande avbildningsskala i ett oförändrat bildfält, precis som med en spegelreflex eller en modern digitalkamera - till skillnad från en M-Leica, där man får ett minskande bildfält ju längre brännvidd man använder.

Vibybo 2026-03-27 09:33

Intressant, har ju varit medveten om svårigheterna, men aldrig riktigt vetat historien bakom. Visst blir det bra resultat, ja mycket bra. Härliga skärgårdsbilder, men den sista inomhus gillar jag bäst, ja även den med skuggspel på stenvägg. Contaxkameran är helt enkelt snygg.

Besvara

Svar från syntax 2026-03-27 10:30

Tack för det Stefan! Kul att du gillade bildmaterialet.
Min ambition är att även testbilder bildmässigt skall stå på egna ben. Det blir så mycket roligare för läsaren än att titta på gallergrindar eller liknande - och så uppfattas budskapet så mycket bättre.

Svara

Wolfgang 2026-03-27 12:26

Återigen mycket intressant och nytt för mig! Bilderna är utmärkta. Vertikala porträtt med vidvinkel är dock inte optimala. Sista bilden är härlig!
Ansel Adams fick sin Contax II av Zeiss´US-representant 1936 eller 1937. Han älskade sin Contax och fotograferade spontana bilder med den, till exempel när han med vänner besökte New Mexico och Arizona 1937. Han fotograferade då den berömda konstnärinnan Georgia O´Keeffe och guiden Orville Cox under deras livliga samtal i kanten av Canyon de Shelly. Bilden finns på nätet. Mvh Wolfgang

Besvara

Svar från syntax 2026-03-27 12:48

Ha, ha... Så, även du reagerade på "långa tanten". Hon fick vara med eftersom det var en bra provbild som visar den gamla Biogonens vinjettering och distorsionsfrihet även vid närmare fotograferingsavstånd.
Tack för info om Ansel Adams. Han är en av mina förebilder inom landskapsfotografin.
Tack för din kommentar Wolfgang.

Svara