En bortglömd fotograferingsmetod

Fotografin har ju en lång historia - runt 185 år. Det finns många fina tekniker och fotografiska förfaranden, historiska tekniker som många gånger än i dag har sina entusiastiska utövare - men sedan finns det sådant som nästan har fallit i glömska.

Jag kom en rätt rolig sak på spåren när jag botaniserade bland min mors kvarlåtenskap på Hasselvik. Det handlade om ett mystiskt A5-kuvärt i hennes privata låsta låda. När jag öppnade kuvertet visade det sig innehålla små bitar av en sepiatonad bild på mycket tunt papper, ett papper som alltså hade fallit sönder av ålder.

Efter diverse pysslande och sammanfogande, materialiserade sig en bild av min morfars pappa, Anders Johan Andersson. Anders Johan var storbonde i Listersby, polis på Vårdö, och finsk riksspeleman.

_______________

Under slutet av 1800-talet var porträttfotografin en god affär. Fotografin som teknik hade ju redan många decennier bakom sig, men att få sitt porträtt direkt tecknat efter verkligheten med hjälp av naturens eget ljus hade ännu nyhetens behag - det var lite av ett trolleri.

I de större städerna fans det många fotoateljéer, och även i en liten stad hade man i regel sin fotoateljé. Annat var det på landsbygden. Bara ett fåtal fotografer hade insett att även här fanns det en intressant marknad. De burgna storbönderna öppnade gärna på plånboken för en kringresande fotograf - om han kunde leverera bilden direkt på plats i anslutning till fotograferingen. Det var själva haken, fotografen måste få fram resultatet genast efter fotograferingen med hjälp av sitt lilla mörkrumstält - allt medan den avkonterfejade väntade otåligt.

Lösningen var att förenkla förfarandet, och man hoppade helt enkelt över negativet!

Ett tunt fotopapper placerades direkt i kameran. Sedan omvändningsframkallade fotografen pappret (som när man framkallar svartvita dia från vanlig svartvit film) - och direkt på stunden, utan negativ, hade han en fin positiv bild att sätta i handen på den ivrigt väntande kunden. Nackdelen var att bilden blev spegelvänd - men det var ingen stor sak. Det såg ju ut som när man tittar sig i spegeln.

Numera, i dessa moderna tider, vänder jag bilden med en enkel knapptryckning - men då kommer väl kännare av fiolspel och tycker att bilden är ju spegelvänd i alla fall! Inte alls, titta på vigselringen. Riksspelemannen Anders Johan var vida känd för att spela fiol med "fel" hand.

   

Anders Johan var duktig på att sitta still länge, det var nödvändigt för den här metoden. Bilden hemma i hans kök ser ut att vara en ögonblicksbild. Det är den alltså inte - långt därifrån. Den lyckade illusionen är en följd av Anders Johans goda behärskning. Det framgår även rätt tydligt att här har vi en herre som man inte flyttar runt hur som helst. Bestämd och bordus i livets alla skiften. Sedan fick han en svärdotter som var helt i hans smak - nämligen min mormor, en tjej som lindade honom runt lillfingret med sin livliga tuffa person och sin kavata charm. En innerlig personkemi uppstod - som fick som resultat att Hasselvik finns i dag.

                                           Mormor gillade att gå till fotografen

           

Motor på Contax II?

Nja, det låter sig nog inte göras. Faktum är att jag gav saken ett par rundors funderande på den tiden när jag sysslade med kamerareparation.

Contax II har ett avtagbart bakstycke precis som Nikons mätsökarkameror eller tidiga spegelreflex - men där slutar likheten. Medan Nikon lätt kan ansluta motor underifrån, är det nästan tekniskt omöjligt att konstruera en motoranslutning för gamla Contax. Den saken beror på en del avancerade, begåvade, men lite udda funktioner hos Contax - principer som på 1930-talet för första gången medgav en god korrigering av en ridåslutares alla avvikelser beroende på fysikalisk tröghet och annat. Det var prestanda som ledde till Contaxridåns försprång ett trettiotal år framåt. 

Nåväl - det finns ju andra kul grejer man kan göra för "motorisering". Vid badutflykten kan man till exempel fråga sonen, som var ett riktigt vattendjur, om han inte kunde tänka sig att hoppa i ett par gånger i rad - så blir det nog en häftig bildserie. Klart att han gjorde det. Det var bara roligt. Familjen satt på favoritbadklippan i Mälaren den varma augusti 1996.

                        

                                                    _____________________

                                     

       

Den låga känsligheten på den använda filmen, Kodachrome 25, innebar att jag trots det starka ljuset inte kunde nå snabbare tid än 1/250 sek - då beroende på att jag även behövde ha ett visst litet skärpedjup som slarvmarginal, för att täcka in motivet. Saken är ganska betecknande för de avvägningar man måste lösa under arbetets gång i gamla tiders analoga och manuellt styrda fotografi.

Beräkningen gick ändå hem hyfsat. När sonen träffar vattenytan, är vattenuppkastet visserligen snabbare än vad 1/250 sek riktigt förmår att frysa - men som jag kalkylerade med, förstärker det bara rörelseintrycket.

Det skojiga med hela saken ur hobbysynvinkel, är att här fotograferar jag på ungefär samma villkor som den avancerade hobbyfotografen gjorde runt året 1940 - obekvämt låg filmkänslighet, och en handhållen exponeringsmätare i fickan. Manuell inställning av alla värden.

Good Sport, you know!

                         _____________________________________

                            

På permission från vitrinsskåpet. Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T.  En kamera för finare fotografi som nu har runt 85 år på nacken. Hållbar och stark som ekens stam. Klarar av både ett och annat än i dag.

Var kommer dagens kameror att vara om 85 år? 

   

Och så till sist:  några tagningar från favoritklippan i Mälaren en sommardag på 1990-talet. Det är såklart permissionsobjektet från vitrinskåpet som tog bilderna.

                                                           

                                         

                                                             

Den öde ön

 

Vad sägs om en obebodd ö alldeles på gränsen till centrala Stockholm? Välkommen till Rotholmen - den öde ön i stora faret från Mälaren in mot storstaden.

                        

Det är mycket ovanligt att någon besöker Rotholmen - utom måsarna.  Dom verkar ha denna ö som något av en favorit. Kanske gillar dom Rotholmen just för att dom får var ifred? 

Sippa och jag var rätt ense med måsarna om denna lilla ö, och dess förträfflighet. En kort roddtur från Äppelviken på Brommalandet, och man var parkerad mitt i den svenska skärgårdssommaren - fastän rätt centralt i Kongl. Hufvudstaden. Här är vi på utfärd i augusti 1976

                  I fonden till höger ser man Solviksbadet på Brommalandet

                                             Faret ut mot Björkfjärden

        Jag är 32 år gammal här, men nu tycker jag att jag ser väldigt ung ut...

                           Lunch ombord i klassisk stil    - a´ la´ Sparta alltså

                                                                         *

                                                              

              Leica M4 här nedanför var i farten, laddad med Kodachrome 64:

För entusiasterna kan jag nämna att jag 1974 köpte två ex. av den sista serien M4 från Wetzlar. Utförandet var i svartkrom. Bilden visar en av dem.

På den här tiden var det en poäng att äga två identiska kamerahus, särskilt för en yrkesverksam fotograf. I det ena hade man färg, i det andra svartvitt.

Bilderna jag missade i ett halvt sekel

Jag har hittat en stor mängd svartvita negativ från året 1968 - alltså 56 år gamla negativ från den tiden när ungdomskärleken Vera och jag bodde tillsammans. Det handlar mest om vårt vardagsliv - men det är bilder som jag i egentlig mening inte har sett tidigare. 

Hur hänger nu det ihop?

     

Det här året hade jag på allvar börjat fotografera med en småbildsutrustning - och därmed kommit in på en smidigare form av fotografi. Jag ville fånga min egen vardag, och öva mig på fotografering.

Det här var kul - och svartvitt var billigt på den tiden. Jag laddade själv mina kassetter från 30,5 meters rullar - Agfa och Ilford. Kostnaden blev några kronor per film. Omräknat till i dag, runt 30 kronor för en 36-bilders film. Jag kunde alltså slösa med exponeringarna.

Jag plåtade som bara den - för att få kläm på det här med fotografering. Och roligt hade jag! När jag väl hade framkallat filmerna så blev det luppgranskning och bedömning av negativen avseende hur pass jag hade lyckats, innan materialet åkte in i förvaringskuvert. Det var inte många negativ som verkligen nådde fram till mörkrummet. Jag gjorde väl färdiga kopior på kanske 5%.

Det här betyder att jag aldrig såg merparten av materialet på riktigt - jag tittade bara på negativ. Man kan förvisso få ett kvitto på det man har fotograferat bara genom att granska svartvita negativ, men själva bilden greppar man ändå inte förrän man ser den som färdig positiv bild.

Nu 56 år senare, har jag snubblat på den här glömda dörren till min ungdom. Massor av överraskande bra bilder som jag inte tidigare har sett!!

Materialet är omfattande, rena guldgruvan för mig privat - men här bara ett litet smakprov:

                          

Goda vänner under riktat blixtljus.   Det är ännu Beatles-tid - men det kanske syns?

Min bästa vän från de tidiga skolåren, Uffe  - från folkskolan alltså som det hette på den tiden. Uffe hade vallonskt påbrå - härstammade rakt ner från den till Louis De Geer anknutna kompetensinvandringen inom järnhanteringen på 1600-talet.

Uffe lämnade oss redan i början av 1980-talet - så det blev lite tungt först,  när bilderna dök upp på skärmen.

                                    Vera och jag bodde i Hökarängen i södra Storstockholm.

Namnet Hökarängen, betyder "Hökarens äng" helt enkelt. En hökare i gamla tider var en näringsidkare i liten skala, han drev en hökarbod - och var därmed ändå en person i lite bättre samhällsställning.  Hans ängar fanns kvar ännu året 1968, och jag tog mina promenader där ibland. Nu har dom nog gått all världen väg. 

                         Punkthusen smyger sig in på Hökarens ängar.

                                                              Hemma hos oss.

                                                        

                                       Majsolen och morgontidningen

                                                     ___________

                               

Visst är det häftigt med riktigt gamla vardagsbilder - i första hand personligen och för närstående. Sådana bilder utgör minnets stöd och ryggrad. Men det vill till att man tog dem - då för länge sedan när det gick att ta dem. Det leder till det självklara rådet att unga människor av i dag bör ta den här sortens bilder - nu!

                                                                                    

                               

Så här såg den ut, kameran som jag tog dom här bilderna med. Det är en Contax IIa från det tidiga 1950-talet. Det är vad en ung man som höll på med gamla studentexamen som privatist hade råd med. En ny systemkamera var inte att tänka på.

Tack vare den japanska spegelreflex-boomen som var i full gång året 1968, så kunde lite äldre tyska kvalitetskameror köpas till priser som till nöds kunde anpassas till min plånbok.

Contax IIa som 15 år tidigare hade varit marknadens dyraste småbildskamera, kunde nu köpas begagnad av en fattig student. Det hjälpte onekligen till med bildkvalitén.

                                            

Nordens hesa näktergal

Jag låter mig gärna inspireras av andras bloggar - och så skall det ju vara. Per-Erik Åström inspirerade mig i dag till att besöka bildarkivet för att hämta upp Mäster Taube från det tidiga 1970-talet på Gröna Lund. Både Per-Erik och jag var där och upplevde den förtätade stämningen. Det är en oändlig tid sedan - jag var i sällskap med den flicka jag nyligen hade träffat, och som skulle bli min livskamrat i nästan 50 år.

Evert Taube, som så här dags var en gammal och vis man, skaldade träffsäkert i en av sina sista ballader "Så länge skutan kan gå" - och vi fick höra hans hesa suggestiva röst:

"... om blott en dag eller två, så håll tillgodo ändå, ty det är många som aldrig en ljusglimt kan få. Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?..."

    

Just precis!  Vi har nog stundtals varit lite pösiga här i landet. Numera börjar väl den värsta pösigheten gå över, allt eftersom vi har upptäckt att:  Hoppsan, det var visst inte Gud som en gång för alla har bestämt att vi skall ha det perfekt, och att vi alltid skall vara säkra och skyddade från världens ondska.

Vi borde alltså bättre förstå och uppskatta att vi utan egen insats har fötts i ett land där fred råder, där vi är rimligen trygga, och där vi kan äta oss mätta varje dag, och där vi sedan sover i vår varma säng om natten - utan att den politiska polisen bankar på dörren. 

Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden...?

Själv har jag ändå förhållit mig måttligt pösig under livets gång. Som liten satt jag i bombkällare med mamma och mormor under ryska terrorbombningar. Fortsättningskriget mot Sovjetunionen var pågående året 1944. Återigen hade den brutala grannen överfallit lilla Finland! Naturligtvis kommer jag inte ihåg något om detta, men jag växte sedan upp med dom realiteterna. Jag förstod tidigt att inte ta något för givet. Man kan väl säga att farans riktning blev utpekad...