Trafikflygets vinthund

En ovanlig och långväga gäst på Bromma flygdagar i september 1998. Ett Lockheed Contstellation. När jag ser på bilderna börjar tonåringens hjärta klappa i den gamle mannens kropp.

Underbara Lockheed Constellation!

Byggd mellan 1943 och 1958 var den trafikflygets snabba, säkra, och riktigt lyxiga maskin. Den första med tryckkabin. Med sin tredelade stjärtfena, sin delfinformade flygkropp för lågt luftmotstånd och förstklassiga aerodynamiska egenskaper, var den en slags trafikflygets vinthund. Lägger man sedan till de fyra 18-cylindriga Wright R 3350 Duplex-Cyklones motorerna, har man ett trafikflygplan som närmar sig flygförmågan hos ett jaktplan från andra världskriget. Det visade man i luften den här soliga septemberdagen på Bromma flygfält - hisnande och nästan obegripligt.

Underbara Lockheed Constelation!

Den långväga besökaren är den militära varianten av den sista modellen; Lockheed Super Constellation.

Notera dom kraftfulla motorgondolerna, liksom de jaktplansformade vingarna

Uppvisningen i luften var spektakulär, men inte meningsfull att försöka fånga i stillbild. Man störtdök mot flygfältet, gjorde en halvlooping åtföljd av en rad rollmanövrar. Hade jag inte sett det med egna ögon, skulle jag inte ha trott att det var möjligt att göra med ett trafikflygplan. Det sägs att Lockheed Constellation kan göra en hellooping, men att faran för metallutmattning i den åldrande kvarvarande flygplansparken har lett fram till ett förbud för den sortens manövrar.

Med passagerare ombord kan man inte göra manövrar som ens närmar sig det som jag bevittnade. Planet besitter alltså ett enormt overkill när det gäller styrka och manövrering. Man kan fråga sig varför? Ett svar är att yrkesmän i gamla tider ville göra bra ifrån sig - och det fick kosta. Ett annat svar är att här förfogar man över teknik och kraft att möta svåra omständigheter som mycket dåligt väder och liknande. Den här maskinen tar man inte på sängen.

På 1940-talet och på 1950-talet var det så att stora delar av allmänheten tvekade att överhuvudtaget sätta sig i ett flygplan. De stora amerikanska bolagen som Pan Am, tryckte hårt i sin marknadsföring på att; ...med Lockheed Constellation flyger man mycket komfortabelt och absolut säkert.

AI eller AO?

Jag startar med en ingress som jag har lärt mig av Bengan:   Bilden har inget med texten att göra.

                                              _____________________

Även jag har gått över till Prince”, fick man veta av en cigarettreklam för länge sedan - och “...Även du min Brutus” stönade Julius Caesar när han dödligt sårad segnade ner.

Alltså - även jag har prövat på AI - minsann!

Jag har provanvänt AI som uppslagsverk och kunskapsgenerator, och jag är i huvudsak positiv. AI kan klara en hel del, och den kan nog bli ett nyttigt verktyg även för vanligt folk. Haken är som vanligt de egna kunskaperna. AI bjuder nämligen inte på så mycket kunskap, om man inte har någon egen sådan i botten. Man måste veta vad, och på vilket sätt man skall fråga AI.

Låt mig ta ett exempel. En gång i ungdomen läste jag AB 1:an i Historia vid Stockholms universitet. Det var en kurs på två terminer, och kurslitteraturen var på dryga 6000 sidor. Det här var på den gamla akademiska “frihetens” tid, och allt skulle redovisas i en gigantisk sluttenta. Man kunde få frågor på en fotnot!

Det är givet att man efter många år inte har mycket aktiv kunskap kvar av det av de 6000 sidorna - men man vet precis var man skall sätta fingret i bokhyllan. På samma sätt vet jag precis vad jag skall fråga AI i ämnet Historia, och på vilket sätt jag formulerar frågan - och AI gör sedan ett fantastiskt jobb blixtsnabbt. Jag får sammanfattningar och grundfakta som det skulle ta mig evigheter att samla själv ur min bokhylla och annorstädes. Hurra för AI alltså.

Sedan har vi svagheterna.

Dom fakta som AI jobbar efter, och som den då skall dra sina egna slutsatser utifrån - det är kunskaper som den fått från programmerarna och från öppna källor som exempelvis Wikipedia. Wikipedia i sin tur skrivs av användarna, och vanligt folk övervärderar ofta grovt sina insikter och kunskaper. Det märks när man är på Wikipedia.

Om nu AI har felaktiga ingångskunskaper som den sedan skall dra egna slutsatser av för att utveckla nya insikter, var landar det? Jo, i rena rappakaljan... :-)

Sedan skall man inte fråga AI om kontroversiella saker, då börjar den att svamla. Precis som människor med otillräckliga eller osäkra kunskaper börjar svamla när dom inte riktigt vet. AI förvandlas till AO, artificiell ointelligens - precis som det kan hända oss.

Jul, Jul, strålande Jul

Dessa dagar fylls Fotosidan med Jul av allehanda slag - så varför skulle inte jag?

               Alltså - God Jul på er alla, och ett riktigt gott nytt fotoår!

     Må blixtljusen skina över eder, och kommentarsfälten städse fyllas!

                                                                      *

  I vänta på detta visar jag lite bilder från NK:s julskyltning på 1990-talet:

      Askungen var temat detta år - och hon knogar och städar. En rent rekorderlig tjej

Men ve och fasa! De elaka styvsystrarna smider sina ränker iförda moderiktigt  fluffiga underkläder. Askungen skall veta sin plats, och inte tro hon e´nåt!

Är det socialtanten som undrar om det finns några snälla barn att omhändertaga?  Nej, nej, - det är lyckans något till åren komna fe, som håller med nobelt åkdon till prinsens fest

Askungen som har svidat upp sig högst betydligt, grabbar tag i den förvånade prinsen...

Den grabben skall jag väl kunna charma!

                                              Den storyn blir tomten för svår...

                                             Från hela menangeriet - en riktigt God Jul!

                                                                              *

Vintersolståndet

Det är årets mörkaste tid - och jag dyker ner i arkivet. Upp kommer en minnesvärd promenad på Kärsön i närheten av Drottningholms Slott vid solens uppgång under vintersolståndet 1992.

Som del av en storstad har Bromma här i Stockholm fina möjligheter för naturvännen. Man åker över Nockebybron mot Drottningholm. Man har då storstaden strax i ryggen, och hamnar rakt ut i fria naturen på Kärsön. Det har under åren blivit mina tassemarker

                                                    ***************************

Så fort man kommer in i skogen,  försvinner känslan av stadens närhet. Vi kallade det här för "Barndomens väg" 

Den uppgående solen tangerar horisonten i sydost.  Längst bort i fonden ser man stadens siluett

Den sortens ögonblick, när man gratulerar sig själv till att man kom up ur sängen

Solen poppar upp över horisonten, och ljuset ändrar sig tvärt

De första solstrålarna släpar över resterna av ett gammalt odlingslandskap. 

                                      *********************************

Det tekniska:  Contax RTS II med tillhörande Zeissobjektiv.  Kodachrome 25

Gamla Kristina

Vissa gamla fartyg tycks ha evigt liv!

På Värnanäs varv strax söder om Kalmar året 1874 byggdes två tremastade barkskepp. Det ena var Kristina. Ansvarig för byggena var en celebritet inom skeppsbyggnationen, nämligen skeppsbyggmästaren Carl August Hahn. De två barkarna var hans sista byggen före pension, och han byggde nog in hela sin enorma yrkeskunskap i dessa fartyg.

Mot slutet av 1800-talet byggdes Kristina om till skonertskepp, vilket var ganska vanligt då tiderna blev sämre. Man kunde nu segla henne med några man mindre besättning. Det är som skonertskepp vi ser henne i målningen ovan. Tavlan hängde i min barndom i en kaptensgård i Listersby - den till min sommarvilla Hasselvik närbelägna byn.

I kaptensgårdarnas finrum seglade skeppen längs väggarna. Naturligtvis var det fantasieggande för en liten gosse.

1925 såldes Kristina till Vårdö på Åland, men 1930 blev det sista seglationsåret. Hon hade då gjort tjänst i 56 år - en väldigt lång tid för ett seglande träfartyg. Åren 1931 0ch 1932 låg hon och svängde för sitt ankare i Båthusviken på Vårdö - men hittade ingen köpare. Därför lades hon som brokista i Österviken. Hon gjorde alltså tjänst som ångbåtsbrygga, och kom att användas som sådan fram till slutet av 1950-talet. På ångbåtsbryggan Kristina kom jag för första gången till Åland. Jag var då ett halvt år gammal i juni 1944.

Här nedan en bildserie från ett besök på Kristina som Sippa och jag gjorde sommaren 1974:

Har man en normal självbevarelsedrift så tar man inte ett steg ut på däcket - man håller sig tight till brädgången, och det med stor försiktighet. Om man föreställer sig att däcket håller i kanten för några enstaka steg, men att man sedan trillar ner i det vattenfyllda lastrummet - då kommer nästa fråga i gissningsleken: Hur tar man sig upp?

Sippa var en tuff tjej som utan vidare hängde med på den här sortens äventyr - roliga äventyr som skulle till om man ville dokumentera den udda miljön

_________________________________________________________

Jag besökte Kristina i juni i år - 2023 alltså. Bogsprötet har ramlat av, men förskeppet reser sig fortfarande stolt ur vattnet. Akterskeppet har sjunkit under ytan och däcket är borta, men fartyget verkar fortfarande vara skrovhelt!

Saken är faktisk helt otrolig - hon är 149 år gammal. I yrkessjöfart gick hon hon i 56 år - det är över ett halvt sekel. Därefter, sedan 1932, har hon legat vattenfylld och stångats och bräckts av vinterisarna.

Carl August Hahn var en hyvens skeppsbyggmästare. Han kunde bygga starka fartyg.

********************
********

Tremastade barken Sigyn, en annan Vårdöskuta av samma sort som Kristina, ligger i Åbo som museifartyg. Även Sigyn blev nedriggad till skonertskepp, men har senare i sin egenskap av museifartyg återställts till sin ursprungliga riggning som tremastad bark. Därför kan man se hur Kristina såg ut när hon 1874 lämnade skeppsbyggmästare Hahns kompetenta händer: 

Den tremastade barken var 1800-talets riktiga slitvarg inom sjöfarten. Hundratals och åter hundratals sådana fartyg tjänstgjorde längs Europas kuster, liksom i atlantfart. Mot slutet av århundradet blev nästan alla nedriggade till skonertskepp på grund av nya ekonomiska realiteter. Numera finns väldigt få kvar. Det har hävdats att Sigyn i Åbo faktiskt är den enda av sitt slag som finns kvar i dag.

Ur det perspektivet blir ett besök på Kristina på Vårdö en både nostalgisk och vemodig historia.