Ombord på Regalskeppet Vasa
Att som geograf upprätta ett kartregister verkar kanske inte så upphetsande, men det kan leda till saker man inte väntar sig - som att få gå ombord på Regalskeppet Vasa i det då nyöppnade Vasamuseet.
Som jag i en tidigare blogg varit inne på, jobbade jag en period med ett nytt kartregister på Stockholms Stadsmuseum under min tid som antikvarie där på 1980 och 1990-talen.
Jag var förvisad till underjorden - det vill säga till muséets medeltida källarvalv där kartarkivet är beläget. Ibland när jag behövde hantera många kartor simultant, bredde jag ut mig över ett antal bord i biblioteket. Bibliotekarien var min bundsförvant, hon var på det klara med att ett nytt sökregister för kartorna var absolut nödvändigt - det rådde nämligen fullständigt kaos i kartarkivet. Det var mycket vanligt att man omöjligen kunde hitta det man sökte - ibland fick man i sin nöd ringa till gamla pensionerade antikvarier för att fråga...
Det var ett omfattande material och ett omfattande arbete. Roligt men lite tröttande - jag väntade mig inga större sensationer, utöver ansträngd rygg och lite irriterade ögon.
Men sensation - det var just vad det blev!
Plötsligt hade jag i min hand en karta från (troligen) det sena 1800-talet som visade Regalskeppet Vasas förlisningsplats och dess exakta lokalisering! Det blev stor uppståndelse. Ingen på muséet kände till detta - och ingen annan heller.
Den tragiska historien om Regalskeppet Vasas dramatiska förlisning på Stockholms inlopp 1628 har alltid varit väl känd i de historiska källorna, men den mer precisa platsen för katastrofen hade fallit i glömska fram emot 1900-talet.
När Vasas senare upphittare Anders Franzén under det tidiga 1950-talet sökte efter ledtrådar till platsen där Vasa förliste, visade det sig omöjligt att med hjälp av dom skriftliga källorna få fram den exakta förlisningsplatsen. Anders Franzén satt mycket på Stockholms Stadsmuseum, men där visste alltså ingen vad som faktiskt dolde sig i det egna kartarkivet - och Franzén hittade aldrig denna karta:
Vad det handlar om, är att man har haft ett behov av att loda djupet mellan Djurgården och Söder. För att få till en arbetskarta har man lagt ett halvtransparent papper över en vanlig karta, och sedan ritat i de konturer och de riktlinjer man har haft behov av. Under det följande lodningsarbetet ute på vattnet har man av en slump stött på Vasa just där två lodlinjer tangerar varandra, och utmärkt platsen med en ring och ordet "Wrak".
1956 hittade Anders Franzén till slut sitt önskeskepp - utan hjälp av den karta som låg okänd och gömd i kartarkivet på Stadsmuseum. Han lodade sig fram till Vasa helt på egen hand - fram till den dagen då en bit svartek satt fast i det egentillverkade hugglodet.
Efter det att man hade slutfört den allra första dykningen på fyndplatsen med hjälp av marinens tungdykare, och när den stora hjälmen skruvades av på däck - utropade dykaren upphetsat:
"Det ligger ett stort krigsfartyg med dubbla rader kanonportar där nere... !!"
___________________
På det nyöppnade Vasamuseet blev man förtjusta när jag kontaktade dem. Man behövde allt bakgrundsmaterial man kunde få - och detta var ju högst förvånande, och dessutom en historia med lite knorr. Jag blev inbjuden att göra ett besök ombord på Vasa utanför öppettiden, och med museichefen som ciceron.
Den unga pojken inom mig vaknade genast - detta var kul!
Jag kom till Vasamuseet en vacker septembermorgon 1991. Man kan se att nybygget inte har stått på plats så länge, koppartaket har inte oxiderat mycket ännu.
Det var med andakt jag steg ner på Vasas däck. Jag var helt på det klara med att det inte var många utomstående som fick det privilegiet. Skeppet ligger som när det fördes in i muséet - den undre delen av riggen är inte upprest ännu. Däcket skyddas av nya, men mörkanlöpta plankor.
Här är vi på övre batteridäck. Det låg i sakens natur att jag måste fotografera diskret - lite i förbifarten utan att störa allt för mycket. Till det ändamålet hade jag en stor stavblixt som fyllnadsljus - men det sjöindränkta svartnade timret fullkomligt åt upp blixtljuset. Hade det inte varit för den reflekterande skyddsplasten på däcket, hade det blivit svårt att få några bilder överhuvudtaget.
Här har vi undre batteridäck - där vattnet forsade in genom dom öppna kanonportarna vid katastrofen. Det var inte utan att man sände en tanke till den panik som måste ha varit rådande 1628. Man försökte desperat hindra de tunga kanonerna att hasa över till den lägre belägna sidan. Ett av de skelett man hittade, låg krossat under en kanonlavett.
Det blev nu bara ett fåtal bilder tagna. Den spännande verkligheten tog överhanden. Vi var runt överallt. Museichefen berättade engagerat och sakkunnigt - och jag var en andäktig och uppmärksam lyssnare. Att sedan stiga in i amiralskajutan och uppleva den förtätade stämningen var väldigt speciellt, och att känna på kollerstocken där rorsman stod. Hur var det för honom när han insåg att skeppet verkligen skulle kantra? Kom han ur sin lilla holk?
Jag har varit ända ner till kölsvinet - själva kölen är tillverkad av enorma ekstockar.
____________________________________
Nu när ämnet är öppnat, kan jag inte undvika en gammal tvistefråga:
Hittills har det varit en etablerad sanning att Vasa förliste därför att hon var felbyggd, att hon hade en för liten undervattenskropp för att ta tillräcklig barlast i förhållande till skrovets höjd och tyngd. Jag har alltid haft lite svårt för den saken. Skulle en gammal och mycket erfaren skeppsbyggmästare från sjöfartsnationen Holland, även chef för varvet, begå ett sådant misstag? Inte speciellt troligt.
På senare tid har det kommit nya undersökningar och nya tongångar.
En till barlastteorin anknuten berättelse har varit, att Vasa när hon redan var påbörjad, byggdes upp med ett ytterligare kanondäck på order av kungen, Gustav II Adolf - och därför blev helt instabil. Nya studier av Vasas skrov visar nu att det inte stämmer. Vasa byggdes i ett svep, efter ett och samma koncept. Någon tillbyggnad efter ett tidigare påbörjat bygge har inte skett.
Jämförande studier av skrovformen på andra 1600-talsskepp antyder att Vasa kanske var lite rank men inte felbyggd. Det är samma slutsats som den ansvarige amiralen för varvet landade i under 1600-talet, efter genomfört krängningsprov. Vasa var något rank, men sjöduglig.
För mig lutar det nog åt att regalskeppet seglades omkull av sin egen besättning. Det fanns två kaptener ombord vid vid förlisningen (!) - en nyligen avgången, och en nyligen tillträdd. Omständigheterna är oklara, men det är ju inte svårt att tänka sig att det lätt uppstod friktion i deras inbördes relationer...
Man väntade sig inte några problem med seglatsen på Stockholms inlopp - men det var just vad som hände. Till följd av att man överrumplandes av svårigheterna, uppstod troligen befälsförvirring - den saken, och en ny och ännu inte intrimmad besättning gjorde att man inte var situationen vuxen. Katastrofen var ett faktum.
Bilddata: Zeissobjektiv och Kodachrome.
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- December 2025
- November 2025
- Oktober 2025
- September 2025
- Augusti 2025
- Juni 2025
- Maj 2025
- April 2025
- Mars 2025
- Februari 2025
- Januari 2025
- December 2024
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
/B
Kul att jag fångade intresset så här på morgonkvisten.
Så bra att jag fångade uppmärksamheten. Tack för kommentaren Eva.
Tack Thomas. Det var en rolig tanke som inte har dykt upp tidigare för mig - att mitt slit med kartorna på Stadsmuseum skulle kunna väcka avundsjuka!
Kul att du uppskattade storyn.
Borde väl så småningom göra ett nytt besök.
Tommy S.
Jo - Vasa är välbesökt, och drar in ojämförligt störst summa biljettintäkter av alla svenska museer. Det år klart att du skall göra ett nytt besök.
Detta är ett av de bästa blogginläggen på länge. Både ämnet kartor och Vasa intresserar mig mycket.
Utmärkt text och jag gillar särskilt de som handlar om de olika teorierna kring orsaken till Vasas förlisning. Självklart också din berättelse om din sensationella upptäckt av den "glömda" kartan - respekt.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Tack skall du ha Erik!
Jag trodde nog att du skulle gilla ämnet - och visst är det spännande ur många aspekter.
Jag minns en skolresa, där vi såg Vasa på gamla stället, när man fortfarande höll på och impregnerade.
Intressant historia, som visar vikten av att veta vad man har i arkiven.
På batteridäck var det Kodachrome 64, vilket jag på den tiden tyckte var en hygglig känslighet... :-)
Vasas exakta belägenhet hade hela tiden varit känd om Stadsmuseum hade haft ordning på sitt kartarkiv. När innebörden av min upptäckt gick upp för vissa - så blev det en del småsura reaktioner.
Tack för kommentaren Olle.
/Gunnar S (båtolog och seglingsfascinerad sen barnsben).
Tack Gunnar! Här har ju vi som ibland brukar vara trätobröder, ett tungt gemensamt intresse.
Redan i morgon kommer det en uppföljningsblogg om vad det egentligen var som hände på Stockholms inlopp den här hemska dagen år 1628.
Jag kommer att bidra med en pusselbit i saken som ingen (vad jag vet) riktigt har förstått.
Tack Stefan - tryggt att få medhåll... :-)
Även jag satt vid rätt unga år och tittade på TV den där gången. Vi satt ett gäng vid cola och chips och gjorde oss lustiga över att: Det första som kommer att bryta vattenytan nog är den rostiga skorstenen på en Waxholmsbåt...
Det var mycket beröm Morgan! Det suger jag nog på en vecka eller så...
Jag lägger ner en del möda på stilistiken. En artighet mot läsaren - så att berättelsen sätter sig bra.
HaD/Gunte..
Tack för uppskattningen Gunte!
Visst har du rätt. Genom den förlisningsplatsen, har vi i dag en nationalklenod utan jämförelse internationellt.
Det bräckta vattnet i Östersjön gör att det fortfarande finns vrak från 1600-talet som man kan dyka på i Stockholms skärgård med omnejd. Jag har varit på flera men det är ett tag sedan nu.
Hälsningar Lena
Tack för den kommentaren Lena - uppskattas!
Jag började fotografera (på allvar) i slutet av 1960-talet. Då var det en gammal klok fotograf som talade om för mig att: "... ta dig tid att emellanåt riva av lite bilder på din vardagsmiljö - du kommer att värdera dem högt i framtiden".
Jag förstår att du tyckte det var kul att få titta i i skrovet och dessutom fotografera, Det tyckte jag också när jag på försommaren 1962 besökte Stockholm och det provisoriska Vasamuseet där fartyget duschades med vattendimma. Jag hade min Ikoflex med och var lite orolig när jag fotade nere på mellandäck i vattendimman.
Fina bilder trots att jag misstänker att det var besvärligt ljus trots blixten.
Tack för den kommentaren Sten.
Kanonportarna var öppna på båda batteridäcken. Man hade just skjutit salut på styrbordssidan när den oväntade kastvinden grep tag i fartyget. Därför var kanonerna inte surrade. När krängningen ökade, började styrbords kanoner att rulla mot babordssidan, och krängningen passerade snart sin kritiska punkt - varvid vattnet ostoppbart sprutade in genom babords öppna kanonportar.
Förlisningen gick förfärande snabbt.
Även om man bara skjuter salut blir det en rekyl och av den anledningen tycker jag att kanonerna borde ha varit säkrade mot att rulla bakåt. Var det ett förbiseende eller ovan besättning eller dåligt befäl?
Vad jag vet använde man en slags tågvirkessäkring som gav kanonerna mån för rekylen, men sedan stoppade upp tillräckligt. När man har skjutit klart och befinner sig i öppen sjö, surrar man kanonerna (men då kan man inte skjuta med kort varsel).
Något gick snett när flertalet kanoner kom loss.
Det tråkiga med ämnet historia är att man inte kan dra de döda ur gravarna för att fråga.
En av dom som visste låg som krossat skelett under en kanonlavett vid bärgningen.
Kul att ämnet engagerar!
Väldigt spännande läsning. Jag viste inte att omständigheterna kring förlisningen fortfarande var en öppen fråga. Din förklaring låter högst rimlig.
Många hälsningar
Mia
Tack för det Mia - kul att hör ifrån dig (jag tänker på Bob rätt ofta).
Med Wasa, som man tidigare tyckte att allt var klappat och klart, har det blivit mer och mer snack.
Jag har grottat ner mig ytterligare i saken i den här efterföljande bloggen:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/vad-haende-egentligen-med-regalskeppet-vasa.htm
Din teori (har även läst nya bloggen) ihop med Stalands kommentar känns ganska så rimlig. Två kaptener ÄR en styggelse, topografin som påverkar kastbyarna, besättning som ju var helt ny på just detta fartyg kan mycket väl ha samverkat till dåligt sjömanskap och katastrofen.
Din teori (har även läst nya bloggen) ihop med Stalands kommentar känns ganska så rimlig. Två kaptener ÄR en styggelse, topografin som påverkar kastbyarna, besättning som ju var helt ny på just detta fartyg kan mycket väl ha samverkat till dåligt sjömanskap och katastrofen.
(Kartarkiv som går att hitta i är bra!)
Tackar allra mjukast för alla dina vänliga ord Måns!
När det gäller själva argumentationen runt orsakssambanden i Wasas förlisning, är det kul att min argumentering går hem såpass väl.
Södra Bergen finns ju sedan länge inte mer i den formen som gav upphov till dom riktigt farliga fenomenen. Därför har den pusselbiten kommit bort i diskussionen. Jag fick alltså ställa mig rätt så mångordig på den punkten.
Min enkla tes är att: Visst var Wasa lite rank, men det var inte i första hand därför hon förliste.