I fritt fall

De senaste två veckorna har jag varit i Bremen. Syftet har varit att göra några del-tester i tyngdlöshet.

Tyngdlöshet kan ju i praktiken åstadkommas på olika sätt:

• Man kan t ex följa med en raket upp, och lägga sig i omloppsbana runt jorden. För det behövs en hastighet av närmare 8 km/s. Det är dyrt. Mycket dyrt. Få får den möjligheten.
• Man kan skjuta upp en (sub-orbital) sondraket med experiment i en hög parabel, och få 5 - 15 minuters tyngdlöshet innan nyttolasten kommer ned igen, och landar i fallskärm. Många forskare har fått den möjligheten, och företag har tacksamt ställt upp och utvecklat och utfört. :-)
• Man kan också utföra parabel-flygningar med flygplan. Från Bordeaux kan man t ex få en flygtur där man gör 30 (+1) parabler om cirka 20 sekunders tyngdlöshet.
• Man kan åka till ZARM i Bremen, och där få ett 4.7 sekunders fritt fall i ett torn efter att man har pumpat vakuum. 110 meter för den som vill kontrollräkna. Använder man även katapulten får man den dubbla tiden.
• ZARM har också det mindre "GraviTower", som förenklat beskrivet är en servostyrd hiss. Där fås 12 meters kontrollerat "fritt fall" (=1,7 sekunder). Nackdelen är förstås den kortare tiden, men fördelen är att man slipper den långa väntetiden när man pumpar vakuum. Man kan t ex göra flera korta tester innan man flyttar in i det stora tornet. 
• Man kan prova, och få en dryg sekund av nästan tyngdlöshet, genom att hoppa från ladugårdstaket, och landa i t ex gödselstacken (om sådan finnes). Det är i bästa fall mycket otrevligt (efteråt), eller direkt livsfarligt.

Vi lastade en Ford Transit med vår utrustning, och styrde mot Göteborg för vidare nattlig färd söderut.

Vi lade ut 18:45.

När vi dagen efter svängde av Autobahn behövde vi inte fundera på vart vi skulle.

Framme!

ZARM (Zentrum für angewandte Raumfahrt­technologie und Mikro­gravitation), eller "Center of Applied Space Technology and Microgravity" är ett institut under fakultetet för produktionsteknik, vid universitetet i Bremen. Det har funnits sedan 1985, och "drop-tornet" är väl det mest kända och använda, även om de även har andra anläggningar, för t ex vakuum-tester, vibrations-tester eller en stor centrifug.

Det 146 meter höga tornet har ett något smalare stålrör invändigt, som erbjuder 110 meters fallhöjd. Eftersom man pumpar vakuum (10 Pa, eller 10^-1 mbar) innan släppet erhålls nära nog perfekt tyngdlöshet, s k mikrogravitation, under 4.7 sekunder, tills kapseln landar i en åtta meter hög behållare fylld med kulor av styrenskum. Som i en Sacco-säck. :-)
Då utsätts experimentet istället för mellan 30 - 40 g!

Vårt experiment står på hyllan i mitten. Den övriga utrustningen tillhör ZARM, och sköter både kraftförsörjning och kommunikation under fallet.
När allt är klart för släpp träs kapseln på, och allt hissas upp. Därefter stängs porten, och man börjar pumpa vakuum i tornet.
Pumpandet tar cirka en och en halv timme, så man hinner med max tre släpp om dagen.

Upptill på kapseln finns ett par rep med en krok. Kroken fastnar i en uppspänd lina när den dyker ned i behållaren. Efter släppet kan den då ganska enkelt fiskas upp.

De har en sida med några informativa filmer.

Första släppet gjordes på fredagen, och under helgen kunde vi även ägna oss åt lite annat. Konstföreningen i Bremen fyller 200 år i år, och "Kunsthalle Bremen" visade därför en tillfällig utställning kallad "Geburtstagsgäste, Monet bis van Gogh". "Födelsedagsgästerna" var förutom nyss nämnda, även sådana som t ex Cézanne, Toulouse-Lautrec och Renoir, och de speglade den period när konsthallen stack ut hakan. Impressionismen var inte populär i Tyskland runt förra sekelskiftet, men den dåvarande museichefen Gustav Pauli stod på sig och köpte in flera verk av dem.

Söndagen åkte vi ut till Bremerhaven, och gick runt på Deutsches Schifffahrtsmuseum.

Där finns bl a en ubåt från 2:a världskriget (U 2540), som dock sänktes av den egna besättningen, i Östersjön vid krigsslutet. 1957 bärgades den, renoverades och användes sedan för utbildning och prov, tills den slutligen togs ur tjänst 1982. Idag är den museum, och öppningar har tagits upp i skrovet, både som in och utgång, och för att bättre visa delar av innanmätet.

I aktern fanns även ett lite avskilt utrymme, för stilla kontemplation.

Två sådana, för en besättning på 58 stycken.

Där finns också Tysklands egna "Wasa-skepp". En medeltida kogg, hittad i Weser-floden 1962. Dendrokronolgiskt daterad till år 1380.

   
Den blå modellen var också till för att känna på, med tanke på synskadade. Intill den fina modellen fanns också en modell av Wasa-skeppet. Det verkar ha varit en hel del kontakter mellan organisationerna. Dels hittades ju skeppen ungefär samtidigt. Dels användes samma impregnerings-metod (polyetylenglykol) av koggen.

Efteråt åkte vi tillbaka till ZARM för att förbereda för måndagens tester.

Testerna under den andra veckan fortsatte bra. Såpass bra att de sex planerade släppen blev klara ett par dagar tidigare. 

Apollo 7 - Nära myteri

Idag för 55 år sedan, den 22/10 1968 landade den första besättningen i Apollo-programmet. I nästan elva dygn hade de kretsat runt jorden, efter att den 11/10 ha skjutits upp  med en Saturn IB från ramp 34 på Cape Kennedy. 

Det var från början tänkt att den skulle bli den andra bemannade färden, efter Apollo 1, men redan innan olyckan med Apollo 1 hade man beslutat att vänta tills "block II"-versionen av kommandomodulen var redo. Detta eftersom den här färden från början var planerad som en mer eller mindre upprepning av den förra. Block I hade ju dessutom i och med den hemska olyckan visat sig lämna mycket övrigt att önska, vad gällde säkerheten. 

Besättningen bestod av  Walter M. "Wally" Schirra, Jr, Walter Cunningham och Donn F. Eisele.

Command Module pilot, Don F. Eisele, Commander, Walter M. Schirra Jr. och Lunar Module pilot, Walter Cunningham

Wally Schirra hörde till den första kullen astronauter, "The original seven", och hade tidigare flugit på både Mercury 8 och Gemini 6A. Schirra var därmed den ende ur den ursprungliga kullen astronauter som flög i alla de tre tidiga programmen, Mercury, Gemini och Apollo. För oss fotointresserade kan nämnas att han var den som föreslog och introducerade Hasselblad-kamerorna i rymdprogrammet. Detta efter att han själv skaffat en för privat bruk.

CSM-101 (Command/Service Module) var det första exemplaret av "block II"-versionen som flög. De tidigare hade använts för diverse marktester och simuleringar. Här blev alltså den första flygningen även bemannad. Block II hade en rad förbättringar jämfört med block I. Den väsentligaste för programmet var förvisso att den hade en riktig dockningsport, vilket block I saknade. De kanske allra viktigaste för besättningens säkerhet var dock att kapseln inte längre var fylld med 100% syre vid starten. Istället matades den nu med 40% kväve tills man lyfte. Därefter ventilerades kvävet ut och ersattes av rent syre när höjden ökade och trycket ombord sänktes. Dessutom hade kapseln fått en ny enkel lucka, som dessutom öppnades utåt.

Den nya kunde nu öppnas inifrån på sju sekunder, vilket var en trygghet vid behov av snabb utrymning före start. Det var just den höga syrehalten och de dubbla luckorna som blev Apollo 1-besättningens öde. Vidare hade den bl a betydligt bättre skyddade kablage i kabinen.

Man testade nu funktionen av ett flertal system. Den stora motorn fungerade som planerat, och visade att den kunde startas flera gånger. Miljösystemet (ECS) visade att det kunde hålla besättningen vid god vigör, och att bränsle-cellerna även kunde leverera dricksvatten som biprodukt när de genererade elektricitet. 

Tester av rendezvous-radarn gjordes, och man simulerade dockning mot ett sikte monterat i toppen av det andra raketsteget.

Överlag gick alla tester bra, och i och med det var förutsättningarna på plats för Apollo 8. Flygningen kom dock att utvecklas till ett närapå myteri ombord. Till att börja med blev besättningsmedlemmarna förkylda en efter en, tidigt under resan. Förkylningar kan ju vara nog så jobbiga på jorden, men i tyngdlöshet blir det värre, då slemmet/snoret inte som på jorden -- åtmnstone delvis -- dräneras naturligt ner till lungorna och magen. Allt måste snytas ut. Att göra det med rymddäkt och hjälm är omöjligt. Dessutom ändrade flygledarna flera gånger i programmet, och ville lägga in fler försök under tiden, vilket skapade irritation.

Besättningen blev alltmer grinig ju längre tiden gick, och började alltmer opponera sig. När återinträdet i atmosfären och landningen närmade sig, skulle de enligt planen ha hjälmarna på. Besättningen vägrade. De menade bl a att när trycket i kabinen åter ökade, och med lock för öronen, skulle de i så fall inte ha möjlighet att hålla för näsan och blåsa för att tryckutjämna. Istället riskerade trumhinnorna att brista. Shirra hävdade sin rätt som befälhavare ombord, och så blev det.

De griniga stämningen mellan besättning och markpersonal bidrog till att ingen av dem flög igen.

För kalenderbitaren:
Raketen som användes till Apollo 7 var AS-205. Den var av den tidigare, och betydligt mindre Saturn IB-typen, som bara användes i bana runt jorden. Apollo 1 skulle ha flugit med AS-204, så trots att man väntade in block II-kapseln, och två Saturn V hade flugit obemannade däremellan, så kom man att använda nästa raket i samma serie. 

För den ännu värre kalenderbitaren kan även nämnas att AS-204 faktiskt överlevde branden i Apollo 1-kapseln. Den flög sedan som Apollo 5, men bar då enbart månlandaren på dess första obemannade flygning.

Apollo 5 med AS-204 inför månlandarens första obemannade flygning.

Alla mina inlägg i Apollo-serien.

SubOrbital Express 3, eller Maser 15, eller två sidor av Kiruna

Förra veckan var det dags för en 🚀 igen. SubOrbital Express 3, eller Maser 15. Jag kom hem förra fredagen, efter ett par veckor på Esrange, några mil från Kiruna. Några kollegor hade varit där redan under veckan före och balanserat nyttolasten, och nu var den delvis demonterad igen för lite kompletterande jobb, som t ex att fylla på prover. 

 
Därefter var det dags att stapla experimenten till en komplett nyttolast igen.

Några av de här bilderna åkte in i vår mediabank, och därifrån bl a in i en artikel i NyTeknik. 🙂

En av dagarna hade jag ledigt. Jag passade då på att åka in till Kiruna för att ta en titt på det nya centrumet. Jag började i gamla centrum. Där blir det fler och fler staket runt byggnaderna, och fler och fler skyltfönster gapar tomma. 

  
Kvarteret Ortdrivaren, ritat av Ralph Erskine och färdigställt 1961.

Jag åt lunch på en kines-restaurang där tidigare ICA Toppen låg. Jag har handlat där flera gånger förut. 

Nya centrum ligger på andra sidan Kiruna, nära 3 km bort, på andra sidan av ett villaområde. På väg dit tog jag vägen förbi Kirunas fina kyrka. Den ligger än så länge kvar på höjden. Det skall bli intressant att se hur de bär sig åt för att flytta den.

I nya centrum var det mer liv, och jag började med att ta en titt i det nya stadshuset. 2012 skrev jag lite om det gamla.
Förutom klockstapeln, fick även dörrhandtagen från det gamla stadshuset följa med till det nya.

Det nya stadshuset verkar trots allt inspirerat av det gamla. Förenklat kan man säga att medan det gamla var kvadratiskt så är det nya cirkelrunt. Det har samma öppna yta, med en bred trappa som även kan fungera som en scen. Trappan leder sedan vidare upp till "loftgångarna" med kontor.

Liksom i det gamla används de även till konstutställningar.

Inne i stadshuset finns också en modell, där man kan se vilken del av staden som skall evakueras/rivas (det röda snöret).

Därefter gjorde jag några ärenden och flanerade. Man har varierat utseendet på fasaderna, men det är fortfarande delvis en byggarbetsplats.

Men åter till Esrange.

Efter flygsimuleringstestet, där vi även drog alla "umbilikaler" på utsatt tid, blev det dags för gruppbilder och sedvanlig signering av noskonen. Därefter fraktades hela nyttolasten till uppskjutningstornet och placerades ovanpå de båda motorstegen.

Ny riggning av umbilikaler, fast nu på riktigt. Sedan en testnedräkning med full nedräkningslista och alla aktiviteter.

Följande natt/morgon (onsdag 23/11) började den skarpa nedräkningen klockan 02:30 vid T-6 timmar. Att man börjar så tidigt beror på att man behöver ha lite marginal för eventuella "holds". Dessutom är tidsfönstret, för att efteråt kunna hämta hem nyttolasten med helikopter, ganska kort så här års. I det här fallet var alltså första möjliga skjut-tid 08:30. Frukost får man försöka stoppa in när man har en lite lugnare stund under nedräkningen. Själv hade jag några experiment att montera in, men blev klar en dryg timme innan T-0.

Så småningom blev klockan 09:23...

Ingen vidare bild, men den togs genom fönstret.

Så fort det var gjort var det dags att dra på sig den lånade skoteroverallen, för den här gången skulle jag med ut på fjället och hämta. :-)
Vi lastade, och lyfte en knapp timme senare.

Nyttolasten var inte svår att hitta. Vi flög rakt på, och fallskärmen syntes tydligt mot snön. Vi hade lite tur, för hade den landat 100 meter längre bort så hade den hamnat bland träden på en bergssluttning. Nu var det bara frusen slätmark, dessutom med bara en decimeter snö.

En kamera ombord fångade mig när jag kom fram och dokumenterade.

Utsidan blir lite svedd när saker kommer ned från ca 260 km höjd. Farten blir lite drygt 1.5 kilometer per sekund.

Efter att ha dokumenterat ut- och invändigt och tagit ut experimentet jag skulle hämta kunde vi lyfta igen. Resten av nyttolasten togs av en annan helikopter.

Det märks att Kiruna och Esrange ligger några grader före svensk normaltid/soltid (som är ungefär vid Örebro), för här känns det som om solen är på väg ned, och klockan är inte ens 12:00 än. 11:50 ungefär.

På kvällen blev det festmiddag, så efter att ha varit vaken ett dygn var det inte svårt att somna. :-)

En tur till Fotografiska

Förärade den Kungliga Hufvudstaden ett besök i tisdags. Bl a ett besök på Fotografiska var planerat.

Vid Fotografiska hände det grejer...

Det gäller att sikta väl.

Till slut kom den rätt.

Jag har inga bilder från utställningen, men jag kunde konstatera att cafét har fått en fin utsikt.

Utsällningen då?
Lennart Nilssons bilder upphör väl aldrig att fascinera, och jovars, den där Annie Leibovitz har nog lärt sig hur man hanterar en kamera... Jag gillade inte minst hennes privata bilder. Flera av de andra har man ju redan sett. På det stora planket, med bildurvalet till boken, såg jag en kontaktkopia med bilder på Lutande tornet i Pisa. Jag hade ingen linjal med mig, men nog såg det ut som det var taget på 127-film. :-)
Inte det vanliga Vest Pocket-formatet 4x6.5, men möjligen 4x5.

Det påminner mig...
Mer om det i ett senare inlägg. :-)

Väl ute igen, ett par timmar senare, var allt avstädat.

Vad är det för nåt..?

Under den efterföljande vandringen runt på Söder, med bl a fika på Ellens, passade jag på att ta sista rutan i Rolleiflex Originalen. :-)

I passande miljö.

Övriga bilder Leica M2, Summicron 2/35

Verichrome Pan, eller, "Det som göms i snö".

Jag skrev i det förra inlägget om filmen i en Foth Spring 6x9 jag köpt.
Jag lovade visa resten av bilderna.

Här kommer de. Jag har ännu så länge ingen aning om var, och när, de är tagna. Det stod namn och adress på fodralet, och åtminstone den ägaren har bott i Lindesberg, om det kan vara någon ledtråd.

Om någon känner igen någon plats, så säg gärna till. :-)

Bild 1.

Bild 2. Överexponerat och oskarpt.

Bild 3. Kan det vara Furuviksparken? Parken Zoo? Jag har själv inte varit på något av ställena.

Bild 4. Samma park?

Bild 5. En tapet med imiterad träpanel? Här har nog kameran legat orörd länge. Avtryck i filmen av den infällda bälgen, och muttern till objektivet. Även slöjad i mitten (rektangeln). Kanske har slutaren utlösts, eller så är den inte 100%-igt tät. Filmen har dragits fram åt höger på den färdiga bilden. Slöjan till vänster är alltså från...

...bild 6. Här kan man återigen se avtryck av bälgen, samt lite veck. Här var filmen när kameran blev min. Jag drog fram till...

..ruta 7, och tryckte av. Solna, september 2009.

Bild 8, slutligen. Nu är vi framme i oktober 2009. Samma film, bara femtio år senare. :-)

Intressant nog är de gamla bilderna bättre än mina nytagna. Rekommendationen att exponerad film har sämre hållbarhet än oexponerad verkar gälla till en viss gräns. När den blir riktigt gammal försämras den, blir slöjad och tappar känslighet, medan den latenta bilden inte längre verkar försämras så mycket.

Varför hette filmen Verichrome? "Chrome" brukar ju vara namnändelse på färgdia-filmer.

När den första Verichrome-filmen kom 1931 var den ortokromatisk, dvs inte känslig för rött, och man kunde framkalla den i röd mörkrumsbelysning. Silverhalid-emulsioner är naturligt bara känsliga för blått, men Kodak hade tillsatt ämnen ("sensibiliserat") som gjorde den hyfsat känslig även för grönt och gult. Dock ännu inte för rött. Tydligen ansåg Kodak ändå att den (för sin tid) hade en så bra och bred färgkänslighet att de gav den namnet Verichrome för att visa att den hade en naturlig återgivning av färger. Man tänkte ju normalt inte i termer av färgfilm då. Kodachrome t ex kom först 1935.

1956 blev den till slut pankromatisk, och man lade då till "Pan". Nu var den känslig för alla färger, och man kunde inte längre framkalla i rött ljus. Den var dock inte helt pankromatisk, för tittar man på tejpen på filmen ser man att de angav lite olika känslighet för dags- resp glödljus.

Den här rullen verkar f ö vara tillverkad i Frankrike (eller Kanada?) eftersom det står "Jour" resp "Artificielle" först. I slutet av filmpappret står det dessutom "Exposé", och inte "Exposed".

Slutligen ändrade man 1960 den angivna känsligheten på sina filmer. Detta utan att ändra emulsionerna. Man tog av säkerhetsmarginalen, ändrade rekommenderad framkallningstid, och angav den känslighet vi känner igen idag. På tejpen i slutet av filmen lade man till noten “new developing times”. Nu blev t ex Tri-X angiven som 400 ASA istället för som tidigare 200. Min film saknar noten, och har den gamla känsligheten angiven, så den måste vara från före 1960.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

DIN-systemet för filmkänslighet kom (enl Camerapedia) 1934. Det skrevs från början som ett bråk, med känsligheten över 10. 10 stod för tio-logaritmen, som systemet byggde på. Enl Camerapedia slutade man skriva det som bråk 1957. Om det stämmer, och om det fick snabbt genomslag, skulle den här filmen i så fall vara från allra första året för "Verichrome Pan".

En annan, lite lyxig, detalj är en tejpad "flärp" i slutet av själva filmen. Antagligen för att den skulle hålla sig lugn och plan när slutet närmade sig mask-öppningen i kameran.

Nu får det räcka med detaljer.

God fortsättning på nya året!

Edit: Jag vet nu var åtminstone en av bilderna är tagen. Återkommer. :-)