Gammal oframkallad Ektachrome.

Det här blir en kort fortsättning på förra blogginlägget om gammal Kodachrome.

Jag fortsätter blotta mitt dåliga fotograferande med några avskräckande exempel.
Den här gången handlar det om en Ektachrome 400 som fick sitta i alldeles för länge.
Jag har inga bra digitala bilder att jämföra med den här gången, så tidpunkterna är lite osäkra.
Även den här gången är bilderna bara skannade rakt av, utan vitbalansering eller annan bearbetning.

Flygdag på F 16 2001. Här var filmen sannolikt någorlunda färsk.

Vintern 2002, 2003 eller 2004. Varför just den här (och en alt exponering) är så röd vet jag inte. Förslag?

Våren 2005. Nu ser det lite bättre ut.

Drottning Victorias Osborne House, Isle of Wight. Sommaren 2005.

Filmen framkallades strax efter.

I det här fallet gick det alltså fyra år efter att den sattes i tills den framkallades. De här bilderna visar tycker jag att E6-filmer degraderar på ett annat sätt än Kodachrome. I det här fallet blir det större skillnad på gammal resp ny exponering när filmen framkallas. Kodachromen verkar försämras mer lika oavsett om det är nyexponerat eller inte. Den blir heller inte lika tunn.

Gammal oframkallad Kodachrome.

"You give us those nice bright colours, you give us the greens of summers..."

För tjugo år sedan körde jag mest Kodachrome. 

Som det står på min profilsida så avtog mitt filmfotande efter köpet av den första digitalkompakten succesivt till i praktiken inget alls. Fotande överhuvudtaget övergick gradvis i ett registrerande knäppande. När jag i somras återfick medvetandet köpte jag först en modernare kompakt. På Kameraexperten, faktiskt, men det var då det...

Jag tog också återigen systemkameran med ut ibland. Det var då jag insåg att den film som satt i (Kodachrome 64) nog hade suttit där ett bra tag. Jag tänkte att jag tar väl färdigt de sista rutorna först, så skickar jag in den sen...

Kanske en månad senare köpte jag min första digitala systemkamera. Det hjälpte väl inte filmen direkt, men nu var jag i alla fall igång.

Runt jul skickade jag så äntligen in filmen för framkallning via Kodak i Schweiz, som man numera får göra. Info här . Häromdagen fick jag bilderna. Precis som förr med pappramar i en ask. Min egen handstil på den fasttejpade adresslappen från påsen.

Jag kunde konstatera att jag hade satt i filmen hösten 2003. Den fortsatte över till sommaren 2004. Sen hade inget hänt förrän hösten -08. De äldsta bilderna var alltså 5 år. Filmen kan ha varit färsk när jag satte i den.

Nedan är några exempel. Några från 2003 och ett par från i höstas. De är skannade rakt av för att visa hur de blev. De är lite matta och inte utan färgstick, men de skulle säkert vara användbara efter lite bearbetning. Jag hittade också digitala bilder tagna samtidigt. Jag visar dem också som jämförelse.

Lustigt nog skiljer det, sånär som på en dag, exakt fem år mellan tillfällena.

Oktober 2003 (031011)

De här bilderna har alltså suttit i drygt fem år efter exponering.

Nära  Torcal de Antequera, Spanien. Kodachrome 64.

Samma plats åt andra hållet. Digital IXUS.

Det var gråväder, men inte så grått. Kodachrome 64.

Digital IXUS.

Antequera. Kodachrome 64.

Digital IXUS.

Oktober 2008 (081012)

Fem år och en dag senare togs de här på samma filmrulle.

Kodachrome 64.

Nikon D80.

Kodachrome 64.

Samma bild, men med justerad vitbalans.

Med lite mer jobb blev resultatet så här.

Nikon D80.

Kodachrome är ju på sätt och vis egentligen en svartvit film, eller rättare sagt tre sv/v i en. Färgen tillsätts först under framkallningsprocessen. Det är väl tack vare det som det inte blir värre än så här.

Jag har nu köpt en ny Kodachrome 64 som skall sättas i så snart jag har tagit färdigt en riktigt gammal Tri-X. Den har legat i kylskåp sådär tjugo år... Den satte jag dock i i vintras. Det blir ett rent experiment.

Jag kanske får anledning att återkomma. :-)

PS. Nu har jag lagt till ett kortare, men liknande, inlägg om en nästan lika gammal Ektachrome.

Sikta mot stjärnorna...

22:a november 2004, 08:35, sköts sondraketen Maxus 6 upp från Esrange utanför Kiruna.
Med sondraket menas i praktiken en raket som aldrig går i bana runt jorden utan skjuts nästan rakt upp, för att strax komma ned tillbaka några mil bort.

Hela raketen var 17.5 m lång. Vikt 12.4 ton, varav bränsle 9.9 ton. Det är den övre tredjedelen som är själva nyttolasten (800 kg). Den separerades från motorn när den senare brunnit färdigt.

32 minuter kvar. Alla som inte behövs för att sköta experiment och raketsystem under flygningen lämnar nu uppskjutningsplatsen. Övriga befinner sig i en bunkerliknande byggnad.

Drygt 7 minuter kvar och spänningen stiger i takt med att vår temperatur sjunker.

T +1 sekund. Den har lyft ~15 meter. Hastighet drygt 20 m/s (72 km/t).

 
T +5 s. Höjd ~250 m. Hastighet drygt 100 m/s (360 km/t).

 
T +9 s. Höjd ~900 m. Hastighet ~210 m/s (750 km/t).

T +26 s. Höjd ~18000 m. 700 m/s.

T +62. Brinnslut. Det syns också på den lite diffusare röken alldeles på slutet.

Höjden var nu ~80 km och hastigheten ~3.3 km/s. Raketen var på väg att lämna det sista av atmosfären, nyttolasten separerades från motorn, och båda fortsatte av bara farten upp till 706 km höjd. Under tiden från det de lämnade atmosfären på ~100 km till dess de brakade in igen (12 minuter) var de tyngdlösa eftersom de befann sig "i fritt fall". Den tiden användes till allehanda experiment.

Trots att topphöjden var nästan dubbelt så hög som banan den Internationella rymdstationen, ISS, ligger på, kom den ned tillbaka eftersom den sköts nästan rakt upp, och med en hastighet som var mindre än hälften av vad som krävs för att gå i omloppsbana.

En dryg timme senare.  Nyttolasten tillbaka efter att ha landat med fallskärm och hämtats med helikopter.