I huvudet

En tur till Fotografiska

Förärade den Kungliga Hufvudstaden ett besök i tisdags. Bl a ett besök på Fotografiska var planerat.

Vid Fotografiska hände det grejer...

Det gäller att sikta väl.

Till slut kom den rätt.

Jag har inga bilder från utställningen, men jag kunde konstatera att cafét har fått en fin utsikt.

Utsällningen då?
Lennart Nilssons bilder upphör väl aldrig att fascinera, och jovars, den där Annie Leibovitz har nog lärt sig hur man hanterar en kamera... Jag gillade inte minst hennes privata bilder. Flera av de andra har man ju redan sett. På det stora planket, med bildurvalet till boken, såg jag en kontaktkopia med bilder på Lutande tornet i Pisa. Jag hade ingen linjal med mig, men nog såg det ut som det var taget på 127-film. :-)
Inte det vanliga Vest Pocket-formatet 4x6.5, men möjligen 4x5.

Det påminner mig...
Mer om det i ett senare inlägg. :-)

Väl ute igen, ett par timmar senare, var allt avstädat.

Vad är det för nåt..?

Under den efterföljande vandringen runt på Söder, med bl a fika på Ellens, passade jag på att ta sista rutan i Rolleiflex Originalen. :-)

I passande miljö.

Övriga bilder Leica M2, Summicron 2/35

Dela:

Verichrome Pan, eller, "Det som göms i snö".

Jag skrev i det förra inlägget om filmen i en Foth Spring 6x9 jag köpt.
Jag lovade visa resten av bilderna.

Här kommer de. Jag har ännu så länge ingen aning om var, och när, de är tagna. Det stod namn och adress på fodralet, och åtminstone den ägaren har bott i Lindesberg, om det kan vara någon ledtråd.

Om någon känner igen någon plats, så säg gärna till. :-)

Bild 1.

Bild 2. Överexponerat och oskarpt.

Bild 3. Kan det vara Furuviksparken? Parken Zoo? Jag har själv inte varit på något av ställena.

Bild 4. Samma park?

Bild 5. En tapet med imiterad träpanel? Här har nog kameran legat orörd länge. Avtryck i filmen av den infällda bälgen, och muttern till objektivet. Även slöjad i mitten (rektangeln). Kanske har slutaren utlösts, eller så är den inte 100%-igt tät. Filmen har dragits fram åt höger på den färdiga bilden. Slöjan till vänster är alltså från...

...bild 6. Här kan man återigen se avtryck av bälgen, samt lite veck. Här var den när kameran blev min. Jag drog fram till...

..ruta 7, och tryckte av. Solna, september 2009.

Bild 8, slutligen. Nu är vi framme i oktober 2009. Samma film, bara femtio år senare. :-)

Intressant nog är de gamla bilderna bättre än mina nytagna. Rekommendationen att exponerad film har sämre hållbarhet än oexponerad verkar gälla till en viss gräns. När den blir riktigt gammal försämras den, blir slöjad och tappar känslighet, medan den latenta bilden inte längre verkar försämras så mycket.

Varför hette filmen Verichrome? "Chrome" brukar ju vara namnändelse på färgdia-filmer.

När den första Verichrome-filmen kom 1931 var den ortokromatisk, dvs inte känslig för rött, och man kunde framkalla den i röd mörkrumsbelysning. Silverhalid-emulsioner är naturligt bara känsliga för blått, men Kodak hade tillsatt ämnen ("sensibiliserat") som gjorde den hyfsat känslig även för grönt och gult. Dock ännu inte för rött. Tydligen ansåg Kodak ändå att den (för sin tid) hade en så bra och bred färgkänslighet att de gav den namnet Verichrome för att visa att den hade en naturlig återgivning av färger. Man tänkte ju normalt inte i termer av färgfilm då. Kodachrome kom t ex först 1935.

1956 blev den till slut pankromatisk, och man lade då till "Pan". Nu var den känslig för alla färger, och man kunde inte längre framkalla i rött ljus. Den var dock inte helt pankromatisk, för tittar man på tejpen på filmen ser man att de angav lite olika känslighet för dags- resp glödljus.

Den här rullen verkar f ö vara tillverkad i Frankrike (eller Kanada?) eftersom det står "Jour" resp "Artificielle" först. I slutet av filmpappret står det dessutom "Exposé", och inte "Exposed".

Slutligen ändrade man 1960 den angivna känsligheten på sina filmer. Detta utan att ändra emulsionerna. Man tog av säkerhetsmarginalen, ändrade rekommenderad framkallningstid, och angav den känslighet vi känner igen idag. På tejpen i slutet av filmen lade man till noten “new developing times”. Nu blev t ex Tri-X angiven som 400 ASA istället för som tidigare 200. Min film saknar noten, och har den gamla känsligheten angiven, så den måste vara från före 1960.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

DIN-systemet för filmkänslighet kom (enl Camerapedia) 1934. Det skrevs från början som ett bråk, med känsligheten över 10. 10 stod för tio-logaritmen, som systemet byggde på. Enl Camerapedia slutade man skriva det som bråk 1957. Om det stämmer, och om det fick snabbt genomslag, skulle den här filmen i så fall vara från allra första året för "Verichrome Pan".

En annan, lite lyxig, detalj är en tejpad "flärp" i slutet av själva filmen. Antagligen för att den skulle hålla sig lugn och plan när slutet närmade sig mask-öppningen i kameran.

Nu får det räcka med detaljer.

God fortsättning på nya året!

Dela:

Sikta mot stjärnorna...

22:a november 2004, 08:35, sköts sondraketen Maxus 6 upp från Esrange utanför Kiruna.
Med sondraket menas i praktiken en raket som aldrig går i bana runt jorden utan skjuts nästan rakt upp, för att strax komma ned tillbaka några mil bort.

Hela raketen var 17.5 m lång. Vikt 12.4 ton, varav bränsle 9.9 ton. Det är den övre tredjedelen som är själva nyttolasten (800 kg). Den separerades från motorn när den senare brunnit färdigt.

32 minuter kvar. Alla som inte behövs för att sköta experiment och raketsystem under flygningen lämnar nu uppskjutningsplatsen. Övriga befinner sig i en bunkerliknande byggnad.

Drygt 7 minuter kvar och spänningen stiger i takt med att vår temperatur sjunker.

T +1 sekund. Den har lyft ~15 meter. Hastighet drygt 20 m/s (72 km/t).

 
T +5 s. Höjd ~250 m. Hastighet drygt 100 m/s (360 km/t).

 
T +9 s. Höjd ~900 m. Hastighet ~210 m/s (750 km/t).

T +26 s. Höjd ~18000 m. 700 m/s.

T +62. Brinnslut. Det syns också på den lite diffusare röken alldeles på slutet.

Höjden var nu ~80 km och hastigheten ~3.3 km/s. Raketen var på väg att lämna det sista av atmosfären, nyttolasten separerades från motorn, och båda fortsatte av bara farten upp till 706 km höjd. Under tiden från det de lämnade atmosfären på ~100 km till dess de brakade in igen (12 minuter) var de tyngdlösa eftersom de befann sig "i fritt fall". Den tiden användes till allehanda experiment.

Trots att topphöjden var nästan dubbelt så hög som banan den Internationella rymdstationen, ISS, ligger på, kom den ned tillbaka eftersom den sköts nästan rakt upp, och med en hastighet som var mindre än hälften av vad som krävs för att gå i omloppsbana.

En dryg timme senare.  Nyttolasten tillbaka efter att ha landat med fallskärm och hämtats med helikopter.

Dela: