Mannaminne & Katastrof!!

Mannaminne och katastrof - två svårt missbrukade ord i dessa dagar. Jag har hört folk säga på fullt allvar om det nuvarande fina vintervädret i Stockholm, att det är rena katastrofen, och att man inte i mannaminne har sett något sådant... :-)

Det verkar som om det mesta som avviker när det gäller vädret är katastrof - och "mannaminne",  det är något år tillbaka.

Nå - man har nog sett sådant väder många gånger tidigare. Jag tittade lite i bildakivet och hamnade på januari 1982 som en bra jämförelse med den innevarande vintern - för 42 år sedan alltså. Här nedanför ser man en promenad i kvällningen ner till tunnelbanan här i Abrahamsberg där jag bor. Är snöhögarna en katastrof! Knappast - dom tyder snarare på en fungerande snöröjning under en tid när man visste att det kunde komma snö på vintern. När det kom en köldknäpp med massor av snö, så var det ingen överraskning - och absolut ingen katastrof.

                                   

I den här bilden kan man se en äkta katastrof - då som nu

_____________________________________

Bildarkivet berättar vidare att man året 1982 kunde ta fina ispromenader längs Mälarens strand vid Brommalandet. Precis som man kunde i år - jag har hittills gjort två sådana utflykter helt nyligen, och det i strålande vintersol - liksom jag gjorde året 2021. 

Den här mannens "mannaminne" sträcker sig alltså lite länger än något enstaka år. Ett bra bildarkiv underlättar. Bilderna här nedanför är från en promenad på isen mellan Ålsten och Äppelviken i februari 1982. Dom är förvillande lika dom promenader jag gjorde helt nyligen.

Nu skall det bli mildare, ligga och pendla runt nollan. Inte ovanligt för Stockholmsförhållanden. Hoppas att det snabbt blir fin vinter igen - allt annat vore en katastrof... :-)

           

__________________________

Ingen blir väl förvånad om jag berättar att bilderna är tagna på Kodachrome 25

Smällkalla vinterdagar

                                    

Här är vi i centrala Stockholm i februari 1979. Det syns i bild att det är väldigt kallt. Bilarna åstadkommer knappast någon modd på vägbanan.

En vanlig Stockholmsvinter dåförtiden innebar att det kom ett antal köldknäppar och ett antal rejäla snöfall. Ingen kallade det för extremväder för den sakens skull, det snöade och var kallt på vintern helt enkelt. Det var normalt. Den nu innevarande vintern har vi haft sådana omständigheter flera gånger redan. Man känner lätt igen sig i de 45 år gamla bilderna.

Efter en kylslagen sommar (sedan ingången av juli) har det varit av en sval höst och en kall vinter. I Stockholm har vi haft ett sammanhängande snötäcke sedan före jul. Prognoserna pekar mot fortsatt vinterväder. Det betyder att rådande temperaturomständigheter så här långt och för denna del av världen avviker flagrant från de värmerekord som rapporteras på annat håll. Den omskrivna globala uppvärmningen kan därför per definition inte vara global.

Det finns ju en hel del funderingar man kan ha om den saken. Jag kanske är optimist, men jag kommer lätt in på att klimatet kanske inte har ändrats så mycket som det påstås.

Det vore ju en mycket bra sak (faktiskt).

En annan tanke kan vara funderingar om golfströmmens energi. Om den skulle avta lite mer än vad som är lämpligt - då får vi efter hand ryskt inlandsklimat här i Skandinavien. Vi får varma somrar och kalla vintrar. Det är vad vissa är inne på - andra tycker annat.

Utrymme för allehanda gissningslekar...

                               

                                  ____________________________________

                                                      

Nu, ett halvt sekel senare när jag stiger upp på morgonen och tittar ut genom mina fönster så kan jag beskåda en fin vinter,  ja det ser rent av ut  precis som en bra Stockholmsvinter från förr - lite åt det kalla hållet kanske

           Januari 2024 - bilen skall skottas fram.

                                   

Metusalem

Till min oförställda häpnad fyller jag 80 år i dag, den 12 januari!  Ja, jag säger inte så för att försöka stila - saken är den att männen i min släkt i regel inte har blivit så gamla. Jag har till exempel överskridit min morfars livslängd med hela 20 år.

Inför en sådan dag blir det ju rätt naturligt med lite återblickar och värderingar. Jag börjar med att visa den första hyggliga färgbilden på mig själv, hämtad ur egen fatabur:

Här sitter jag med min första stora kärlek Vera. Det är midsommarafton 1966 i den norrländska byn Undrom, där Veras mamma Brita hade ett sommarhus.

Hemma på Nordigrågatan i Vällingby. Året var 1967, och jag var 23 år gammal. Det var lite andra tider då:  Vit skjorta och slips till vardags - och kolla in telefonen på bordet!

                                                                         

                                 ______________________________

                                                                         

Nu när jag tänker tillbaka på de många åren - ja, dom är så många att jag numera har lite svårt att fatta att det är jag som har varit med om allt, då är det inte speciellt svårt för mig att förstå vad som har varit viktigt, och vad som mest har varit strunt.

Struntet kan man ju lämna därhän, det hade sin plats och sitt nöje - men det som i dag framstår som viktigast har inte varit de stora braskande punkthändelserna, utan det har varit dom två kvinnorna i mitt liv och allt som dom har fört med sig.  Jovisst, det var frigjorda tider på 1960 och 1970-talen -  "..mången flicka har jag närmare beskådat..."  som Evert Taube uttryckte saken. Jag har umgåtts med många kvinnor - men det finns bara två som har tyngd och betydelse: Vera, min ungdomskärlek - och Voukko (Sippa), min hustru. 

Vera våren 1966 när vi träffades och flyttade samman

På Brostugan nära Drottningholms Slott den fina sommaren 1967. Vera sitter i egna tankar, och blir överraskad av kamerans ljud.

Det är naturligtvis jättekul att ha så pass bra färgbilder från tider som ligger så långt tillbaka.  Ändå - just genom den goda avbildningskvalitén blir det så verklighetsnära att det drabbar i sinnet 

                                    _____________________________

                                                                       

Sippa och jag gifte oss 1973, men Vera blev en nära vän för livet.

Det kan ju verka lite konstigt - därför delar jag gärna med mig själva formeln för hur man kan ro i land något sådant:  Man ger fasen i att tala om en massa "sanningar" för varandra när man skiljs åt. Det är i stort sett hela saken.

Efter en period av tvekan, blev Sippa och Vera mycket goda vänner. Vera blev Sippas enda egentliga väninna, någon som hon emellanåt kunde köra lite tjejsnack med. När Vera dog i cancer år 2005 - sörjde Sippa djupt.

Sippa, när vi just har lärt känna varandra - här ser hon ut som den lilla flicka som hon inte var.

Under den första sommaren av vår bekantskap var Sippa 28 år - men jag såg henne gång efter gång få visa legitimation på systemet

                          Han på andra sidan bordet såg väl inte så ålderstigen ut heller...

 Sippa var duktig på att binda hållbara kransar av Maskros. Det var vackert och något av ett signum i kretsarna under de tidiga sommarfesterna

 

                                         Det ganska nygifta paret på våren 1974

                                       _____________________________

                                                                            

Funderingarna far runt lite som lärkvingar så här inför 80-årsdagen. Många röster gör sig påminda ur det förflutna.

Mormor, den kraftfulla och karismatiska. Hon formade mitt tidiga liv - och påverkade resten. Föräldrarna och det trygga hemmet. Vännerna - flickor och pojkar, kvinnor och män, som bjudit på ovärderliga erfarenheter och upplevelser. Ett myller av människor som har flimrat förbi - dom flesta redan försvunna runt hörnet...

Efter varje utfärd i det förgångna kommer jag tillbaka till glädjen över att jag har fått möta två kvinnor i mitt liv som kunde göra avtryck. Ungdomskärleken och nära vännen Vera. Och sedan hustrun och livskamraten - och den allra bästa vännen Sippa. Dom är båda borta, men dom lyfte livet för mig.

                                                                               

                                      ______________________________                                                                           

Här kan jag inte låta bli att avsluta med en charmig serie på Vera. Den är från året 1969:

Det förflutna är inte passerat, det är inte ens förflutet - det är med oss hela tiden

                                                                   

Leva i en låtsasvärld?

Så ramlade det in nyheter från Fotosidan i inkorgen - alltid trevligt, men denna morgon fick jag som man säger kaffet i vrångstrupen.

Fotosidans testperson förtydligar sedan saken:

"Varje gång jag lyfter kameran till ögat gläds jag åt att det jag ser i sökaren faktiskt ser bättre ut jämfört med det mina ögon ser utanför kameran. Det är en otrolig känsla att dyka ner i den bildvärlden och det gör det ännu roligare och mer inspirerande att fotografera."

En sökare som förstärker verkligheten? Ursäkta - men är det inte verkligheten vi befinner oss i? Är det inte där vi lever våra liv, i den analoga verkligheten. Jag trodde därför att det var verkligheten en kameras sökare skall visa, Att det var verkligheten vi ville fotogrefera??

Visst kan man sedan visa olika aspekter av verkligheten, bilden är alltid subjektiv, och hela den diskussionen - men kamerans sökare skall väl så bra som möjligt visa utgångsläget - det vill säga verkligheten?

Vad blir det om vi mer och mer glider in i en digital låtsasvärld?

Trafikflygets vinthund

                                 

En ovanlig och långväga gäst på Bromma flygdagar i september 1998. Ett Lockheed Contstellation. När jag ser på bilderna börjar tonåringens hjärta klappa i den gamle mannens kropp.

Underbara Lockheed Constellation!

Byggd mellan 1943 och 1958 var den trafikflygets snabba, säkra, och riktigt lyxiga maskin. Den första med tryckkabin. Med sin tredelade stjärtfena, sin delfinformade flygkropp för lågt luftmotstånd och förstklassiga aerodynamiska egenskaper, var den en slags trafikflygets vinthund. Lägger man sedan till de fyra 18-cylindriga Wright R 3350 Duplex-Cyklones motorerna, har man ett trafikflygplan som närmar sig flygförmågan hos ett jaktplan från andra världskriget. Det visade man i luften den här soliga septemberdagen på Bromma flygfält - hisnande och nästan obegripligt.

Underbara Lockheed Constelation!

                                 

Den långväga besökaren är den militära varianten av den sista modellen; Lockheed Super Constellation.

                         

Notera dom kraftfulla motorgondolerna, liksom de jaktplansformade vingarna

      

Uppvisningen i luften var spektakulär, men inte meningsfull att försöka fånga i stillbild. Man störtdök mot flygfältet, gjorde en halvlooping åtföljd av en rad rollmanövrar. Hade jag inte sett det med egna ögon, skulle jag inte ha trott att det var möjligt att göra med ett trafikflygplan. Det sägs att Lockheed Constellation kan göra en hellooping, men att faran för metallutmattning i den åldrande kvarvarande flygplansparken har lett fram till ett förbud för den sortens manövrar.

Med passagerare ombord kan man inte göra manövrar som ens närmar sig det som jag bevittnade. Planet besitter alltså ett enormt overkill när det gäller styrka och manövrering. Man kan fråga sig varför? Ett svar är att yrkesmän i gamla tider ville göra bra ifrån sig - och det fick kosta. Ett annat svar är att här förfogar man över teknik och kraft att möta svåra omständigheter som mycket dåligt väder och liknande. Den här maskinen tar man inte på sängen.

På 1940-talet och på 1950-talet var det så att stora delar av allmänheten tvekade att överhuvudtaget sätta sig i ett flygplan. De stora amerikanska bolagen som Pan Am, tryckte hårt i sin marknadsföring på att; ...med Lockheed Constellation flyger man mycket komfortabelt och absolut säkert.