Striden om almarna i maj 1971

Det händer inte så ofta att makthavarna blir i grunden besegrade av folket, och det på ett i det närmaste förödmjukande sätt, men det hände i maj 1971 vid striden om almarna i Kungsträdgården här i Stockholm.

Vad var det som var på gång?   Jo - folket hade ruttnat på rivningarna i Klarakvarteren med omnejd, på att politikerna i maktberusning och modernistisk yra fullständigt struntade i vad vanligt folk tyckte - och gav sig till att välta stora delar av innerstaden. Det såg ut som i en krigszon.

Enough is enough...  och det var ungdomar som startade revolten - när man ville fälla dom fina almarna i Kungstrådgåren för att bygga en tunnelbanestation. Många andra grupper anslöt, och till slut fick makthavarna bita i gräset.

Jag ramlade in på saken genom Göran Tonströms blogg här nedan, och förflyttades till min ungdom och året 1971. Sippa och jag hade nyss mött varandra, och livet lekte. Det var ju goda skäl för att omedelbart dyka ner i bildarkivet.

Alternativ stad planterar för att peka på alternativ i stadsutvecklingen

Finklädda Östermalmstanter pratar sig samman med folk från Alternativ stad

Jag gled nog så diskret omkring med min Leica - men ibland blev jag upptäckt i alla fall

Här syns tydligt täcken och andra sängkläder. Man höll vakt om nätterna, för att via larmlista kunna sammankalla tillräckligt många på nolltid

På kvällen och natten efter min fridfulla fotograferingsrunda brakade det loss. Då var det inte mera tid för fotografering, det var tid för annat.

Demonstranterna som hade fått taktiska och operativa råd från mycket kompetent håll, drev saken väl så effektivt för polisens smak - som i sin tur svarade med för svenska förhållanden stor brutalitet. Blodvite och kaos uppstod. Barnvagnar bland skenande polishästar och tjutande ambulanser. Allt höll på att gå över styr och polisen förlorade greppet.

Man insåg nu att en rimlig paritet i insatsen inte kunde upprätthållas - nämligen förhållandet mellan polisinsatsens brukade våldsmedel och straffvärdet på de begångna överträdelserna. Man fick dra sig tillbaka.

Folket hade vunnit.

Liv & Leverne på Skeppsbron

En fin molnhimmel gör sig bra i svartvitt, och här är det 1970-tal på Skeppsbron. Man ser ett litet återsken av stenkolstiden i Stockholm. S/S Blidösund eldas faktiskt med stenkol, och S/S Storskär sympatibolmar med en puff oljerök när man tänder pannan.

                            ___________________________________

När jag var grabb på 1950-talet hade staden en enhetsfärg – nämligen smutsbrunt. Det satt samma färg på alla hus. Hela staden var täckt med ett lager smuts från stenkolets tidevarv, ett lager som täckte in alla finare detaljer på fastigheterna. Den vackraste stenornamenteringen runt exempelvis en portuppgång försvann i det smutsbruna. Det var ingen ide att försöka rengöra några fasader förrän man visste att föroreningarna minskade avsevärt. I praktiken var det först på 1980-talet som det började dyka upp nyrenoverade fasader i vackra ljusa nyanser.

Visst var det ett elände hur stadens alla eleganta och påkostade fasader täcktes in av ett skitlager – men en ångbåt som puffar lite rök mot en dramatisk himmel ser onekligen dekorativ ut.

Bilderna här är tagna i mitten av 1970-talet, och då var det ganska mycket liv och rörelse på Skeppsbron. Det var väl inte som Bellman beskriver i ”Stolta stad” precis - men tillräckligt för att stadsflanören alltid hade något att vila blicken på. Det hände saker - Skeppsbron var ett levande stråk.

                            ___________________________________

I gamla tider var det sedvänja och god ton att anhöriga och vänner vinkade av på kajen när någon skulle ut på en lång sjöresa. Det är något som numera inte passar in i den moderna terminalhanteringen.

Ett eko från flydda tider kan vi se i bilderna nedan, när M/S Estonia (den äldre) lägger ut från Skeppsbron i augusti 1976.

Ja, vad kan man säga? Tillvänt och vackert tycker jag. Sedan är det ju även ett vackert fartyg - inte en flytande skokartong.

                      _____________________________________________

Ansel Adams stuk

I föra bloggen fick jag en kul kommentar från Tommy Söderholm. Den antyder att mina Kanadabilder har någon association med Ansel Adams fotografi.

Adams är en av de stora klassiska ikonerna inom svartvit landskapsfotografi, så jag har naturligtvis inget emot att samankopplas med honom - men saken verkade lite udda, eftersom mina bilder är färgbilder.

Jag gjorde snabbt några svartvita konverteringar med lämplig bildbehandling för att stämma av läget:

******** 

Jó vars...   Gamle Ansel  kanske myser i sin himmel. Vi har nog haft lite samma utgångspunkter i bildgestaltningen när det gäller den här sortens landskapsfotografi.

Jag hade inte den minsta tanke på Adams när jag tog mina färgbilder. Det var först vid konverteringen till svartvitt som likheten framkom med stor tydlighet.

Ett problem i den här saken är att Fotosidans bildåtergivning inte precis associerar till Ansel Adams, men lite hjälper det att titta i + läge.

                                                 Ansel Adams när det sig begav

Kanada 1990

_______________________________________

Hösten 1990 reste jag runt i Kanada. Jag var bara i en liten del av det stora landet, i British Columbia och i Alberta - men det var enormt bara det. Naturupplevelserna var helt överväldigande. Det liknar vår egen natur på många sätt, men upphöjt till tio i storlek och i häftighetsindex.

Jag har varit över slätter, in genom skogar, klättrat i glaciärer och berg - inte sparat mig. Vid denna tid hade jag ännu en ung mans fysik. Nu fattar jag inte att jag orkade med allt - och att fotografera därtill, men jag är glad för att jag tog mig mödan. Det är kul att på gamla dagar ha ett digert bildmaterial - man kan återerinra sig alla bra grejer som man ändå gjorde (det är ju i regel dom saker man inte gjorde som man får ångra).

Den månadslånga vistelsen efterlämnade ca. 400 Kodachrome 25 dia. Här bara några nedslag i materialet:

__________________________________________

Slutspurten upp mot Raven Lake efter den första etappklättringen.  Ett landskap karaktäristiskt för Kanadensisk höjdmiljö

Raven Lake. En stor och djup  fjällsjö på hög höjd med kristallklart iskallt vatten. Platsen kan bara nås till fots efter en brant och mödosam klättring. Det som ser ut som spenat i bild, såg ut som spenat i verkligheten. Man bedrar sig även lätt på storleksrelationerna. Granarna är mer än dubbelt så höga som svenska.

Det finns ett litet övernattningsherbre för den som behöver hämta sig till nästa dag inför nedstigningen...

Det är inte svårt att förstå att det är något lurt här....    Ett sumphål, eller kanske kvicksand

Mt:Robbson. Det här är branta och höga grejer - det högsta berget i Kanadensiska Klippiga bergen. Jag hade stor tur att toppen gick under molnen denna dag

Bergslandskapet i Alberta - frestar både ben och viljestyrka

Bergsklättring i "Mordor"

Den lilla gröna dalen triggade fantasin. Jag besökte den när jag väl kommit ner - en egenartad idyll. En sommaräng med en porlande bäck omgiven av stupande mörka berg. Jag kände spontant att här skulle man ha en liten stockstuga, men det är nog tveksamt. På vintern är det säkert andra bullar....   I alla fall är det en plats där man med hög sannolikhet får vara i fred

När man går in i en skog av tätt vuxna Kanadagranar, då känner man sig som en liten myra på tramp

                                          Glaciären!   Imponerande och lite skrämmande

Skall man klänga bland glaciärsprickorna - då får man hålla tungan rätt i mun...   En underbar blå ton i alla fall, som inte låter sig  fångas rätt i bild

Förflyttningar till fots, det  får man tänka sig i ganska långa pass om man vill uppleva det fantastiska landet. Här befinner jag mig på en exkursion i halvöken vid solens uppgång.

Annars är det bilen som gäller för de längre transportsträckorna, avstånden är enorma. Den som har glömt att tanka, sitter snart med svåra problem - jättelandet är glest befolkat

Vancouver - gamle stentuffe skådespelaren Kirk Douglas sitter och väntar (jag skojar, men visst är det likt)

Alla fina grejer har ju sitt slut - allt för snart kan man tycka. Här ett restaurangbesök den sista kvällen. Jag kommer ihåg att den urbana världen kändes lite obekväm...

___________________________________________

__________________________

Skall man ut på den här sortens äventyr, så funderar man noga över varje pryl i kamerautrustningen.

Det som fick följa med var Contax RTS II (ett kamerahus) och fyra Zeissobjektiv - från 35mm till 135mm. I efterhand visade det sig att naturbilderna i stort sett utgör en kavalkad, en uppvisning av 85:ans fina perspektiv i sådan fotografi.

Om man nu skall förmedla erfarenheter, så är det korta telet lösningen på många kompositionsproblem ute i naturen. Vidvinkel kom ytterst sparsamt till användning.

Svartvita kvadrater

Lite svartvita kvadrater från Hasselvik denna sommar. Ny bilder alltså, men med en gammal kamera - nämligen en Zeiss Super Ikonta B från 1952.

1950-talet var storhetstiden för bälgkameror för rullfilm i formatet 6x6 - och med sitt Tessar 2,8/80mm och sin bredbasiga mätsökare och högklassiga Compurslutare, var Super Ikonta kungen bland dem!

*****************************************

**********

Det är så här jag ser Hasselvik när jag kommer från stranden eller andra delar av området. Det sker i regel flera gånger om dagen - och det är så Hasselvik framstår i minnet på vintern

Under högsommaren i år - en lägesbild i tiden

Det har ju snackats en del om att villaägare borde hjälpa till med den biologiska mångfalden, och speciellt att man skall ge insekterna en chans genom att låta gräset växa upp på en del ytor. Det kanske kunde vara något? Det har faktiskt blivit lite mossigt på plan, och gräset behövde fröa av sig ordentlig.

Oj, vad jag kände mig tillvänd och inne när jag lät lien stå lutad mot huset.

Blev det fler insekter? Vet inte - men det surrande mycket. Kanske det blev fler syrsor, för det var ett himla filande på kvällarna

Obotlig naturromantiker som jag nu en gång är, så har jag svårt att ta bort dekorativa gräs - även om de är i vägen. Här går stigen ner mot stranden, och det är rätt maffigt att ha sin barndoms stigar kvar. Här gick jag vid mormors hand på 1940-talet

Svunna somrar slumrar i båthuset...

I den här lite påvra men trivsamma miljön sitter jag gärna och spanar ut över viken med min Zeiss Dekarem 1ox50 kikare.  Var och varannan dag har jag havsörnen i blickfånget. På 1950-talet när jag var grabb var den nästan utrotad på grund av miljögifter. En glädjande utveckling - och ett gott stöd för tanken att man kan jobba saker rätt igen!

De östtyska Zeisskikarna är optiskt i det närmaste perfekta - åtminstone för mig. Jag kan titta hur länge som helst i en kikare från Jena utan att bli trött i ögonen. Deras moderna Multi Coating;  3Tm, ger rent fantastiska motljusegenskaper. Tänk att se havsörnen slå sitt byte i kraftigt motljus. Då känner man att man är reserverad till första parkett!

Vid Hasselviks badberg ligger det en fulltimrad strandbod som enligt den förhållandevis tillförlitliga familjetraditionen är från sekelskiftet 1700/1800. Mormor tiggde till sig den av sin svärfar i den närbelägna byn på 1920-talet. Numera fungerar den som bastu

Längs strandstigen mot kvällningen

En liten knotig favorit bland björkar. Den kan vara uppåt 200 år gammal, och har växt upp hårt trängd av numera försvunnen skog

Vid strandstigen ligger det ett gammalt båthus från 1940-talet. Här hade mormor sin motorbåt som lystrade till det illustra namnet; "Sakta Glida" (hon var den första kvinnan på Vårdö som körde egen motorbåt redan på 1920-talet). Där fanns även ett ombonat rum med vedspis, säng, bord och stolar, och fotogenlampor. Här kunde hon dra sig tillbaka i Splendid Isolation, när generationsumgänget inte funkade.

Jag märker att det blir mycket mormor här - men hon har med sin starka personlighet präglat mycket på Hasselvik

Här slutar strandstigen - Hasselvik har 400 meter egen strand. Upp till vänster ligger Stockstugan som när den byggdes 1970 låg mitt ute i skogen. Intrycket är det samma i dag, även om det nu finns grannar strax utanför Hasselviks område. Vi kunde rätt komfortabelt leva tre generationer på Hasselvik på somrarna i gamla tider. Nu är jag ensam kvar i alla hus.

Som man kan förstå blir logistiken på ett sådant ställe rätt tung med åren.

Man får väl medge att den första ungdomens tid är förbi...

***************************************

******

Den första modellen av Super Ikonta B kom på marknaden redan 1935. Man kunde få den med det då nyräknade superobjektivet Tesssar 2,8/8 cm (1934).

Det som vanliga amatörer hade på sina bälgkameror 6x6, var objektiv med ljusstyrka: f:6,3 eller f:4,5. Ljusstyrka f:2,8 hos Tessarobjektivet var något extraordinärt, och det har förblivit den högsta ljusstyrkan för mellanformatet - med bara något enstaka undantag. Efter en rad utföranden kom den här använda modellen av Super Ikonta B att bli den avslutande, och den tillverkades fram till mitten av 1950-talet.

Den layout jag använder på bloggen  är utmärkt för vanliga rektangulära bilder, men mindre bra för fyrkanter som inte riktigt får plats. Om ni gillar kvadratisk komposition, är + läget bra för en riktig bilduppfattning