Vad är en bra bild?

[Terje H]

Jag sitter inte med någon facit, men tycker det kan vara på sin plats att försöka få igång en diskussion om vad som är en bra bild.

Ser dagligen många bilder som visar klara grundläggande brister i vad jag lärt mig hur en bild bör se ut. Vissa har helt grundläggande brister i bildkomposition, men fotografen själv verkar inte se detta. Eller så är det inte viktigt.

Jag ser också fantastiska bilder som knappt får en gillning eller en kommentar, kanske för att de flesta inte förstår bilderna. Eller så bryr man sig inte.

Jeg ser bilder från fotografer som hyllas upp i skyarna, med bilder som i mitt tycke är rena nybörjarbilder.

Jag ser bilder från fotografer som knappt får någon uppmärksamhet, men som ständigt visar bilder i högsta världklass.

Var har de duktiga fotograferna på Fotosidan tagit vägen? Är antalet gillningar och följare viktigare på Instagram än att utveckla sig som fotograf?

Varför verkar det ha blivit känsligare att ge och få bildkritik mot hur det var tidigare? Begreppet ”att såga bilder” som fanns förr i tiden var inte enbart något negativt - ur detta föddes många briljanta fotografer.

Frågorna är ställda, vad tycker ni? Ordet är fritt.

Och ja, mitt inlägg innehåller subjektiva åsikter - jag har lika mycket fel eller rätt som alla andra.

Mvh Terje

 

[vifra]

Vad är en bra bild?

Ja det undrar jag också.
Det är nog mycket upp till betraktaren som äger rätten till att tycka en bild är bra eller inte. Det är inte heller lätt att hitta bilderna som tilltalar en själv då utbudet är så enormt. Sedan kan jag tycka att det saknas självkritik till det man visar upp.
T.ex. i årets master kollektion fanns ingen bild som fick mig att stanna upp.
Dom duktiga fotograferna du efterlyser finns säkert, men dom flesta har säkert sedan länge lämnat fotosidan.
Bildkritik, framförallt negativ, törs man ju inte lämna längre, då alla numera är så lättkränkta.

Texten ovan är mitt tyckande, mina åsikter - och jag är också lättkränkt!

 

[krisljungberg]

Jag ser ju många foton som jag tycker är uppenbart bra med vackra motiv, bra komposition, härliga färger osv, men som jag ändå inte vill ha på väggen. Till en viss gräns tror jag det är tydligt vad som är ett bra foto. Men sen kommer tycke och smak in i bilden och då blir det ju krångligare, för vem är jag att säga att ett foto är dåligt om någon annan älskar det? Vem har rätt? Med andra ord är det nästan lite ointressant att ens diskutera.

 

[apersson850]

Ibland är definitionen på en bra bild en där mitt barnbarn kommit med, har jag märkt.

 

[fotobollfoto]

Det finns definitivt en kategori som går under definitionen som Anders tog upp. Många av mina bilder uppskattas just bara för att personen eller dess lag är med på bild. Bilden blir en bevarad symbol av en handling som personen bidragit i. En dokumentation helt enkelt. Något att sprida vidare: ”titta, jag var med”.

Men inom kategorin kan man sedan börja rangordna bilderna i bättre och sämre.

Ett sportfoto förväntas ofta frysa rörelsen. Knivskarpa gillas bättre än sudd. Men själv gillar jag sportbilder med rörelseoskärpa som framhäver farten.

En fotbollspelare med ena foten (fastfrusen) i marken ser ut att ha fastnat där, men om båda fötterna är i luften upplever man farten bättre.

En fotbollsbild som visar på samspelet mellan personerna i laget är en bra bild av en lagsport, men den är svår att fånga.

Segergester är nog den mest uppskattade fotbollsbilden. När betraktaren får avgöra

 

[Majo75]

Jag är en sådan som oftast inte engagerar mig så mycket i diskussionerna här eftersom det ofta ganska snabbt blir tråkig stämning…
Men nu känner jag att detta är ju ett väldigt intressant ämne att diskutera och gör ett försök att engagera mig
Det jag spontant tänker på är att det finns olika syfte med bilder.
En bild att hänga på väggen, åtminstone hemma, är nog oftast att betrakta som ett konstverk. Det ska vara en vacker och rogivande bild eller på annat sätt där en känsla väcks med välbehag. Dokumentära bilder är då kanske lite mindre konst, självklart utan att förringa dess värde. Dessa gör sig kanske bäst på utställning eller i en bok…
Sen har vi sport och idrottsbilder. Dem är väl oftast mest dokumentära, eller? Inget som jag skulle hänga på väggen i alla fall annat än undantagsfall... Däremot kan dem ju vara bättre eller sämre rent tekniskt med skärpa, oskärpa på rätt ställe, komposition osv.
På konst ställer jag högre krav på komposition, ljus och känsla medans dokumentära bilder krävs egentligen inga. Däremot finns det ju bättre och sämre… så inget svar på frågan…
… nä mitt resonemang håller kanske inte fullt ut känner jag men låter det stå som som fortsättning på diskussion

 

[Ventures]

En bra fråga med många svar. Men man kan säga att "det sitter i betraktarens öga".
En skolad person söker efter vad han eller hon lärt sig att är bra. För oss övriga är det ofta när man stannar upp och vill se mer av bilden. För några räcker det kanske med fina färger. För andra fin svärta eller kontrast. Montgomery på TT berättade att man ska försöka få med tre bra grejer i samma (nyhets-)bild, som t.ex bakgrund, förgrund och objektet. Detaljer eller något skeende.
Jag ser ibland utställda bilder och tänker; den hade jag kastat. Men fotografen har ett känt namn och/eller utbildning.
Ofta tänker man om sina egna alster; kommer någon annan än jag att gilla den här bilden? Ibland påverkar den tanken alltför mycket.

 

[Terje H]

Fotografering har varit mitt stora intresse sedan 1970-talet. Jag gjorde mina första bilder redan 1973 när jag var 9 år gammal. Jag är sedan många år även gift med en fotograf, som också började tidigt när hon var 9-10 år gammal.

Fotografi står därför i en särställning hemma hos oss, vi bokstavligen lever och andas fotografi - något vi gör mer eller mindre varje dag året runt.

Jag är naturfotografen och hon är icke-naturfotografen, men vi enas i ett gemensamt intresse för den fotografiska bilden. Inspiration hämtar vi båda från olika kända fotografer genom fotohistorien, men minst lika mycket inspiration hämtar vi från annan bildkonst. Litteratur och musik är två andra viktiga inspirationskällor.

Visst har vi olika motivval, men vi är inte så upptagna av motiven i sig, eller för den del i det rent avbildande eller dokumentära. Det kan finnas gränser för hur mycket i våra liv som behöver dokumenteras, men vi ser hela tiden möjligheter att utveckla bildskapandet.

Hon har varit medlem på Fotosidan, men tröttnade på den bitvis dåliga mentaliteten och att många av de bästa fotograferna försvann efterhand. Jag har varit lite hit och dit, delar hennes erfarenheter från Fotosidan men väljer att stångas vidare som medlem.

Hur viktigt är själva bildskapandet för er, eller är fotograferingen i första hand för att dokumentera vardagen och högtiderna? Ser ni aktivt på bra fotografi, på konst - söker aktivt efter inspiration för att utveckla själva fotograferandet? Eller är detta inte viktigt?

Nya frågor, jag vet. Men för mig åtminstone är detta viktiga frågor.

Var står ni?

 

[Majo75]

För mig är själva bildskapandet hela hobbyn. Det dokumentära gör jag på mina barn och familj. Bilder som jag betraktar som dokumentära vill jag inte visa utanför den inre kretsen oavsett om jag är supernöjd med bilden eller inte eftersom jag tänker att ingen annan är intresserad av dem.
En som lyckades med bilder på sina barn är ju Sally Mann. Kanske finns fler också. Var det för att hon redan var en etablerad fotograf?

 

[Terje H]

Sally Mann är en av favoritfotograferna för både jag och min fru. Jag är särskilt förtjust i hennes landskapsbilder, min fru i hennes bilder på barnen och familjen (som jag givetvis också gillar).

 

[Vinterfrid]

Mycket intressant tråd som fick hjärnkontoret att gå igång. Brukar oftast bara läsa diskussioner, nu kunde jag dock inte låta bli att delta.


Instämmer med ovanstående inlägg och utvecklar vidare. Håller med att det till stor del är upp till betraktaren. Vi fungerar på olika sätt och dras till olika bilder av olika anledningar. En bild som är bra enligt mig kanske inte är bra enligt någon annan, och vice versa. Håller även med att det oftast finns olika syften för bilder som gör att vi ställer olika krav på vad en bild ska uppfylla för att vara bra.

En bild kan vara bra i sammanhanget - passar till syftet.
En bild kan vara bra innehållsmässigt - intressanta motiv.
En bild kan vara bra emotionellt - känsloväckande, tankeställande.
En bild kan vara bra tekniskt - fungerande komposition, kreativ färgsättning, ljussättning och skärpa/oskärpa.
En bild kan ha bra kvalitet - hög upplösning, låg nivå brus.

Jag tycker inte att alla delar måste uppnås för att en bild ska bli bra då det är till mestadels subjektivt. Många bilder har ett syfte, men inte alla. Vad som är intressant innehåll varierar från person till person. Vi är känslosamma eller känslolösa i olika grad. För ett resultat behövs en viss teknik, för ett annat resultat går man tillväga på annat sätt. God kvalitet hjälper men det är fotografen det hänger på, inte kameran. Men ju fler delar, desto fler människor är nog överens om att en bild är bra.


Sedan får man kanske skilja på bilder som är bra eller dåliga och bilder som man tycker om eller inte tycker om. Det går att ogilla bra bilder såväl som att gilla dåliga bilder. I grund och botten tror jag inte det går att konkret definiera vad en bra bild är, på samma sätt som svårigheter uppstår om vi ska göra detsamma kring vad som är bra film eller bra musik.

 

[Majo75]

Det kanske inte går till 100% definiera vad en bra bild är men man kan jämföra, vilket jag tror vi gör oavsett vi vill eller ej. Jämför man två porträttbilder på kungen fotograferat av olika fotografer. Ett skapat av en världskänd och erkänd porträttfotograf och ett av en ”nybörjare”. Sannolikheten att proffsfotografens bild attraherar fler måste ju vara överhängande. Kan man då generellt inte säga att proffsfotografens bild är bättre?
För övrigt tänker jag att ”kunskap föder intresse”. Alltså, är du tex intresserad av motorsport så är du kanske mer benägen att gilla bilder av just motorsport eftersom du är kunnig och vet och har kunskap om vad du tittar på.

 

[apersson850]

Kunskap betyder naturligtvis en hel del. Om du inte begriper dig på det du fotograferar är det ren tur om bilden blir bra. Eller otur om den blir dålig.
Förstår du dig på det du fotograferar inser du redan när du tar två bilder, som om jag beskriver dem som "dam som springer i mål på 5-dagars" verkar vara rätt lika, men där den ena kommer att bli mycket populärare än den andra. Den ena föreställer nämligen Tove Alexandersson, Stora Tuna OK och den andra Carolina Nilsson, OK Kompassen. Flerfaldig världsmästarinna och allt möjligt mästare smäller högst. Hjälper inte att Carolina är trevlig, hon också.

Men bilderna är rent tekniskt likvärdiga. Ändå har bilden på Tove publicerats på några ställen och den andra gillas väl möjligen av Carolina själv.

När jag själv ser bilder på ytterligare en fågel tänker jag ungefär "ytterligare en jävla fågel" och sen kollar jag på nästa bild. Att sen fågelskrället hade invandrat hit av misstag från Bortre Indien hade jag ingen aning om. Så den bilden var ointressant. En ornitolog hade kanske offrat ena armen för att få ta den (fast det hade blivit svårare att ta nästa bild sen). Så han som tog den var kunnig och tog rätt bild, men där var det målgruppen som inte var rätt.

Däremot finns det några tekniska ting, ungefär som Petter skrev ovan, som man kan försöka tänka på, oavsett vilken orienterare man vill fotografera. Ska bilden visa rörelse genom att vara suddig får man åtminstone få ansiktet hjälpligt skarpt (igenkänningsbart), annars är ingen intresserad. Om den som springer verkar springa in i bilden blir det bättre än om det är luft bakom honom. Håller han på att snava över en rot, eller precis dyker upp ur ett gyttjigt dike, då blir bilden roligare än om han ser ut som om han springer efter bussen.
Så kan man hålla på att räkna upp lite bra beståndsdelar i en bild som kommer att uppskattas av fler personer. En del av de reglerna är applicerbara på många olika sorters motiv.

 

[Vinterfrid]

Det kanske inte går till 100% definiera vad en bra bild är men man kan jämföra, vilket jag tror vi gör oavsett vi vill eller ej. Jämför man två porträttbilder på kungen fotograferat av olika fotografer. Ett skapat av en världskänd och erkänd porträttfotograf och ett av en ”nybörjare”. Sannolikheten att proffsfotografens bild attraherar fler måste ju vara överhängande. Kan man då generellt inte säga att proffsfotografens bild är bättre?

Ja, till viss del, ibland stor del, kan man definiera men omöjligt till 100%. Men som du säger, vi jämför bilder hela tiden och det gör vi på gott och ont. Ofta kan vi nog avgöra om vi tycker en bild är bra eller inte redan efter ett första ögonkast.

Det du påpekade förut angående konst kontra dokumentärt håller jag med om. I konstfoto kan man ofta peka på regler inom bildkomposition som kan stärka att en bild är bra. I dokumentärfoto är det snarare "rätt plats vid rätt tillfälle" som väger tyngst.

Jag tror också att bilder tagna av välkända namn skulle "vinna" i princip varje gång om de ställdes jämte amatörbilder av samma motiv, och de personer som tyckte så skulle inte ha några problem att motivera varför. Frågan är om det avgör att en bild kan klassas som bra? Självklart kan man säga att en bild är bättre än en annan men samtidigt kan båda vara bra, eller båda dåliga. Är det mängden röster eller positiva åsikter som räknas? Gör Taylor Swift per definition bra musik för att hon får miljontals lyssningar per månad på Spotify?

Samtidigt så förstår jag att man får dra en gräns någonstans. Proffsfotografer är proffs av en anledning. De kan sitt yrke, har tränat, lärt sig och bemästrat. Prisbelönta fotografer måste ju uppenbarligen förstå vad en bra bild är eftersom de har förmågan att producera bra bilder gång på gång.

Hur viktigt är själva bildskapandet för er, eller är fotograferingen i första hand för att dokumentera vardagen och högtiderna? Ser ni aktivt på bra fotografi, på konst - söker aktivt efter inspiration för att utveckla själva fotograferandet? Eller är detta inte viktigt?

För mig är det viktigaste bildskapandet, att på ett eller annat sätt verklighetsgöra den vision man hade i huvudet. Så känner jag när jag fotar, redigerar video eller ägnar mig åt grafisk design. Sedan innebär det att jag även fotograferar för att t.ex. dokumentera högtider, ibland för att jag vill och ibland för att man får höra "det är du som kan det där med kameror".

 

[Majo75]

En fråga som kanske hör till ämnet är om fotografi som konstform verkligen är accepterad..?
Jag ser ständigt negativa kommentarer om oskärpa, underexponerad mm, hur bra bilden än är och oavsett om fotografen faktiskt uppnått sitt mål med bilden. Alltså tagit en bild som i mindre utsträckning representerar hur det verkligen såg ut vid fotograferingstillfället. Detta i syfte att snarare skapa konst än en representativ bild av verkligheten. Komposition och känsla kan förstärkas och bli oerhört vackert ur ett konstperspektiv.
Tyvärr har jag märkt att foto inte är helt accepterat som just konstart. Tex lämnade jag in fotografier för en konstutställning för lokala konstnärer oberoende av vilken sorts konst man höll på med. Tror det var runt 200 verk som antogs och av dem var endast 5 fotografier…
Och i så fall, hur mycket av denna inställning står vi själva för? Hur ser ni själva på ert fotograferande? Ser ni era fotografier som vackra konstverk eller dokument för framtiden eller? Kan en suddig bild vara en bra bild?

 

[Spunken]

Jag har blivit lite "skadad" av en kurs jag gick med Göran Segeholm - han pratar om tre sätt att se bilder: som fönster (motivet är det viktiga), som konstobjekt (bilden i sig är det viktigaste, inte motivet) och som "spegel" -dvs bilder som ska få mig att fundera på något: mig själv, fotografen eller samhället i stort.
Många fotografer verkar tycka att bra bilder är en kombination av typ 1 och 2: en bra avbildning av verkligheten på ett estetiskt trivsamt sätt.
Foton som utmanar detta avfärdas lätt som "flum" eller bara dåliga.

Inom vissa genrer, t ex fågelfotografering, verkar Korrekt Fotografering mycket viktigt. Oskarpa ögon eller en avklippt vinge förkastas direkt.
Det är förstås varken rätt eller fel, utan bara ett sätt att förhålla sig till fotografier.

För mig ska konst uttrycka något, något som konstnären har inom sig. (AI kan alltså inte skapa konst iom att den inte har något att uttrycka - den kan däremot vara ett verktyg för en konstnär, antar jag.)

Om man bara producerar och/eller publicerar en hejdlös ström bilder utan att någonsin fundera på vad man vill uttrycka - då spelar det ingen om bilderna är klassiskt snygga eller "konstnärligt" flummiga, de kommer ändå ha svårt att göra något intryck. Jag tror anledningen att så många fotokonstnärer rekommenderar att göra fotoböcker eller utställningar är för att det tvingar dig att i urvalet tänka igenom vad du vill säga och varför.

 

[Terje H]

En fråga som kanske hör till ämnet är om fotografi som konstform verkligen är accepterad..?
Jag ser ständigt negativa kommentarer om oskärpa, underexponerad mm, hur bra bilden än är och oavsett om fotografen faktiskt uppnått sitt mål med bilden. Alltså tagit en bild som i mindre utsträckning representerar hur det verkligen såg ut vid fotograferingstillfället. Detta i syfte att snarare skapa konst än en representativ bild av verkligheten. Komposition och känsla kan förstärkas och bli oerhört vackert ur ett konstperspektiv.
Tyvärr har jag märkt att foto inte är helt accepterat som just konstart. Tex lämnade jag in fotografier för en konstutställning för lokala konstnärer oberoende av vilken sorts konst man höll på med. Tror det var runt 200 verk som antogs och av dem var endast 5 fotografier…
Och i så fall, hur mycket av denna inställning står vi själva för? Hur ser ni själva på ert fotograferande? Ser ni era fotografier som vackra konstverk eller dokument för framtiden eller? Kan en suddig bild vara en bra bild?

Intressanta reflektioner som jag för egen del inte kan ge ett bra svar på. Mitt eget sätt att fotografera har däremot uppnått bra respons från konstmiljön, kanske för att jag är profilerad som tillräckligt subjektiv i mitt fotograferande. Men i stort tror jag fotografi har en bit till att vandra innan en större acceptans. Fotomiljön består ju till stor del av amatörer med enklare bildmål, men det finns också lokala konstgrupperingar som är kvar i äldre tankegångar.

Sverige (och Norden) har en bit kvar till större fotonationer som Frankrike och Spanien där foto fullt ut nått konststatus.

Jag ser inte mina bilder som konst, men som personliga bilder. Konsten sitter ju i betraktarens ögon, sägs det.

Jag ser heller inte att det är viktigt för foto att accepteras som konst, mer att fotografi ska accepteras för sin särart.

 

[fotobollfoto]

Fotografering har varit mitt stora intresse sedan 1970-talet. Jag gjorde mina första bilder redan 1973 när jag var 9 år gammal. […] Hur viktigt är själva bildskapandet för er, eller är fotograferingen i första hand för att dokumentera vardagen och

Första rullen med egen kamera är från 1971. Då var jag sju år. Men foto har aldrig varit mitt största eller viktigaste intresse. Jag trivs bäst som fotograf de gånger jag får dela med mig. Då mina bilder kan glädja andra.
Som fotograf på döttrarnas matcher brottas jag med den experimentella lusten att göra något annorlunda samtidigt som önskan att få åtminstone en okej bild per spelare under de nittio minuter som står till buds. Egentligen borde jag kanske experimentera i smyg på matcher där inte mina barn spelar. Matcher där det inte finns en förväntan på bilder på varje spelare direkt efteråt. Men så stort är inte intresset att jag tar mig den tiden. Så det blir mest bilder av samma sort som trillar ur min kamera varje helg.

En annan del av mitt fotointresse är teknik, metod och process. Exempelvis hur jag kan göra bilderna tillgängliga för min publik så snart som möjligt efter exponeringen. Men det är nog en annan tråd.

 

[Terje H]

Jag har blivit lite "skadad" av en kurs jag gick med Göran Segeholm - han pratar om tre sätt att se bilder: som fönster (motivet är det viktiga), som konstobjekt (bilden i sig är det viktigaste, inte motivet) och som "spegel" -dvs bilder som ska få mig att fundera på något: mig själv, fotografen eller samhället i stort.
Många fotografer verkar tycka att bra bilder är en kombination av typ 1 och 2: en bra avbildning av verkligheten på ett estetiskt trivsamt sätt.
Foton som utmanar detta avfärdas lätt som "flum" eller bara dåliga.

Inom vissa genrer, t ex fågelfotografering, verkar Korrekt Fotografering mycket viktigt. Oskarpa ögon eller en avklippt vinge förkastas direkt.
Det är förstås varken rätt eller fel, utan bara ett sätt att förhålla sig till fotografier.

För mig ska konst uttrycka något, något som konstnären har inom sig. (AI kan alltså inte skapa konst iom att den inte har något att uttrycka - den kan däremot vara ett verktyg för en konstnär, antar jag.)

Om man bara producerar och/eller publicerar en hejdlös ström bilder utan att någonsin fundera på vad man vill uttrycka - då spelar det ingen om bilderna är klassiskt snygga eller "konstnärligt" flummiga, de kommer ändå ha svårt att göra något intryck. Jag tror anledningen att så många fotokonstnärer rekommenderar att göra fotoböcker eller utställningar är för att det tvingar dig att i urvalet tänka igenom vad du vill säga och varför.

Göran Segeholm kommer med tre bra sätt att se bilder, för min del är 2 och 3 de viktigaste. Jag är heller inte så upptagen av vad många fotografer tycker, det viktigaste är om bilden ger något till mig själv.

Mina bilder ska uttrycka något, ofta rätt personliga tankar och känslor som dock de flesta missar som tittar på bilderna. Men så är det, man kan aldrig nå alla.

 

[Terje H]

Första rullen med egen kamera är från 1971. Då var jag sju år. Men foto har aldrig varit mitt största eller viktigaste intresse. Jag trivs bäst som fotograf de gånger jag får dela med mig. Då mina bilder kan glädja andra.
Som fotograf på döttrarnas matcher brottas jag med den experimentella lusten att göra något annorlunda samtidigt som önskan att få åtminstone en okej bild per spelare under de nittio minuter som står till buds. Egentligen borde jag kanske experimentera i smyg på matcher där inte mina barn spelar. Matcher där det inte finns en förväntan på bilder på varje spelare direkt efteråt. Men så stort är inte intresset att jag tar mig den tiden. Så det blir mest bilder av samma sort som trillar ur min kamera varje helg.

En annan del av mitt fotointresse är teknik, metod och process. Exempelvis hur jag kan göra bilderna tillgängliga för min publik så snart som möjligt efter exponeringen. Men det är nog en annan tråd.

Det viktigaste är att man gör de bilder man trivs med att göra. Det är inte meningen att alla ska experimentera, eller dokumentera.

Att göra bilderna tillgängliga för en publik är väl också en del av bildskapandet och vad som kan vara en bra bild. Eller?