Men pappa, hur var det - egentligen?

Det var på familjens landställe Hasselvik på Åland som jag fick höra alla spännande historier om de äventyr som min far Lothar Hennig hade varit med om under kriget. Efter en god middag och ett lagom antal whisky innanför västen, så infann sig den rätta berättarstämningen när solen dalade på verandan.

Efterhand kom vi även in på de svåra frågeställningarna: "Men pappa, hur var det egentligen med judarna?" När fick ni reda på någonting, när misstänkte ni att det var riktigt hemska saker på gång?" 

Ja´du, sade min far. Nu skall vi komma ihåg att det var krig. Fienden spred regelbundet diversionshistorier för att demoralisera befolkningen. Det var alltid massor av sådant i omlopp - ibland rena stolligheterna. Sedan var det så att krigssamhället var uppdelat som en bikaka - celler med skiljeväggar. Det fanns ingen övergripande information om vad som hände i samhället i stort - annat än den officiella.

Under året 1942 ryktades det om underliga saker. Vi trodde på staben att judarna sattes i läger med sträng regi - ungefär som de hårda läger som amerikanerna byggde upp för att internera den japanska befolkningsgruppen i USA.

Ja, herregud, vad det sedan visade sig vara, det kunde ju ingen vettig människa föreställa sig - ens i sin vildaste fantasi.

                                                     Elsi med kavaljerer

                                          

Det var först i slutet av året 1943 som vi på varvet i Libau förstod att det kanske låg något i alla de otroliga rykten som var i omlopp. Saken är den att jag och min närmaste man, som utgjorde ledningen för varvet, hade en underbar sekreterare som hette Elsi. Hon var pålitlig, angenäm, och kompetent - och personkemin stämde perfekt. Vi var ett arbetande team, en ledningsgrupp för varvet. Vi umgicks även privat.

Det hör till saken att Elsi var judinna. Det stod ju klart att judarna förföljdes svårt i Tyskland. Det hade för övrigt skett länge i östra Europa, med regelbundet återkommande pogromer - men vi räknade kallt med att vår höga tjänsteställning alltid skulle skydda henne. Hon såg inte heller speciellt judisk ut och hon levde som sekulär.

Så en dag dök Elsi inte upp på varvet. Timarna gick, och så småningom ringde vi upp hennes bostad - inget svar. Sedan prövade vi med grannarna, vilket bara gav undvikande svar. Vi blev mer och mer oroliga, och fram emot arbetsdagens slut satte vi oss i tjänstebilen och åkte hem till henne. Där fanns bara en låst dörr, och grannarna menade nu att någon sådan person aldrig hade bott där. Saken var helt absurd.

Dagen efter dök en general i Waffen SS upp på varvet. Han kom i en stor svart Mercedes med svarta SS vimplar på stänkskärmarna. Det visade sig vara en högst verserad peson med leende ansikte och iskalla ljusblå ögon. Han underhöll sig artigt i allehanda spörsmål, innan han kom fram till sitt egentliga ärende: Inga efterforskningar fick vidare göras angående Elsi. Saken var helt utagerad. Hon var i anspråk tagen för andra uppgifter...

Situationen var vidrig. Vi stod som handfallna - men vad kunde vi göra? Vi levde med ett pågående intensivt och brutalt krig - folk dog som flugor. Själva var vi hårt uppbundna från morgon och till kväll av ett svårt och tvingande arbete. SS generalens budskap var ju även kristallklart - vi hade inte kommit någon vart, vår tjänsteställning till trots. Det var då jag förstod att något var riktigt ordentligt fel.

                                     _________________________

                                                  

Året 1944 närmade sig sovjetiska trupper Libau. Lothar såg till att alla medarbetare som ville försöka ta sig västerut, försågs med giltiga resedokument. Att försöka ta sig fram utan dokument var ett mycket farligt företag. SS hängde desertörer i lyktstolparna vid minsta misstanke.

Men Pappa - du själv då? 

Tja - jag var ju chef på platsen, så ingen kunde skriva ut något åt mig. Jag var tvungen att följa givna order, att lämna över varvet oskadat till ryssarna.

   

Efter kapitulationen på varvet i Libau hamnade Lothar i rysk krigsfångenskap. Knappast någon bra situation för en hög tysk marintekniker, en diplomingenjör med kommendörs militära grad - en person som kunde antas veta en hel del om sådant som Sovjetunionen ville forska närmare i. Han hade inte anledning att tro att han skulle överleva, men lyckades på ett tidigt stadium tillsammans med några kolleger fly från två olika sovjetiska fångläger - en i sammanhanget enastående bedrift.

Turligt nog låg det sista lägret mycket nära den estniska gränsen som man nu tog sig över. Den lilla gruppen flyende lyckades så småningom ansluta sig till de estniska partisanerna, de så kallade skogsbröderna - där tyskar var bundsförvanter och ryssar arvfienden. Man levde i stora förband i stabila och väl kamouflerade bunkrar i skogarna och förde ett framgångsrikt och sägenomspunnet gerillakrig mot sovjetarmén. Det sägs att en sovjetisk patrull kunde rasta på taket till en sådan bunker, och tro sig vara ensamma mitt ute i den öde skogen.

Skogsbrödernas verksamhet var möjlig bara genom befolkningens nästan hundraprocentiga stöd. Ryssarna var djupt hatade i de baltiska staterna. Kunde man inte strida själv, så bidrog man så gott det gick på annat sätt. Landsbygdens livsmedelproduktion var en helt avgörande förutsättning för hållbarhet, men patrullerna för mattransport var extremt farliga - man måste ju hämta från källan så att säga, och där lurade ofta NKVD som hade försetts med stora extra resurser. Lothar har berättat om många dramatiska incidenter där livet hängde på en skör tråd.

Striderna med sovjetarmén var synnerligen hårda och brutala. Ryssarnas hämndåtgärder mot civilbefolkningen var omfattande när man inte riktigt kunde komma åt skogsbröderna i deras väl dolda bunkrar. Oförsonligheten på båda sidor var kompromisslös. Lothar fick här en stridserfarenhet på basplanet med vapen i hand som var omfattande - något som var så blodigt och traumatiskt att han inte gärna berättade om den tiden.

Många kvinnor stred på lika villkor med männen inom Skogsbröderna. Dom kallades helt följdriktigt för Skogssystrar. Interna äktenskap var vanliga.

   

Efter runt ett år som aktiv stridande hos skogsbröderna, följde ett nytt tillfångatagande. Nu lyckades Lothar hålla uppe en fasad av anonymitet, och lura i ryssarna att han var en tidigare underofficer i Wehrmacht som bara hade hållit sig gömd. Det räddade livet, och så småningom friheten.

                       Skogsbröderna var verksamma i alla de tre baltiska staterna

                                      ____________________________

                                     

           

Så avslutar jag med en liten anekdot från modern tid:

Det var på sommaren något år i mitten av 1970-talet. Jag satt i min fotoateljé i Kristineberg 0ch granskade negativ i ett pågående uppdrag, när telefonen ringde och Lothar var på tråden:  "Du är ju väldigt intresserad av segelfartyg, och nu har vi besök här i Stockholm av tyska marinens skolfartyg; Gorch Fock. Jag har en inbjudan till en visning ombord. Vill du följa med?"..   Det är klart att jag ville!

Lothar hade inte specificerat vad det var för slags besök, och jag hade föreställt mig att vi skulle vara i någon grupp som lodade omkring på däck och kollade in fartyget lite lagom.

Så var det nu inte.

När pappa och jag närmade oss fallrepet, drillade skeppspiporna och besättningen stod uppställd i perfekt ordning. Befälhavaren, en kommendörkapten, tog emot iförd strikt uniform med dekorationer. Nu följde ett himla svassande: Det var Herr Marinebaurat hit, och Herr Marinebaurat dit. Efter en faktaspäckad genomgång av fartyget, väntade lunch i befälhavarens salong.

Jag förstod nu i blixtbelysning vilken ställning min far hade i Tyskland. Inte att undra på att hans agenturfirma för tunga industrianläggningar gick så bra.

            

                                          Tyska marinens skolfartyg Gorch Fock

          

                Lothar på gamla dagar året 1990 - långt efter alla äventyrligheter.

                          ________________________________

    

                            Den första delen av den här berättelsen:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/farsan-stalin.htm

  

Farsan & Stalin

Det här är min far Lothar Hennig som ung diplomingenjör året 1935. I bilden nedanför ser vi honom under den varma sommaren 1939, fredens sista sommar. På hösten i september brakade det loss - och världen skulle aldrig bli densamma igen.

Själv är jag en ganska ordinär person, men jag har häftigt folk i släkten. Jag har tidigare berättat om mormor och Greve Hamilton, och om den barske Anders Johan Andersson - nu har turen kommit till pappa Lothar och Josef Stalin.

                                                                                                                                                                                                                           ______________

Efter sin promovering till diplomingenjör, som är en hög teknisk kompetens, vann Lothar anställning inom den tyska marinen - vilket var ytterligare en tröskel att ta sig över. När kriget gick in hade han avancerat rejält. Kommendör var så småningom hans militära grad.

Exempel på hans verksamhetsområde inbegrep sådana tekniska utmaningar som  gasturbinerna i de stora slagskeppen Bismark och Tirpitz - gasturbiner som drev upp dessa stora och mycket tunga fartyg i uppåt 33 knop. Om man så önskade, kunde man köra ifrån sina motståndare.

Bismark byggdes i Hamburg vid Blohm & Voss, med sjösättning tidigt 1939. Här ser man slagskeppet under en provtur före överlämnandet till marinen. Lothar är med på bryggan. Vid någon av provturerna klockade man 33 knop i svag bris norr om Rügen. Man låg då på ca. 90% effekt på turbinerna.

                                      ___________________________                                                                     

När pappa avancerade i graderna kom han att lära känna både marinchefen amiral Erich Raeder och hans efterträdare amiral Karl Dönitz. Skiftet på posten berodde på att  det hade skurit sig rejält mellan Raeder och Hiltler i fundamentala sjömilitära frågor. Raeder blev sparkad snett åt sidan, till en innehållslös utsmyckningspost. I tredje riket ifrågasatte man inte Hitlers ståndpunkter.

Raeder var en både bildad och rolig karl enligt Lothar.  Dönitz å andra sidan var en humorbefriad tråkmåns. Dönitz skulle man akta sig för att komma i argumentation med. Han kunde på ögonblicket spoliera en karriär. 

                                                                             

Nu var läget sådant att ett krig i väst ryckte närmare. På den östra sidan var Stalin och Hitler på det klara med att Sovjetunionen och Tyskland måste hamna i konfrontation med varandra förr eller senare, men ingen var redo för krig i brådrasket. För att kunna fortsätta rusta i lugn och ro slöt man en "icke aggressionspakt" (med ett hemligt tilläggsprotokoll) i augusti 1939 - den så kallade Molotov-Ribbentrop pakten.

Det här var nog den mest oheliga allians man kan tänka sig, något av ett samarbetsavtal mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland. Europa stod handfallet och chockerat, medan herrarna i lugn och ro delade Polen - till bådas belåtenhet (det hemliga tilläggsprotokollet). På annat håll var dock belåtenheten mindre, England och Frankrike förklarade Tyskland krig i september 1939.

I det här storpolitiska getingboet valde marinledningen Lothar till  marinattaché i Moskva.

Så här kunde det se ut i sovjetisk press under paktens dagar - men man kan ju undra vem som egentligen hade råd att köpa en Contax i Sovjetunionen vid den tiden? Troligen var det mera ett sätt att visa flagg.

                                            __________________________

                                                                    

Förvisso häftiga omständigheter - umgänget med en maktfullkomlig och paranoid diktator som Stalin kan vara både spännande och kittlande för den med de egna nerverna under kontroll. Pappa har inte bara skakat hand med Josef Stalin, han har även supit med honom under en vodkaindränkt nattlig fest på Stalins datja utanför Moskva. Stalin spottade inte i glaset, och han förväntade sig att andra både kunde och ville följa exemplet. Inte så lätt att manövrera alla gånger - att hålla ryggen fri.

                       

Ryssarna var extremt intresserade av tysk marinteknologi. Mutförsöken var många och mycket oblyga."... Herr amiral, bara lite obetydliga tekniska upplysningar (när man skulle smöra använde man gärna snäppet högre grad) - vad vill ni ha? Kontanter på bank i Berlin? En datja i det vackra Ryssland"?   Kanske inte ordagrant just så - men budskapet var just så.

Vodkan var alltid nära till hands, och det kunde vara svårt att förhålla sig alla gånger. En tågresa mellan Moskva och Berlin kan vara upplysande om hur det kunde gå till:

Lothar "råkade" hamna i en kupé med höga och mycket jovialiska ryska officerare. Man lirkade på ett smidigt sätt snabbt fram att det var Lothars födelsedag: "...Herr amiral, Herr amiral - detta måste vi fira!!" Fram kom vodka i jätteflaskor, bröd och saltgurka. Vodkan hällde man i sig i med hjälp av kupéns tandborstmuggar.

Lothar berättade skrattande att han nog aldrig har haft så roligt som under den resan. Självklart förstod han att han var utsatt för en pumpningsoperation - men alla gillade läget, och alla hade hjärtligt roligt. När den tyska gränsen passerades, hade Lothar dålig reda på var han egentligen befann sig, och väl i Berlin kunde han knappast stå på benen. Det var mycket tursamt att adjutanten punktligt var där med tjänste-Mercedesen, att vara asberusad och i full uniform var ingen bra kombination i det tredje riket.

Trots att Lothar så småningom fick bistra erfarenheter av Sovjetunionen, talade han alltid varmt om det ryska folket.

Den tysk/ryska pakten hamnade snabbt i papperskorgen i och med Tysklands överfall på Sovjetunionen i juni 1941. De baltiska staterna ockuperades - eller befriades från Sovjetunionen, som många balter såg saken. Lothar blev chef för det stora militärvarvet i Libau i Lettland, och erhöll titeln; Marinbyggnadsråd (Tysklands yngsta genom tiderna). I bilden ovanför ses han tillsammans med sin närmaste man och deras sekreterare Elsi. Ett triumvirat som styrde militärvarvet.

Den här närmaste mannen, som jag har glömt namnet på, var för övrigt en ivrig Contax-fotograf.  Det "knipsades" mest hela tiden, menade Lothar. Bilden här ovan är en tagning med självutlösare (på något vis syns det). Av en annan mycket suddig bild i familjearkivet framgår det att denna höga officer fotograferade med en Contax II med Sonnar 1,5/5 cm. Det var väl ungefär i den lönenivån man skulle ligga för att kunna äga någonting sådant.

                          

Lothar kvarstod som chef för varvet i Libau under resten av kriget. När krigsslutet närmade sig, och sovjetiska styrkor ockuperade staden, kapitulerade han som varvschef enligt order under formella former iförd strikt uniform till den anryckande sovjetiska armégeneralen - likaledes iförd strikt uniform. 

När formalia var undanstökade, sträckte den sovjetiske generalen fram sin kupade uppvända handflata - klockan!

                   

Om den duktiga sekreteraren Elsi skall jag berätta i nästa blogg. Det är en historia så ruskig att det drar kalla kårar längs ryggen så fort jag tänker på den saken.

                                          ______________________

      

Om någon undrar över det där med Mormor och Greve Hamilton, så finns den historien här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/piptobak-societetsdamer.htm

Billigt & Bra

Toppresultat med ett objektiv bestående av bara tre linser? Och dessutom rejält gamla grejer. Ja, det är vad man kan förvänta sig när man använder en bälgkamera i 6x6 från det tidiga 1950-talet.

                                                   

När 1950-talet gick in var vi fortfarande nära inpå krigsslutet 1945, och utrymmet för konsumtion var begränsat.  Det gällde att hitta produkter som folk hade råd att köpa. Det skulle vara "Billigt & Bra" helt enkelt, en formel som det inte är så lätt att uppfylla i verklighetens värld. Man måste hålla i minnet att vid den här tiden så hade den stora majoriteten inte en chans att kunna köpa en Contax eller en Leica. Något sådant var så ouppnåeligt att man inte ens funderade på saken.

En bälgkamera 6x6 med ett ljussvagt objektiv - det var vad vanligt folk kunde ta sig råd med. En sådan kamera har en jättelik upptagningsyta på 60x60 mm, samtidigt som kameran är fantastiskt kompakt. När man fäller ihop den, går den ledigt ner i en vanlig ficka. Objektivet är Dennis Taylors berömda triplet från 1893. I sin ljussvaga form och på mellanformatets lite längre brännvidd, ger konstruktionen ett överraskande bra resultat. Man lyckades alltså med formeln; "Billigt & Bra" på ett fint sätt. Man får avstå från ljusstyrkan på objektivet, men man får en hel del annat istället för den måttliga slanten.

Under det tidiga 1950-talet var den här sortens konstruktion just vad man behövde inom kameraindustrin. Den tillverkningsvänliga tripletten som Dennis Taylor hade räknat för så länge sedan, hade så dags hade hamnat lite i historiens bakvatten - men fick sig nu en rejäl nytändning. Alla de stora tillverkarna hade den på sitt utbud.

Agfa sålde sina Isolettekameror i jätteupplagor. Lika var det hos Zeiss - där heter kamerorna Nettar eller Ikonta, och dom är försedda med ett Novar Anastigmat-objektiv. Voigtländers variant heter Perkeo, och objektivet Vaskar. Sedan fanns det en rad mindre kända märken som levererade på samma koncept. Bälgkameran i 6x6 var alltså en riktig kioskvältare.

                    

När man talar med sina generationskamrater, får man ofta höra:  ".. Jo - pappa hade en bälgkamera när jag var liten. Jag tror att det var en Ikonta från Zeiss".  Så var det även i min familj. Min far hade en Voigtländer Perkeo, och med den började han fotografera färg året 1956 - underbara stora färgdia som finns kvar än i dag, och som jag nu kan skanna in till kvalitetsbilder tack vare det stora formatet och det väl presterande objektivet. Eller som det formulerades i reklamen på den tiden: 

"Voigtländer - weil das Objektiv so gut ist",  alltså: "Voigtländer - därför att objektivet är så bra".

I dag kan man köpa en sådan kamera för ett litet antal hundralappar - och sedan ge sig ut på mellanformatsfotografi som inte skämmer för sig.

  

Här lite provbilder med Agfa Apotar 4,5/85mm:   

Stenbrottet i Stenhamra på Mälaröarna                        

                                                             Svartsjö Slott

                                                ____________________

      

Några färgbilder kan också vara bra att titta på. Färgerna tecknar bildens detaljer bättre, och det blir lättare att få grepp på den egentliga skärpan. Förmågan att återge ton och valör är nog lika viktigt här som inom svartvit fotografi.

När man studerar bilden av Bogösund här nedanför kan man se den fina teckningen över hela bildfältet och den goda skärpan - enda ut i yttersta hörnen. Det är i sådana lägen jag förundrar mig över att det är ett trelinsigt amatörobjektiv, tillverkat under budgetomständigheter på 1950-talet.

                                                             Bogesunds Slott

                                                Kanonbra - frestas man säga

                                       _____________________________

                            

I dag när fotografering på film sedan en tid tillbaka har fått en oväntad men rolig renässans, har bälgkameran från 1950-talet i det närmaste nått kultstatus. 

  

Det svartvita är taget i våras på Ilford FP4 +,  färgen för ett tiotal år sedan på Kodak Portra 160 NC

                         

Sommaren på Hasselvik

Lite sommar med gladfärger - så här när höstdagjämningen är passerad.

Min sommar i år fotograferade jag på Kodak Ektar 100. Det är en film med väl så hög färgmättnad. Jag brukar dämpa av mycket av denna mättnad, men det blir ändå kvar så att det räcker.

Hasselvik i de vackraste junidagarna.  Jag har ställt ut ett för semesterfirandet nödvändigt tillbehör.

Om jag nu reser mig ur verandans gungstol, och stiger in genom dörren - så hamnar jag rakt på "Mormors hörna":

Mormors hörna har funnits här i 100 år. Mormor var rätt påverkad av Karin och Carl Larsson och deras konstnärshem i Sundborn ("Var välkommen kära Du, till Carl Larson och hans fru.."). 

Inte så att mormor härmade Karin, men hon lät sig inspireras. Husfrun skulle inte bara inreda hemmet med köpemöbler - hon skulle prägla hemmet med sin egen konstnärliga förmåga och kreativitet.

På Hasselvik elektrifierade vi så sent som 1978. Innan den tiden så samlades vi i fotogenlampans ljuskrets i Mormors hörna om kvällarna. Det varma mörkret lägrade sig runt omkring oss. Vi underhöll varandra med prat och berättelser - skratt, nojs, och sällskapsspel. Det var så man gjorde förr i världen. Folk utvecklade personliga färdigheter - att kunna framföra något, att vara en tillgång för sällskapet.

Det blev sedan den stora nackdelen med elektrifieringen - hela den sociala funktionen med Mormors hörna bara försvann.

     

Lupinerna "invasivade" sig storståtlig vid husknuten i år. Myndigheternas åsikt i saken efterfrågades inte.

                                                       Kväll i syrenernas tid.

                                                           Midsommar.

Även i år beslöt jag mig för att inte slå gräset förrän väl in i juli. Den vackraste blomningstiden ville jag ha blomsteräng.

Begreppet "Blomsteräng" är nu inte så lätt att fotografera, men kanske något i den här stilen - rakt av med 85:an på min utsikt från hammocken.

Det var en bra ordning, tyckte jag. Även insekterna såg ut att trivas. Syrsorna filade så att det stod härliga till fastän det bara var slutet av juni!

Många av mormor 0ch morfars trädgårdsväxter har förvildat sig framgångsrikt på Hasselvik. De ursprungliga planteringarna sträcker sig långt tillbaka i tiden - ibland 100 år. Det handlar om Akleja, Guldkrage, Digitalis, Krollilja - man stöter på dem på de mest oväntade ställen. Här är det en enkelbladig Pion av mycket gammaldags sort som prunkar nästan ute i skogen.

Högst förträffligt med vackra trädgårdsblommor som sköter sig själva.

                 

                                Klassisk svensk sommar vid Hasselviks strand.

                                                            Längs strandstigen

                   Kväll på Hasselvik. Syrsorna sjunger - nästan som Cikador...

Midsommarblomster - en benämning som inte håller så bra längre. Den blommar numera från tidigt i juni till en bra bit fram i juli.  Skogsnäva får det sålunda vara.

Ibland när jag sitter på verandan och tittar ut mot viken, så dyker det upp de mest förbluffande saker!

Först undrade jag om jag hade hamnat i en tidsförskjutning - att bärsärkarna är på väg att storma iland för att göra blodörn?  Sedan tänker jag att det kanske istället är Erik Madsen från Roskilde (här på FS) som är ute och seglar i nordliga vatten... :-)

                                                                                

Högsommaren börjar ändra färgskalan. Lien har gjort sitt, och lupinerna har blommat ut.

                                                        Sensommarens små fröjder.

   

                                            _____________________________

Kameran för dagen denna sommar var den, som jag tycker, bästa av de klassiska japanska spegelreflexkamerorna - nämligen Olympus OM-1.  Därtill fem objektiv mellan 28 och 135 mm. Jag lägger ofta stor vikt vid perspektivkontroll.

Gatu-paparazzo fotografi

Gatu-paparazzofotografer på stan - är det något vi vill ha?

Jag var med om en dramatisk händelse för ett par år sedan här i Stockholm. En närgången “gatufotograf” tryckte upp sin vidvinkelförsedd kamera under näsan på en förbipasserande person. Det hela var mycket påträngande, kameran hamnade ungefär tre decimeter snett under hakan.

Oturligt nog för denne Paparazzi var det inget hjälplöst offer, utan en storvuxen man. Han grabbade tag i armen, tog kameran, och slängde den i gatan.
Det är naturligtvis ett lagbrott - skadegörelse. Men det vore intressant att få veta hur en domstol skulle resonera. Hur man skulle se på den rätt grova provokationen, på den integritetskränkning som utlöste det hela?

 

Varför använder gatufotografer vidvinkel? Egentligen finns det inget riktigt bra svar. Man kan naturligtvis fotografera livet på gatan med flera olika brännvidder, men det har utvecklats en norm om att man måste tränga nära inpå - att själva den fysiska närheten ingår i gatufotografins idékoncept. När omdömet sedan sviktar så hamnar kameran rakt upp i ansiktet på folk. Det landar många gånger i ett resultat som inte är särskilt smickrande för den avbildade.

Här gäller gängse perspektiviska lagar. Om vi lämnar kameran ett ögonblick, och bara ser på verkligheten som sådan:  Om man tittar riktigt nära på ett ansikte (tre, fyra decimeter) så gör det perspektiv som man då hamnar i, att personen får en lätt äggformad ansiktsform. Vidare blir det som är närmast onaturligt förstorat - vanligen näsan eller hakan. Det blir en slags nidbild av det mänskliga ansiktet. Så blir det naturligtvis även med ett vidvinkelobjektiv på mycket nära håll. Ingen vill nog se sitt ansikte torgfört på det sättet. Därför är det inte speciellt schyst att fotografera folk så - och som man kan förstå av mitt inledande exempel, kan det även ha sina risker. Folk blir förbannade.

Eftersom den tekniska utvecklingen innebär att antalet fotografer på gatan har ökat dramatiskt under senare år, så har även andelen hänsynslösa typer ökat. Det har fått som följd att människor som rör sig på stan, lite till mans har börjat titta misstänksamt när någon kommer med en kamera på axeln. Det tycker jag är en väldigt trist utveckling.

Jag tycker att man skall säga NEJ till gatu-paparazzofotograferna. Mota bort dem när dom blir närgångna. Det är du som har rätt till ditt ansikte - inte gatu-paparazzofotograferna. Detta helt oavsett vilket lagstöd som gäller för fotografering på allmän plats. I umgänget människor emellan måste det finnas någon slags moralisk kompass.

           

Som väl är finns det ju fortfarande duktiga fotografer som plåtar på stan - fotografer med kunnande, humor, diskretion, och fingertoppskänsla. Jag känner en sådan här på FS - och en annan oerhört skicklig, som tyvärr inte syns bland bloggarna här på FS längre. Ingen skugga över sådant folk.