Den ultimata kopian

Föreställ er att det plötsligt blev känt att det någonstans i världen tillverkades en tämligen exakt kopia av 1936 års Rolls Royce - och det till ett väl så lågt pris.  Oj - vilken rusning det skulle bli!

Det är precis vad som hände efter andra världskriget, fast inom kameravärlden - och kameran heter KIEV. Den byggdes i den dåvarande sovjetrepubliken Ukraina.

   

Om vi förflyttar oss till det läge som rådde vid krigsslutet 1945, kan vi konstatera att CONTAX  från Zeiss Ikon AG i Dresden var världens finaste och dyraste kamera. Den kameran ville ryssarna nu ha som krigsskadestånd enlig Jaltaavtalet. Nu skull arbetarna i det socialistiska Sovjet kunna fotografera med en riktigt fin kamera - en kamera som arbetarna i väst inte hade en chans att få råd med!

Sagt och gjort. Den ryska militäradministrationens sambandsperson hos Zeiss i det av Sovjetunionen ocuperade östra Tyskland hette major Turygin, och han var inte att leka med - han hade all makt att sätta bakom orden året 1945. Zeiss fick nu klara order, och en del lockande löften - och så var det bara att sätta igång.

I Dresden gick det av kända skäl inte att tillverka några kameror, men mot alla odds fick man hos Carl Zeiss i Jena relativt snabbt ihop tre produktionsband för Contax, och man gjorde en provproduktion. Den nedre av kamerorna i bilden ovan är från den serien. Den skarpögde kan skymta den kända  Zeiss Jena-logotypen i tillbehörsskon. Det är här vi har startpunkten för KIEV-kameran.

Efter förflyttning av de tre produktionsbanden till Ukraina tillsammans med ett gäng specialister från Zeiss, genomförde man en  provserie 1947. Sedan startade byggandet av den nya kameran så smått i Kiev året 1948.  Här i Sverige lyckades Konsum få in en mindre serie Kiev II år 1949 - troligen som första västland.

Dom första ca. 15 årens produktion av Kievkameran gick över förväntan. Trots stora produktionsvolymer fick man man fram en bra och välfungerande replika av Contax II. Förutom den riktigt hyggliga kvalitén, är det en annan omständighet som är central i sammanhanget:  Kievkameran är inte ett plagiat - den är en helt legalt byggd replika, tillkommen genom all hjälp Zeiss kunde ge. En Contax byggd i Ukraina helt enkelt.

                    

En Kiev är alltså inget annat än en Contax II - och  om vi då går tillbaka till tiden när Contax II presenterades på vårmässan i Leipzig året 1936, så var den kameran mässans stora sensationen. En så avancerad kamera i det nya småbildsformatet hade man inte skådat. Mannen bakom verket var Zeiss Ikon:s chefkonstruktör Hubert Nerwin. När han nu sjösatte sitt lindebarn, kunde han nog inte föreställa sig att hans konstruktion skulle komma att tillverkas i ett halvt sekel.

Kievkameran tillverkades i många modeller, men skillnaden mellan modellerna är i huvudsak utseendemässig kosmetika. Alla Kievkameror är en Contax II under skalet. Den sista modellen, Kiev 4AM, tillverkades fram till 1986. Kiev/Contax tillverkades alltså i 50 år. Ett svårslaget industrihistoriskt rekord. 

                                               

Kameraporträtten är från någon sommar på 1990-talet här hemma på balkongen. Det var laddat med Kodachrome 25 i kameran. Huvudljuset stod en lätt molnbeslöjad eftermiddagssol för, och fyllnadsljuset var två rakspeglar.

Det var bättre förr!

En sak hör man av uppenbara skäl lite mera i dag än tidigare; påståendet om att det var bättre förr. Var det så? Var det bättre förr?

Det beror naturligtvis på vem man frågar. Den enklaste modellen faller sig lätt: Det var bättre förr, därför att då var jag ung (det var alltså roligare då).

Här ett vardagligt och kanske lite banalt exempel på hur det var bättre förr. Det var ett annat tänk människor emellan. Stadens fäder här i Stockholm tyckte till exempel att folk som rörde sig på stan kunde behöva släcka sin törst i sommarvärmen - alltså byggde man vattenposter på frekventerade platser. Jag tror att det var på 1940-talet. Visst kostade det en slant, men det måste det få göra i en bra stad.

Den här nedan avbildade vattenposten, en av dem i Kungsträdgården, var i full funktion när bilderna togs sommaren 1983:

Sippa överraskades av den kraftfulla strålen, och blev lite blöt om nosen

År 2011 motionerades det om nyinstallation av vattenposter i Stockholm. Saken föll med hänvisning till att det i första hand skulle bli för besvärligt att underhålla (nutidens tänk)

Den hemskaste av bilder

Det känns lite tungt att uppmärksamma förintelsens minnesdag i ett Sverige där det grova judehatet sprider sig. Det är ett hat som vi tidigare har varit förskonade ifrån, en företeelse som inte har ingått i normalt svenskt beteende. 

                                

Här ovanför har vi en bild som var och en måste förhålla sig till. 

Det finns grader även i helvetet. Det här är en bild från ett koncentrationsläger, och den är hemskare än alla bilder på utmärglade fångar och stora likhögar. Det hemska med den här bilden är att den avslöjar hur människan många gånger fungerar - den avslöjar alltså en del obehagligheter om oss själva, saker som många helst vill förtränga.

Det vi ser är SS-personal. Manlig och kvinnlig. Mannen i mitten är troligen lägerchefen. Det handlar om en sommarutflykt och stämningen är hög, alla är skämtsamma och glada. Det är det som är själva grejen - man uppfattar livet som normalt, allt är i sin ordning.

Det finns en vanlig förklaringsmodell till nazisternas exempellösa grymheter. Här har vi en statsledning som beslutar sig för att utrota en stor grupp av den egna befolkningen, och det under vedervärdiga former. Något sådant har aldrig hänt tidigare i historien. Man menar då ofta att det var något psykiskt fel på nazisterna, att de var psykopatiska monster, undantagsmänniskor. Man hävdar alltså implicit att det inte skulle kunna hända nu - inte hända oss.

Inte det?

Bilden av SS personalens sommarutflykt är så obehaglig just därför att den visar nazisterna som vanliga människor - inte alls några psykopatiska monster. Andelen psykopater i en normalbefolkning ligger under 2%. Det stora flertalet var alltså vanligt folk. De rådande extrema omständigheterna med långvarig påverkan och stenhård propaganda, daglig innötning under stort socialt tryck, kom att leda till att dom trodde att allt var rätt och riktigt. Nazisterna levde i föreställningen att dom gjorde det rätta - att dom gjorde sin plikt och räddade landet från en stor fara. Personalen i dödslägren ansåg att dom uppoffrade sig som gick med på att jobba under så svåra och obehagliga omständigheter (!).

Här ligger själva knutpunkten. Om man blir tillräckligt ideologiskt insnöad av ständig och ensidig påverkan, aldrig lämnar den egna bubblan, aldrig hör på några andra argument, aldrig ifrågasätter sina egna tankegångar - då kan helt vanliga människor hamna i sällskap med det glada gänget i bilden ovan!

Hur är det egentligen med vår egen tid? Är det inte så att väldigt djupa klyftor börjar öppna sig i det svenska samhället? Detta som en följd av att stora grupper skapar sig en egen verklighet, och inte ett ögonblick vill lyssna på någon annan. Man vet att man har rätt, man tillhör ju det goda laget - därför tillåter man ingen dialog. Det kallas cancelkultur och identitetspolitik - företeelser som syftar till att bröstledes cementera de egna åsikterna på andras bekostnad, och det är är raka motsatsen till demokrati:

"Jag vill inte höra vad du har att säga, jag vill i stället göra allt jag kan för att hindra dig från att föra ut dina åsikter".

Kort sagt: Om man man av oförstånd eller intellektuell lättja alltid glider fram i någon åsiktskorridors mittfåra och tror att man alltid har rätt, och om man aldrig vill pröva saken mot andra uppfattningar, utan istället missaktar, förklenar, och nästan hatar andra människor som har en annan syn på saken - det är då man är i riskzonen för att hamna i helt fel sällskap under sommarutflykten.

Men man kan ju vara glad för det - som gänget i bilden...

___________________________

Det klassiska botemedlet mot att hamna i den här situationen är att regelbundet tillämpa en liten tankeövning:

Man ställer sig själv frågan:  "Tänk om min opponent har rätt? Tänk om mina  åsiktsmotståndare har mera rätt än jag? Vad händer då - hur ser världen ut då??" 

Jag vet att jag borde ställa mig den här frågan oftare - men jag försöker i alla fall.

Orkanvindar

Det här är en historia om motorsågens förträfflighet - men även en historia om en gammal mans kamp mot elementen                                           

                       

På Hasselvik har jag sågat med motorsågen sedan tidiga tonåren. Det är så, därför att det har varit nödvändigt. Det finns inte en chans att reda sig med tre hektar gammelskog utan motorsågen. Träd kan vara elaka varelser – skall dom nu en gång falla, så gör dom det gärna över stigarna. Många vårar har det första man har fått göra, varit att ta fram motorsågen.

Motorsågen är det allra bästa av verktyg, oerhört effektiv – men även oerhört farlig. Ett ben eller en arm kan förstöras på ett ögonblick, om man inte i grunden har lärt sig att man måste tänka efter – före!

Av säkerhetsskäl använder jag till exempel aldrig hörselskydd när jag arbetar med motorsågen. Med hörselskydd låter den som en snäll symaskin – men det är ingen snäll symaskin! Det måste jag ständigt hålla mig påmind om.

Mitt liv med motorsågen fick sitt fokus eller sin peak år 2019 då stormen ”Alfrida” i januari drog in över norra Europa. På Åland är det den kraftigaste storm som någonsin har uppmätts. Det var orkan i vindbyarna, och det var gott om vindbyar under denna storm. 

Nu visade sig mina kunskaper vara bra att ha. På Hasselvik föll ett trettiotal träd, varav elva över stigarna! Det handlade om runt 150 till 250-årig gammelskog. Här nedanför en bild på vad det var för slags träd jag hade att göra med:

Eftertankens kranka blekhet...   

Planeringen börjar under inspektionsresan i april. En god vän i den närbelägna byn hade ringt mig i Stockholm:  "Det är katastrof på Hasselvik..."

                                         _______________

Yrkesfolket brukar säga: ”Ge er aldrig in i stormfälld skog med motorsågen – det kan bli det sista ni gör”. Det är ord att ta på stort allvar. Ändå var det just vad jag bestämt mig för att göra. Hasselvik ligger så till att det inte går att komma in med skogsmaskiner. Det är motorsågen i hand som gäller. Jag fattade bara inte hur jag skulle klara av saken, där jag satt på verandan i aprilkvällen och grunnade.

På ett ställe hade exempelvis två rätt stora och täta fallande granar satt sig fast i klykan på en gammal kandelaberbjörk, runt fyra meter upp på björkstammen. Under hade det uppstått ett dunkelt rum med grönskimrande ljus. Vackert minsann - men jag stod där och undrade:  Hur skall jag någonsin, NÅGONSIN, klara av allt detta!? Jag beslöt mig för att jobba i skogen hela sommaren, men att konsekvent ta en dag i taget, och inte tänka så mycket på morgondagen.

Äventyrligheterna blev många: Rotvältor med kraftiga rötter i spänn, som slog ihop som gäddkäftar när jag kapade trädet. Stod man nära fick man hastigt släppa motorsågen och hoppa undan - det viktiga var att alltid vara beredd. Det var rätt vanligt med splittrade stammar som brakade ner bara man petade på dem. Samma sak där;  titta noga och vara beredd på vad som helst. Fallande träd som hade ställt sig i hårt spänn mot friska stående träd. Många gånger lämnade jag sådant om det inte stod i vägen, i hopp om att nästa storm skulle hasa ner syndaren - ja, listan kan göras lång. Jag blev inte uttråkad i skogen.

                           

Ett litet träd som  fick bli startpunkten, därför att rotvältan var så iögonfallande ful på Hasselviks vackra strandpromenad

Så här såg det ut på ställe, efter ställe, efter ställe, längs Hasselviks stigar. I svaga stunder var det svårt att värja sig mot en viss uppgivenhet

Som man kan se så är svärdet "felvänt". När man belastar hårt under lång tid bör man vända ibland för att undvika ojämnt slitage

Nära de större stigarna, och därmed rimliga transportmöjligheter, kapade jag prydligt och lade upp till brännved. Min "hustomte" i byn har en kombipanna, och kan följaktligen elda med ved

Den största och tyngsta rotvältan. Den slöt sig snabbt när jag kapade trädet - och jag fick hoppa undan med fart.

Vad är det då jag hoppar undan från?  Jo - jag står ju och sågar precis bredvid den blivande stubben. Då rotvältan börjar att slå igen, så bryts det mycket tunga trädet loss från stubbdelen - och jag vill inte ha trädet på fötterna. Risken är nu uppenbar att jag i min hoppmanöver även tappar balansen, och därför måste jag snabbt slänga motorsågen åt sidan. Att få en gående motorsåg i famnen sker nog bara en gång.

Det jag berättar här är en klassisk situation där det lätt uppstår svåra personskador och även dödsfall under arbete i stormfälld skog - man jobbar under extrema högriskomständigheter

Som jag nämnde så var Alfrida en storm med orkan i vindbyarna. Byarna var så talrika att det lite blir en smaksak om man använder benämningen storm eller orkan.

Hursomhelst var det var kraft i dom pustarna. Det här trädet hade en anfrätning i virket, och har slitits av  direkt några meter upp på stammen. Det hela har gått så fort att rötterna aldrig hann dras upp

Här har vi skogsskötsel  a´ la´ Stockholms parkförvaltning.

Den nya policyn för stadens parkmark av naturkaraktär går ut på att uppsågade stormfällen skall ligga kvar och ruttna på plats - för den biologiska mångfaldens skull. Då lägger man  inte heller kubbarna i staplad ordning, utan lite huller om buller med varierande längd - det ser mer naturanknutet ut när mossor och svamp börjar växa på dem. Det här var tankegångar som passade mig utmärkt

Den ena av mina två motorsågar har ett extra långt svärd. Det gör att jag kan kapa ganska grova träd i ett skär.

Sedan är det så att man nästan måste ha två motorsågar. Den mest erfarne gör ibland små felbedömningar, och kan hamna med bladet fast i skäret. Då är det inte mycket att göra för stunden - om man inte kan såga sig fri med hjälp av den andra sågen

                                                    _______________

                                       

Jag jobbade i skogen varje dag lugnt och metodiskt, med säkerheten främst. När jag blev trött tänkte jag inte som man brukar;  "Jag tar den där grejen ytterligare"  - jag slutade prompt, och gick och drack kaffe på verandan...

När alla sommarens dagar var slut, var alla gammelträd som låg över stigarna uppsågade, plus en hel del annat. I byn talade man förskräckt om den ålderstigne mannen som gick ensam med motorsågen i stormfälld skog. Jag var 75 år gammal, och inte så lite stolt över min bedrift (och över den lokala ryktbarheten).

Lugnet återställt på Hasselvik. Då är det fint att sitta vid stranden strax efter solens nedgång en vacker kväll i början av september!

                                            _____________________________         

                                             

Mannaminne & Katastrof!!

Mannaminne och katastrof - två svårt missbrukade ord i dessa dagar. Jag har hört folk säga på fullt allvar om det nuvarande fina vintervädret i Stockholm, att det är rena katastrofen, och att man inte i mannaminne har sett något sådant... :-)

Det verkar som om det mesta som avviker när det gäller vädret är katastrof - och "mannaminne",  det är något år tillbaka.

Nå - man har nog sett sådant väder många gånger tidigare. Jag tittade lite i bildakivet och hamnade på januari 1982 som en bra jämförelse med den innevarande vintern - för 42 år sedan alltså. Här nedanför ser man en promenad i kvällningen ner till tunnelbanan här i Abrahamsberg där jag bor. Är snöhögarna en katastrof! Knappast - dom tyder snarare på en fungerande snöröjning under en tid när man visste att det kunde komma snö på vintern. När det kom en köldknäpp med massor av snö, så var det ingen överraskning - och absolut ingen katastrof.

                                   

I den här bilden kan man se en äkta katastrof - då som nu

_____________________________________

Bildarkivet berättar vidare att man året 1982 kunde ta fina ispromenader längs Mälarens strand vid Brommalandet. Precis som man kunde i år - jag har hittills gjort två sådana utflykter helt nyligen, och det i strålande vintersol - liksom jag gjorde året 2021. 

Den här mannens "mannaminne" sträcker sig alltså lite länger än något enstaka år. Ett bra bildarkiv underlättar. Bilderna här nedanför är från en promenad på isen mellan Ålsten och Äppelviken i februari 1982. Dom är förvillande lika dom promenader jag gjorde helt nyligen.

Nu skall det bli mildare, ligga och pendla runt nollan. Inte ovanligt för Stockholmsförhållanden. Hoppas att det snabbt blir fin vinter igen - allt annat vore en katastrof... :-)

           

__________________________

Ingen blir väl förvånad om jag berättar att bilderna är tagna på Kodachrome 25