Jakten på vardagens avgörande ögonblick fortsätter

Man kan lätt känna sig hemmablind när man försöker fotografera i sin hemtrakt. Då är det lockande att resa till andra platser för att fånga bilder. Men jag tror att det finns många bra bilder att fånga på hemmaplan.

I mitt förra inlägg skrev jag om att de oansenliga vardagsbilderna kan vara de viktigaste – de bilder som säger och betyder mest i framtiden. Nu har jag fortsatt att samla på mig små ögonblick från Stockholm som jag vill spara för framtiden.

Här är en bild från den 4 april då vårsolen äntligen tittade fram:

Bilden ovan är tagen i Riddersvik i Hässelby. Här är en annan från Västerort, närmare bestämt Tensta:

Och här är ett snapshot från Gröndal:

De flesta bilder tagna i innerstaden. Jag borde fotografera mer i förorten där jag lever större delen av min tid, men det är roligare att åka in till stan på lördagar och ta en fotorunda.

Ofta hänger Joakim K E Johansson på och ibland även Jimmy Dovholt. Att gå runt två och fota går fint, men att vara tre är omöjligt. Det blir inte många vettiga bilder tagna.

Gatufotograferna Jimmy Dovholt och Joakim K E Johansson.

Här kommer en liten kavalkad med bilder från de senaste månaderna. Berätta gärna vilken bild du gillar bäst - det är alltid intressant att höra!

Sådär, nu får det räcka.

Berätta gärna vilken bild som du gillar bäst, eller minst.

De oansenliga vardagsbilderna är de viktigaste gatufotona

Gatufoto har varit väldigt poppis i 10-15 år, betydligt mer än jag kommer ihåg från 80- och 90-talen. Kanske beror det på att digitaltekniken gjort det billigare att ta många bilder och lättare att fotografera i svagt ljus.

Samtidigt har de sociala medierna exploderat och givetvis publiceras en mängd gatufoton. De flesta bilder bygger på estetik, det kan vara kompositioner som bygger på färg, form, ljus med mera.

Jag tror att det är flera orsaker till den estetiska dominansen. En är att det är belönande, folk gillar och lajkar snygga bilder. En annan orsak kan vara att det är förhållandevis enkelt att få till en snygg bild jämfört med att lyckas fånga en bild med ett intressant berättande innehåll.

Jag har alltid varit en fotografisk estet och för mig är komposition viktigt, men de bilder som känns mest i hjärtat är bilder som fångar vardagssituationer. Idealet är att kunna kombinera både form och innehåll.

Med tiden kommer värdet av bildernas innehåll bli tydligare. Just nu är vi lite hemmablinda, men när tid passerat blir bilderna ett tidsdokument. Till exempel är elsparkcyklar en ny företeelse i gatubilden. Och kanske bara en tillfällig hype som vi kommer att le åt om några år?

Under vintern har jag varit ovanligt aktiv som gatufotograf, vanligtvis går jag i träda i november och kommer igång igen i april. Det som fått ut mig på vintergatan är dels att jag behövt testa nya kameror och objektiv för Fotosidan, men också att jag får ett bättre driv genom mitt nya fotoprojekt.

När jag kollar igenom bilderna så är det slående hur många som domineras mer av innehåll än form.

Här kommer en liten bildkavalkad från vintermånaderna. Vilken gillar du bäst?

Ett vidrigt år – men jag hade i alla fall tur med bilderna

2020 har varit ett tufft år på många sätt, men för mig som fotograf har det inneburit en nytändning. Här kommer en bildkavalkad från året som gått.

Nya Slussen, munskydd och social distansering är något av det vi kommer att minnas från 2020.

Corona har inte inneburit någon större förändring i mitt liv. Jag har redan tidigare jobbat till större delen hemifrån, men tanken var att det skulle bli slut på det. Jag hann arbeta två veckor på min nya arbetsplats, biltidningen auto motor & sport, innan pandemin slog till. Jag skriver om bilar större delen av tiden, men ibland fotograferar jag också. Och lite då och då provkör jag bilar.

Provkörning av Kia Sorento i Uppland.

Jag har inte lämnat Fotosidan helt utan fortsätter testa fotoutrustning och skriva fotonyheter. Det innebär att jag måste kombinera mitt privata fotograferande med testandet av ny kameror och objektiv. Ett exempel på det är den här gatubilden tagen i Barkarby med Sony A7c:

Canon Eos R6 är en annan av årets testkameror ...

... liksom Fujifilm X-T4:

Jag testar också objektiv, till exempel Fujifilms senaste mellanformats-vidvinkel GF 30 mm f/3,5. Här är ett gatuporträtt taget med det objektivet och GFX 100.

Gatufoto är en genre som jag inte kan slita mig ifrån. För tydlighetens skull: Det handlar inte om att fotografera gator eller vägar, även om jag sysslar med det också.

Brosprängning. Bro över E4:an i södra Stockholm. Sony A7C.

Midnattsol i Tornedalen.

Sommarens hememester bjöd både vackra landskapsbilder i Tornedalen och en fantastisk Vivian Maier-utställning på Österlen.

Jag vet inte om det var den utställningen eller något annat som givit mig extra lust att hålla på med gatufoto i år. Det har blivit fler rundor med kameran än vanligt. Och äntligen har jag kommit på hur jag ska tycka det är kul med gatufoto året om. Men det tänker jag inte berätta om idag. Det får bli i ett annat blogginlägg.

Här kommer ett gäng bilder från fotoåret 2020:

30 november – Årets sista gatufotorunda. Bilden ovan kan kanske platsa i mitt nya fotoprojekt.

Vilken av bilderna gillar du bäst?

(Kamera)teknikens under

Man kan verkligen förundras över hur långt tekniken utvecklats. Idag går nästan alla runt med en kraftfull dator i handen eller fickan. Och moderna kamerorna kan fånga rörliga motiv i svagt ljus med perfekt skärpa och fin bildkvalitet.

Kamerorna har blivit så bra att man kan fotografera månen med 1600 mm brännvidd på 1/60 sekund utan stativ.

Det här hade vi inte anat för 20 år sedan. Frågan är om vi idag kan ana hur långt tekniken har kommit om 20 år?

Världens största utställning med Vivian Maiers gatufotografi

Den sista helgen på semestern for jag ned med min särbo till Skåne för att gå på begravning. En vän och fotografkollega har gått ur tiden alltför tidigt.

Han och jag har gjort många fotoutflykter runt om i Skåne. Om han fortfarande varit i livet hade vi antagligen besökt Vivian Maier-utställningen på Fabriken i Bästekille utanför Kivik. Istället fick vi ha med honom i tankarna under de två timmarna det tog att ta del av den omfångsrika utställningen med mer än 200 verk.

Fabriken har hyrt in två olika Vivian Maier-utställningar och satt ihop dem till en. En kom från Spanien och en från Kanada. Utställningen på Fabriken är världens största Vivian Maier-utställning.

Alla bilder är kopierade i mörkrum av en skicklig kopist i New York. Jag var fullständigt betagen av mörkrumsarbetet och vågar inte tänka på allt jobb som ligger bakom med varje bild med allt från efterbelysningsscheman till retusch av damm och repor.

De flesta bilderna är i svartvitt, men några är i färg. Vivian Maier finns med på mer än 100 bilder på utställningen. Ibland som uppenbara självporträtt och ibland bara som en reflektion eller som en skugga. Jag passade naturligtvis på att ta efter.

Utställningen har kurerats av konstnären Johan Petterson. Han guidar själv runt i lokalerna.

Under 30 år rymde lokalerna tillverkning av luftbehandlingskomponenter. I utställningslokalen finns det kvar en del spår från fabriken, bland annat detta klistermärke mot 80-talets löntagarfonder och en travers i taket som kom väl till pass när en konstinstallation i metall skulle lyftas in.

Läs mer om Fabriken här.

Utställningen med Vivian Maier pågår till den 1 november i år.