Återvändsgränd

Jag tänkte sätta antireflexbehandlingen i sitt rätta sammanhang, förklara det formidabla objektivet Sonnar 1,5/5cm, och säga lite om den återvändsgränd som uppstod under 1930-talet. Den som inte tycker sådant är kul får skrolla förbi.

Anledningen är att det har uppstått en del diskussioner på mailen och på telefon angående förra bloggen.

Linsytor som inte har någon antireflexbehandling reflekterar ljuset precis i samma grad som ett vanligt fönsterglas. Det här blir problem om man ställer många ytor efter varandra - kontrasten går åt pipan på grund av den ökande slöjnivån. Om man har tre fristående linselement så får man 15 reflexer, eller linsfläckar som konstruktörerna säger. Det ger fortfarande ett objektiv med rimlig kontrast. Man kan fotografera, om inte i direkt motljus, så i alla fall i sidoljus (jämför den gamla regeln; "solen i ryggen"). Har man sedan fyra element så får man 28 linsfläckar - och fläskar man till med fem element, då får man 45 linsfläckar - och man har konstruerat ett oanvändbart objektiv.

Man förstår lätt objektivkonstruktörernas problem när 1930-talet gick in. Vägs ände lurade - en återvändsgränd.

Nu stegade det unga självlärda optiska geniet Ludwig Bertele in på scenen. Han hade redan tidigare räknat banbrytande ljusstarka objektiv, och nu ombads han att få fram ett kompakt extra ljusstarkt normalobjektiv för den nya Contaxkameran. Bertele behövde sju linser för den saken, och han kittade samman dem till bara tre fristående element - som man kan se i snittritningen ovan.

Det verkar vara en idealisk metod, och det är det naturligtvis i sammanhanget - men det kostar på! Saken är ju den att om man kittar samman två sfäriska ytor, så måste båda ytorna ha samma form. Man avstår alltså från massor av korrektionsmöjligheter, jämfört med att linsena hade varit fristående. Att genomföra det som snittritningen ovan visar, är ett genialt mastodontarbete - utan datorer vill säga!

Det var ju grejer det - men Bertele hade mer i sin trollerilåda:

Slutresultatet var att Zeiss Sonnar 1,5/5cm och Zeiss Sonnar 2/5cm var 1930-talets enda ljusstarka objektiv som man kunde använda ganska obehindrat ute på den solbelysta badstranden och under andra liknande omständigheter. Dessutom var det ett välkorrigerat objektiv som håller än i dag. Här visar jag gärna MTF på ett exemplar som står i mitt vitrinskåp, nämligen nummer:  2187297:

MTF-testet är gjort av Per Nordlund vid Hasselblad. Dom som har lite vana att tyda MTF-grafer, ser genast att det ligger lite lägre än moderna objektiv - men man förstår även att de "nedåtpucklar" man ser beror på bildfältskrökning, inte på skärpeförlust. Man testar ju vid ett plant bildfält. Skärpan vid bländare f:2 bör ge ett bra bildresultat, och från f:4 ger objektivet enligt detta MTF ett rätt modernt resultat.

En ung Ludwig Bertele - ungefär året 1929 när Sonnarberäkningarna påbörjades. Som jag nämnde så var Bertele självlärd, han hade alltså ingen titel. Det gick inte alls för sig hos Zeiss på 1930-talet. Man trollade snabbt fram en doktorshatt - utan vidare besvär för Bertele. Nu kunde företagets stjärnskott tituleras: "Herr Doktor".

Här har vi alltså den unge man som vände upp och ned på det optiska etablissemanget i Tyskland vid den här tiden - men det löste ju inte krisen för objektivberäkningen. Bertele satte i stället en brilliant slutpunkt för en epok.

***********************

Sedan kom nästa epok som förvandlade återvändsgränden till en bred autostrada. Professor Alexander Smakula hos Zeiss fick fram en industriellt användbar metod för antireflexbehandling - och allt blev plötsligt möjligt inom objektivkonstruktionen.

Min gamla juvel, del 2

Ur vitrinskåpet för avfotografering och lite tjänstgöring:  Contax III av 1936 års modell, med Zeiss Sonnar 1,5/5 cm T tillverkat år 1940

__________________________________________________________

I förra bloggen gjorde jag en kort presentation av en gammal kärlek, ett favoritobjektiv som har hängt med genom åren - nämligen ett Zeiss Sonnar 1,5/5cm T  tillverkat 1940 och troligen sålt här i Stockholm på våren 1941. Kanske till och med av Frids Foto på Fredsgatan, som var en ledande detaljist i Sverige för Zeiss Ikon AG i Dresden.

För att man nu skall kunna bilda sig en uppfattning i saken behövs det ett bildmaterial, och här nedan följer ett litet smakprov. Det som gör saken rätt intressant, är att vi har att göra med ett 83 år gammalt extra ljusstarkt objektiv. 

__________________________________________________________

_____________________________________________________________

Jag har visat bilderna i olika sammanhang tidigare - bland annat i form av en minibildutställning som för ett par år sedan visades på LP Foto och på Stockholms Leica Center. Här kan jag bara visa ett snävt urval.

Utställningsbesökare berättade för mig att bilderna lätt flöt in i dagens bildflöde, och att det snabbt föll bort att det handlade om ett 83 år gammalt extra ljusstarkt objektiv. Det här antyder att skärpa 0ch sådana faktorer upplevs som likvärdig med dagens objektiv - vid ett normalt betraktningsavstånd. Det är inte så illa för ett så ålderstiget objektiv. Här är det visning på skärm, men från de skannade rätt stora digitala filerna gick det att printa ut fina utställningskopior.

Ingen digitalkamera är inblandad. En poäng är att visa vad en utrustning från den här tiden presterar. Därför är det Contax III i bilden här ovanför laddad med film som är ursprunget. Även exponeringsmätaren som faktiskt visar helt rimliga värden, har använts. 

Det är ju självklart att ett 83 år gammalt extra ljusstarkt objektiv inte kan mäta sig fullt ut med dagens objektiv avseende alla aberrationer. Vad jag avser att visa är att det (märkligt nog) räcker till för seriös fotografi än i dag. Det ursprungliga inköpet på våren 1941 var alltså en strålade investering. Dessutom kan det i dag ge lite perspektiv på objektiv och deras användbarhet.

_____________________________________________________________

               Bilden nedan är tagen på full öppning i Munsö kyrka - alltså 1:1,5

Ett par stenhårda motljusmotiv från Åland

Den gamla Sonnaren klara inte bara av det hårda motljuset utan att ge reflexer eller slöjor, den återger även motivet snyggt och med en fin teckning i skuggorna (folket på stranden framstår inte som siluetter)

Här har vi ett lite knepigt motiv från Hasselvik, en situation som även moderna objektiv kan få svårigheter med. De mycket kraftiga vattenreflexerna mot det uppseglande åskvädret ligger utanför filmens tonomfåg (dynamiska omfång) - ändå har vi en för ögat snygg och prydlig återgivning

Med en mätsökarkamera kommer man inte så nära. Här är närgränsen för Contax; 0,9 m - som ändå medgav en rimlig komposition av vårens fägring

************************  

Filmen är Kodak Ektar 100. Bildbehandlingen inskränker sig till dämpning av färgmättnaden och lite kontrastmodulering. 

Bilderna gör sig bäst mot svart bakgrund. Tyck gärna på +, om något faller i smaken.

Min gamla juvel

Jag har fotograferat i 58 år och det betyder ju att en väldig mängd fotografisk utrustning har passera revy under åren. Mängden blir ju inte mindre av att jag alltid har fascinerats av fototeknik.

Det objektiv som jag har använt mest under alla år är ett Zeiss Sonnar 1,5/5 cm T. Tillverkningsåret är 1940, och objektivet är i bajonettfattning för Contax mätsökarkameror. Det finns alltså ett rött T på namnringen - och det betyder att objektivet är AR-behandlat.

Faktum är att mitt objektiv tillhör den allra första serien antireflexbehandlade objektiv på den civila marknaden överhuvudtaget, och det var en nyhet som fick en oerhört stor inverkan på den vidare optiska utvecklingen. Zeiss släppte några serier T-objektiv exklusivt för Contax på våren 1941 i Sverige och Schweiz - mitt under kriget alltså. Då kostade den här Sonnaren en summa som närmade sig månadsinkomsten för en höginkomsttagare. Oåtkomligt för folk med vanliga inkomster alltså - även då med tanke på den dåtida inkomstfördelningen.

Gissa om jag har tagit enorma mängder bilder med denna lilla pärla. Ljusstyrkan f:1,5 var en sensation när objektivet var nytt, och det är fortfarande en hög ljusstyrka. Det var en helt användbar ljusstyrka året 1932 när objektivet först introducerades, och Sonnar 1,5/5 cm T från 1940 är till sina totala prestanda ett helt användbart objektiv än i dag. Valuta för pengarna så att säga -  objektivet har levererat bra bilder sedan 1941, då någon välsituerad person köpte det i krigstidens Sverige.

Sonnar-ett-femman var den tidens stora celebritet i optikens värld.

Varför poserar det nu bredvid en tändsticksask? Jo, här har vi en världsrekordhållare. Än i dag håller Sonnar 1,5/5 cm gällande världsrekord i förhållandet;  ljusstyrka / brännvidd / storlek / vikt / uttecknat format. Konstruktören hette Ludwig Bertele. Han var sin tids optiska underbarn.

I nästa blogg skall jag visa hur resultatet blir i praktiken - alltså ett bredare bildmaterial som är rätt upplysande när man relaterar det till dagens objektiv.

                                          ____________________________________

Antireflexbehandlingen anses vara ett av de mest betydande framstegen inom optiken. För att uttrycka saken kort gjorde den våra moderna objektiv möjliga, men saken presenteras för den svenska publiken i en bisats - i en annons!  "...Levereras även med T-optik." Man var nog mera tillbakalutad förr. Senare under sommaren 1941 vaknade redaktionen på FOTO, och kom loss med en ordentlig artikel i saken.

Annonsen får mig även att undra om inte somrarna var maffigare förr?

Bubblor för vinden

Skimrande bubblor som driver ut för vinden. Överraskningen för den som ser det för första gången är total - och för den som tittar på, är det laddat med symbolik.

Det är min son som blåser bubblor, och han är 8 år gammal.

Det som jag visar här är den lyckliga barndomstiden - men barnet vet inte om att det är just lyckligt. Han känner inte ens till begreppet, han lever nöjd i nuet - fullt glad och tillfreds i den pågående verkligheten.

Tryggheten är absolut, eftersom mamma och pappa är allsmäktiga. Den idén har inte dykt upp, att saken skulle kunna ifrågasättas. Den idén har inte infunnit sig, just därför att den inte behövs.

Sedan kommer andra tider...

Sommar i Skärgårdshavet

Carpe Diem - fånga dagen. Det har blivit ett lite slitet uttryck, vilket nog är synd. När man som jag går på sitt 80:de år, ja då har man sedan länge insett att det gäller att ta vara på de dagar som bjuds.

På Hasselvik i Skärgårdshavet lät sig sommarens alla dagar väl fångas. Den första halvan av sommaren var varm och torr - perfekt för strandaktiviteter och liknande. Den senare delen blev svalare och blötare (men helt normala regnmängder). Kort sagt - vi hade en klassisk svensk sommar i Skärgårdshavet. Under de tre sommarmånaderna juni-augusti, hade vi fem helmulna dagar. Massor med sol alltså.

Det svalare vädret mot slutet var rätt välkommet så att man fick ett och annat uträttat. Jag kunde framgångsrikt gå i skogsarbete med motorsågen i hand. Med hänsyn till den eminenta åldern, fick det in mig på tanken att det kanske bjuds på fler somrar?!

Carpe Diem !

Vägen mot sommarlandet: