Digitalt vs Analogt

Så här i mässtider kan det vara intressant att se att även den österrikiske korpralen, redan för 65 år sedan, till slut tröttnade på det digitala mediet, med sin uppdateringshysteri, och mjukvarukrångel...

http://www.youtube.com/watch?v=tnwf2RShNV0

"Somebody get my F2"

:-)

Sista rullen. Del 2

Så var det gjort...

Sista rullen är tagen. :-(

Hoppas nu bara att den hinner till Kansas senast den 30:e

12:45...

Retrokamera: Miniature Speed Graphic

Alla har vi sett dem. I gamla filmer, och på bilder av pressfotografer.

Utryckning 1953 från Svenska Dagbladets redaktion.

Speed Graphic.
Under 30-, 40- och 50-talen närmast standard på tidningsredaktionerna. Oftast satt det en stor blixt monterad på sidan. "Speed" betyder inte att de var snabba att använda, om nu någon trodde det. Långt ifrån. Nej, det var bara slutartiden det handlade om. Speed Graphic, till skillnad från t ex Crown Graphic, hade förutom objektiv med centralslutare även en ridåslutare. Den kunde ge 1/1000 s. Det är den som har gett prefixet Speed, och är för övrigt det enda som är snabbt på kameran...

Företaget startades redan 1887 av Folmer och Schwing i New York, och produkterna var till en början cyklar. Vid den tiden hade kameror blivit mer portabla, och kopplades därför ofta ihop med cykling, så ganska snart lade de till kameror till sortimentet. I deras katalog från 1896 fanns en "4 x 5 Cycle Graphic camera" med, och 1898 byggdes den första Graflex-kameran. Det var en spegelreflex med ridåslutare. Till en början en ganska komplicerad sådan, med varierbar öppning, men 1904 byttes den ut mot en enklare tyg-ridå, med flera öppningar med olika storlek, den sk Graflex-slutaren. Den visade sig nu mycket tillförlitlig, och kom att tillverkas i över 60 år.

Graflex-slutare

1905 köptes företaget av George Eastman och flyttade till Rochester. Det blev sedan en division under Eastman Kodak Company fram till 1926, då det åter blev ett fristående bolag. Så småningom bildades Folmer Graflex Corporation, och det blev känt som "Graflex Inc." 1945. 1966 blev det till slut Graflex Division av the Singer Corporation. Företaget upphörde 1973.

Den allra mest kända produkten blev "Speed Graphic", vars första version kom redan 1912. Den fick slutaren från Graflex-kameran. Speed'en var en pålitlig kamera, som under många år nästan var symbolen för en pressfotograf.  Speed Graphic fick också syskon utan ridåslutare, som t ex Crown Graphic.

Kameran på bilderna är en Miniature Speed Graphic från omkring 1946. Det vanligaste bild-formatet på Graphic-kamerorna var 4 x 5 tum. "Miniature" betyder i det här fallet 6 x 9 cm bildformat. Det här exemplaret är utrustat med rullfilms-bakstycke, för vanlig 120-film, istället för den vanliga hållaren för plåt, bladfilm eller filmpack.
"Miniature", förresten... Om man fäller in objektivet och stänger luckan, och inte räknar med bakstycke och alla olika sökare, så är enbart lådan 12 x 14 x 9 cm (b x h x d).

Mätsökaren har en kul finess. Upptill finns en liten lucka man kan svänga undan. Med tillbehöret "FocuSpot" monterat där kunde man istället belysa det man ville fokusera på. Där de båda ljusstrålarna sammanföll var avståndet rätt. Fiffigt i mörker! :-)

Slutaren, ja. Graflex-slutaren är speciell på så sätt att den inte som på t ex Leica består av en första och andra ridå som öppnar resp stänger med viss tidsfördröjning. Istället är det en enda sammanhängande, med flera (O, A, B, C & D) olika stora öppningar. För att få flera tider varierar man också fjäderspänningen. Man väljer utifrån en tabell den kombination av storlek och fjäderspänning som ger rätt tid. Två små fönster visar vald öppning resp spänning. Det här betyder också att när man drar fram rätt öppning måste man antingen stänga centralslutaren, eller på annat sätt skydda filmen, så man inte exponerar filmen oavsiktligt. Bäddat för misstag, m a o...

För en tid sedan testade jag med första rullen. Jag hade varit in till LP Foto på lunchen, och laddade med en rulle på tillbakavägen.

Första bilden blev väl sådär, skulle jag säga...

Sökaren sitter lite illa till, och det är lätt hänt att man tittar lite snett. Då har man inte mycket glädje av den manuella parallaxjusteringen.

Man kan också konstatera att objektivet, utan antireflexbehandling, föredrar något mindre kontrast i motiven.

Nästa gick bättre. :-)

Jag fortsatte promenaden mot tunnelbanan, men tog en liten omväg, och lyckades halshugga Orfeus.

Efter att jag började skriva det här inlägget har jag hunnit köra ett par rullar till, och även skrivit ett annat inlägg.

Vem behöver Summilux?

Bengan nämner Zeiss Sonnar 50/1.5 i M39-fattning. Om man nu inte som han råkar äga en sådan, och inte heller vill lägga pengarna på en Summilux, kan man prova antingen en Sonnar i den vanliga Contax-fattningen, eller den betydligt billigare Jupiter-3.

Jamen..?

Det finns sätt.

På 50-talet gjordes några olika adapters. Dels Cooke & Perkins från England, dels Orion-adaptern från Japan. Båda är idag sällsynta, och med priser därefter.

Dock, det finns hjälp att få. Den nytillverade Kipon-adaptern kan man hitta bl a på ebay. Den har både in- och utvändig bajonett. Kompletterad med en vanlig M-M39-adapter passar den även på en M-Leica.

Sedan kan man slänga på sin Sonnar(kopia). :-)

Eller kanske en Biometar? *)

Fokusera får man dock göra som vanligt. :-)

*) Biogon (eller Jupiter-12) är för lång och tjock, och går inte igenom M39-gängan.

Jupiter-3, enl mätsökaren fokuserat ungefär där vägen kröker åt vänster

Biometar, på oändligt