1:a advent

1:a advent i dag och norra länken öppnade. Nåja, inte riktigt allt, men så ligger de kraftigt FÖRE plan också. Hur ofta händer det?

Kan dock meddela att tunnlarna är mörka och hastighetsbegränsningen inte alltför låg, så det blir gärna lite oskarpt. Men några glimtar av konsten som skall göra det lättare att hitta kanske ändå kan upplevas i nedanstående "snaps".

En glimrande vattenyta (av Ernst Billgren?)

På närmare håll.

Stjärnhimmel.

Oaxen revisited

En vacker höstdag i slutet av september blev det en ny utflykt till Oaxen, denna gång med fotokompisar.

Solen sken och träden hade just bytt färg. Efter några dagar med grått och kyligt väder lyste solen och temperaturen var behaglig.

Det fotograferades såväl storformat som mellanformat. Och lite småformat och digitalt förstås.

Ett motljusskydd hade varit användbart. Vintern är en bra tid att gå igenom och komplettera sin utrustning inför nästa säsong. Julklapparna man köper till sig själv brukar alltid bli väl mottagna.

En expedition skall ju innehålla strapatser och äventyr. Denna gång gick det lokala djurlivet till attack. Tur att det var en snok. När den såg alla kameror gömde den sig bakom ett blåbärsris.

 Sen var det dags för lite industriminnen.

Antika elinstallationer.

Kalksilos.

Kalkugn nr 1, numer använd som lokal för basarer och liknande. Tyvärr hade fiket stängt för säsongen.

Tre träd med utsikt över farleden söderut.

En stunds rast och vila.

Och sen var det dags att embarkera för återfärd till fastlandet.

Ylva tänker på månen

Det är lustigt, men i bland kan verkligen ett intresse leda till tankar om något helt annat. Sedan jag köpte min systemkamera och fick lite mer möjligheter till val av optik och att se bilden i sökaren har jag blivit mycket mer intresserad av himlafenomen. Både dagtid med observationer av olika väderfenomen, och av natthimlen. Det sägs ju att om man kan svara på hur himlen ser ut så är man inte deprimerad, så kanske är det helt enkelt så att jag fotograferar när jag är på gott humör, eller blir på gott humör av att fotografera.

En sak jag upptäckte i samband med detta är att, trots att jag anser mig hyfsat allmänbildad, hade jag ingen koll på månens rörelser. Det känns pinsamt att erkänna, men trots att månen är vår närmaste granne i rymden var min kunskap om månens mekanik oerhört skral! Kanske beror det på att jag är född och uppvuxen i storstan där man inte ser så mycket av himlen i allt ljus. Eller så var det ren ignorans. OK, att månen kretsar runt jorden på 28 dagar och har olika faser visste jag förstås. Men hur rör den sig över himlen? Går den liksom solen upp i ett och samma väderstreck varje gång? Och hur är tiden för månens upp och nedgång jämfört med solens? Nåväl, lite empiriska studier löste ju snabbt det problemet. men ni kan ju prova att fråga era vänner om de vet. Jag gissar att jag inte är den enda ignoranten på denna punkt.

Sen kom helt plötsligt nästa insikt: Dark side of the moon. Det har man ju hört om. Månen roterar ett varv på en månad så därför vänder den alltid samma sida mot jorden. Månens framsida. Så då är väl baksidan mörk? Och svår att utforska. Men tänk efter lite till, om vi ser en halv månskära, då är halva framsidan belyst, så då kan det väl inte vara helt svart på baksidan? Det finns ju inget som skuggar soljuset. Det måste ju vara "halvmåne" på baksidan också! Och när månen är i nedan måste baksidan vara belyst och visa en fullmåne vänd bort från jorden. Kommen till denna punkt i resonemanget började jag längta efter de där pedagogiska modellerna med roterande klot som man hade i skolan. Det mest märkliga är att jag aldrig ens funderat på detta förut. Testade det på min omgivning och Pink Floyd-generationen visade sig inte heller ha ägnat detta en tanke. Det är inte utan att jag saknar månens mörka baksida som nu i mitt huvud inte längre finns, utom vid fullmåne.

Dark side of the moon...

Hjuligt på stan

Vilket behändigt fordon, bara ett hjul och ett praktiskt handtag om man vill "parkera". Batteridriven? Han försvann snabbt iväg i alla fall.

Solsken hos mig

Solen tittade fram i dag och eftersom jag är sjukskriven med order om "vila" och "ute" tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att följa doktorns order. Några större ansträngningar kom ju inte på fråga (vila), men bussen till Hagaparken stannar utanför dörren så förmiddagskaffet kunde ju lika väl intas där (ute).

Sagt och gjort, bussen tar 5 minuter och det finns ett hyggligt fik i Koppartälten. Solen sken och i "tältöppningen" fanns det tillochmed bord med filtar utomhus i lä. Så med en cappucino i pappmugg kunde den sista gnuttan höstsol avnjutas. Sen blev det en stillsam promenad. Man måste ju komma iform så man kan återgå till arbetet snart.

Man kan ju undra lite hur de tänkte när parken anlades. Pelousen, den stora gräsmattan, sluttar åt sydöst. Så redan mitt på dagen är skuggorna från träden långa. Området är egentligen idealiskt för pulkaåkning på vintern, men det är tråkigt att det ligger i skugga redan vid lunchdags.

Nu är det inte många blad kvar på träden. Men de som finns glöder i det varma höstljuset.

Hagaparken är en engelsk park och nu är den så fin som den någonsin kommer att bli. Det är märkligt att tänka på att de som en gång anlade den aldrig fick se träden uppvuxna så som det var tänkt, men det får vi. Ett riktigt kulturarv som man bör uppskatta! 

Det kinesiska templet var det länge sen jag besökte.

Mörka krafter spred ut passiviserande kemikalier över oss. Eller hur det nu var med det. Det kan ha varit alldeles normal kondens också.

Och sen fick det vara slut för dagen.

Om ni har tid över i helgen är det ljusfest i parken på söndag. Startar kl 16. Det kan nog bli fint!