I huvudet

-30 Hot Rod

Det är nåt lurt med den här kameran. Den ser ut som en 1930 års Leica I, Modell C, men numret stämmer inte riktigt...

För att göra en kort historia lång...:

1925 började Leitz sälja sin Leica I, modell A, som hade fast, om än inskjutbar, optik. Den känns enklast igen på "hockeyklubban". Bengan hade en sån.

1930 kom så modell C, nu med utbytbar optik. Till en början var dock objektiven matchade till resp kamerahus, och för att hålla ordning var objektiven därför märkta med de tre sista siffrorna ur kamerans serienummer.

Under 1931 fick modell C anslagsmåttet standardiserat (28.8 mm), och man kunde byta objektiv fritt mellan olika hus. Man stansade då in "0" i kameraflänsen, kl 12, för att visa att kameran var standardiserad.

Eftersom det här är en -30:a kan den inte ha varit standardiserad från början, men de tre siffrorna saknas på Elmar-objektivet. Faktum är att det saknar serienummer helt och hållet.  
Däremot är är både flänsen på huset, och objektivet, märkta "0", vilket visar att de har blivit standardiserade. Nu har kameran dock ett serienummer som är drygt 200 högre än den sista icke standardiserade C-batchen, samtidigt som de standardiserade inte gjordes förrän -31, så den måste ha blivit modifierad någon gång.

De olika modellerna producerades delvis parallellt. Den sista Leica A gjordes t ex så sent som 1936. Det var heller inte ovanligt att man fick tidigare modeller fabriksmodifierade. Man kunde t ex få sin A, C eller E  kompletterad med mätsökare. Den blev då en modell D, dvs Leica II. Johan E har en sådan.

Förmodligen är det här en sen A, som vid något tillfälle modifierats till C-standard. Förmodligen är det också det gamla A-objektivet som har blivit försett med M39-gänga och ny monteringsfläns. Det kan i så fall förklara varför det saknas serienummer på objektivet. Det behövdes ju inte om det från början satt fast monterat på en A.

Den här tidiga Elmaren har av förståeliga skäl ingen koppling till mätsökare, men kan ju trots det monteras även på en M9, om man använder en vanlig M-adapter. :-)
Man får gissa avståndet själv bara.

Skall man vara petig skall den här egentligen inte kallas "Leica Standard", även om den är snarlik. "Standard" (Leica E) skiljer lite (på returspolningsratten), och blev inte ett begrepp förrän modell D (dvs II) kom med sin mätsökare -32.

Går den att fota med då?

Jajamensan! :-)

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Den gamla (obehandlade) Elmaren är lite mjuk, och vill inte ha för mycket kontraster.

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Eftersom den saknar mätsökare, och Voigtländers moderna 15 mm S W Heliar ju liksom original-Elmaren också saknar koppling till en d:o, så är de som gjorda för varann. :-)

Heliaren är bra till arkitektur också. Allt kommer med. :-)

Även i tunnelbanan, men det vet vi ju redan. Det har Micke visat mycket bättre.

Visst är den behändig!

Kan man kalla den "ädelkompakt"? :-)

Dela:

Sommartid = Festivaltid

Varje stad med lite självaktning brukar ha någon festival på sommaren. Härförleden, i en stad nära dig, slog man på stort, och anordnade tvenne festivaler.
Samtidigt.

Eder självpåtagne avreste för att rapportera. På film har man sett att riktiga Reportrar använder Rolleiflex. Den som fanns ledig var redaktionens nyinköpta Rolleiflex Original av årets modell. 1930 års.
Hatten fick dock ligga kvar på hyllan.

Besökare hade kommit från när och fjärran. Några kom per båt.

Andra kom i vagn.

Där fanns mat för den hungrige.

Där fanns tivolin, med åkattraktioner för såväl yngre,

som för något äldre.

Där fanns även andra nöjen.

Där fanns artister. Någon med oklar ålder.

Manboy...

Där fanns fotografer.

Ja, kort sagt allt som gör en festival. Eller två.

Förutom Rolleiflexen användes också en modernare sk småbildskamera, av nyare, japansk modell.

/Eder utsände.

Dela:

Ladda gängLeican!

Obs! Nördvarning!

Det här är inget inlägg i den på FS nu grasserande M-Leica-debatten. Möjligen kan den för ett ögonblick avleda upmärksamheten något...

Friska människor kan sluta läsa här. :-)

När man läser omdömen om gängLeicor och deras kopior brukar man få läsa att de visserligen är små och behändiga, men ack så jobbiga att ladda... Man kan läsa flera alternativa metoder som påstås vara mycket enklare. Så farligt är det dock inte. Lite pilliga är de att ladda visserligen, men det behöver inte vara några problem. Det viktigaste är att man inte har bråttom.

Vad är en gängLeica, kanske någon undrar.
Det är den ursprungliga Leica-kameran. Jänkarna kallar dem Screw Mount Leicas, eller ibland Barnack Leica, efter konstruktören Oskar Barnack. Den kom 1925 och hade från början fasta objektiv, men fr o m 1930 blev de utbytbara, med den nu så välkända M39 gängfattningen. 24 år senare kom Leica M3 med sin bajonett.

Leica IIIc, 1946.

"Problemet", för den som ännu inte haft lyckan att prova, är att kameran inte har någon lucka bak, utan laddas från botten. Filmen kan då fastna i filmbanan om man inte för dit den korrekt.

Jag har sett olika tips och provat några.

1. En variant är att ta hjälp av ett visitkort. Man använder det då i princip som skohorn, för att hjälpa filmen att passera filmbanan utan att fastna.
   
   Jag har inte velat prova. Jag kan tänka mig att man istället riskerar skada slutaren om man har otur.
   -
2. Nästa variant, är att med objektivet avmonterat och slutaren öppen, kunna se, och vid behov, peta rätt filmen med fingret.
   
   Jag provade det en gång, med en slutare som inte var pålitlig i T-läget. Filmen var ännu inte i läge, men slutaren slog igen lika snabbt som den öppnade, med följd att filmen istället fastnade i slutaren...
   -
3. Den sista, som borde stått först, är att följa instruktionerna... RTFM, liksom...
   Det är den varianten det här skall handla om.

Första rullen jag laddade visste jag inte om att det var svårt, utan jag gjorde som det stod i manualen. Visst var det lite pilligt, men den kom på plats till slut och jag kunde ta min rulle.

Andra rullen provade jag alt 2 med resultat enl ovan. Sedan dess har jag hållit mig till boken, och det har funkat utan några problem. Varje gång.

1. Klipp till startsladden, som till gängLeican behöver vara lite längre än det numer normala. Detta kan med fördel göras i förväg så man har en redan tillklippt rulle (eller två) med sig. Skulle det behöva göras i fält är det inga problem det heller. Det finns ett gammalt mallverktyg till det här ("ABLON"). Det är inte helt lätt att få tag på idag och det behövs inte heller. Det räcker gott med bara en sax.
   
2. Dra ut filmen så här långt. Ett varv runt kassetten plus fyra perforeringar. Det går bra med valfri film. ;-)
   
3. Utgå från den befintliga startsladdens bredd, och fortsätt klippa så att bara två perforeringar blir kvar utanför kassetten. Se till att inte klippa tvärt ut mot filmkanten, utan i en mjuk båge, så den inte fastnar i slutaren. Lika viktigt är att klippa mellan perforeringshålen, inte genom.
   Dra sedan inte ut mer film än så här.
   
   -
   
4. Manualen rekommenderar en frammatning och blindavfyring först, som en koll på att allt fungerar som det skall.
5. Dra sedan fram igen, men nu utan att fyra av.
6. Peta så in filmänden under fjädertungan på upptagnings-spolen.
   
7. Sänk nu ned film och upptagnings-spole samtidigt i kameran. Se till att den går hela vägen ned. Du kan få lirka lite med returspolningsratten för att det skall gå.
   
8. Den är helt nere när filmperforeringen är mitt för kuggarna.
9. Vrid nu lite på returspolningsratten för att sträcka filmen. Nu skall kuggarna greppa ordentligt i filmperforeringen. Det här är viktigt. Både för att säkerställa att filmen matar som den skall, och som ett kvitto på att det är rätt gjort.
   
10. Sätt på locket.
11. Fyra av.
12. Dra fram och fyra av en gång till. Kolla att returspolningsratten roterar med när du drar fram. Detta bör förresten göras med alla filmkameror, oavsett märke.
    
13. Nollställ räkneverket.
    
14. Klart!

Svårare än så är det inte.

Så, ladda din gängLeica, och gå ut och skjut!

Dela:

6x6-dagen

Jag börjar med en bild från ifjol. 6x6-dagen var ännu inte proklamerad då. Jag tror de kallade den Nationaldagen, eller nåt sånt. I alla fall var det den 6/6.

Pappas Nettar, 617/16, FP4+

Jag hade hållit mig lugn under veckan och helgen pga förkylning, men kom i alla fall ut i tid för firandet i stan.

Hemvärnet spelade Under blågul fana...

Rolleicord V, Portra 160NC

Det var picknick i parken, och ganska mycket folk.

Efteråt blev det tårta också, fast på annat håll.

Eftersom det ryktades att någon hade lagt vår nationaldag på samma dag, laddade jag också min svenska Unibox. Den led ju av ljusläckage ifjol. Nu har jag tejpat skarvarna så den skall få en ny chans i sommar. Den är bara påbörjad än så länge så jag lär få anledning att återkomma.

Dela:

Elva rätt, av tolv möjliga...

eller:
Hur man får ut 12 bilder 6x6 ur en Super Ikonta B...

Super Ikonta B, 532/16, 1939. Bilden är kvadratisk...

Det kan ju tyckas idiotiskt av Zeiss Ikon, att när de på 30-talet tog fram Super Ikontan för 6x6 med sitt räkneverk, bara ge den 11 rutor av det ädla formatet 6x6.

Varför inte 12?

Skippa startsträckan.

1929 introducerade Zeiss Ikon sin serie Ikonta-kameror. Ikonta var, enl en samtida tidning, tänkt att vara en kamera för de som ville ha en bättre kamera än den populära lådkameran Box Tengor, men fortfarande nästan lika lättanvänd. Mellanformatet var ju fortfarande framförallt ett amatörformat, som hade lanserats runt sekelskiftet tillsammans med Kodaks lådkameraserie "Brownie". "Riktiga" fotografer använde nog plåtar ännu några år. Med "lättanvänd" menades att man var nästan lika snabbt skjutklar som med Tengorn.

Istället för som på tidigare typer, där man först fick fälla ut fronten, sedan nypa tag i ett lås och som en släde dra ut objektivet och snäppa fast det, kunde man nu med ett knapptryck fälla ut bälg och objektiv, som automatiskt snäppte fast i rätt läge ("Spring camera" kallades de ibland). Använde man dessutom Zeiss Ikons populära tvåpunkts-inställning av fokus och bländare (hyperfokal) behövde man sedan bara välja slutartid, spänna slutaren, och trycka av.

Som vanligt när det gällde Zeiss Ikon kunde de fås i allehanda (läs, allt för många) storlekar, alltifrån den minsta, med 3 x 4 cm (halvformat) på A8-film (127), via A-modellens 4.5 x 6 cm, B-modellen med 6 x 6 (fr o m -37), och C-modellen med 6 x 9 cm, alla på BII8-film (120), till D-modellen, med 6,5 x 11,5 cm på DM8-film (616). En kort tid fanns också 5 x 7,5 cm på N-film... De kunde dessutom fås med olika kombinationer av slutare och objektiv... Inte så konstigt kanske, att företaget så småningom fick problem.

Baby Ikonta 520/18, 1931. 16 rutor 3 x 4 cm på 127-film.

1934 togs sedan serien Super Ikonta fram. Super Ikonta utrustades med mätsökare av vridkilstyp, och en uppfällbar Albada-sökare med ljusram. De fick även lite bättre slutare och objektiv. Tack vare mätsökaren blev det även lättare att fota i svagare ljus än tidigare, eftersom man nu slapp gardera med skärpedjupet. Lite senare kom också spärr mot dubbelexponering, men man fick fortfarande dra fram m h a fönstret.

Först var återigen A-, C- och D-modellerna, med resp 4.5 x 6, 6 x 9 och 6.5 x 11 cm. 4.5 x 6 fick man som tidigare genom att ställa kameran på högkant och lägga bilderna på tvären på filmen, dvs halvformat. De första åren åstadkom man det genom att ha dubbla nummerfönster i bakstycket, dvs man lät 6x9-formatets varje bildnummer dyka upp först i det ena, sedan i det andra fönstret. Efter 1937 fick formatet egna nummer tryckta på filmpappret, och de dubbla fönstren ersattes av ett enda. Om man ville spara film kunde även C-modellen användas till 4.5 x 6, m h a en medföljande mask, och befintliga dubbla fönster.

Super Ikonta A, 531, 1938, 16 rutor 4.5 x 6 cm på 120-film.

Det börjar brännas. Det var hit jag ville  komma...

Liksom för den rena Ikontan kom B-modellen (6x6) lite senare. I det här fallet 1935. Som jag redan nämnt gav B-modellen bara 11 rutor istället för de för oss normala 12.

Varför denna miss?

En titt på insidan av bakstycket visar att det röda bildnummer-fönstret inte sitter i mitten, där vi idag är vana att se dem på 6x6-kameror, utan uppe i ena hörnet, som på en 6x9-kamera.

Dessutom står det "Zeiss Ikon Film B2 - 6x9".

Snålade de, och använde bakstycket från 531/2?

Nja, Zeiss Ikon skulle nog inte heta Zeiss Ikon om det vore så enkelt...

Filmtypen BII8, eller B2 som den kallas här, var från början inte alls tänkt att användas för 6 x 6, utan hade bara märkning längs ena kanten, för 6 x 9. Detsamma gällde 120-filmen, som var Kodaks motsvarighet. För tidiga Rolleiflexer angavs t ex BI, (eller 117 på Kodak-språk), som passande film. Båda sorterna hade träspole, och gav bara 6 rutor 6 x 6.

Nu ville man ju använda en film som gav fler än 6 rutor, men med en film som bara är numrerad för 6x9-formatet kunde man inte dra fram varje ruta genom att kolla i fönstret, utan man fick ta till ett räkneverk. Problemet var bara att trigga räkneverket vid första rutan. Man använde nu det enda nummer 1 som fanns på pappret, dvs för 6x9, men eftersom bakstycket ju var kortare än på 6x9-kameran hamnade 1:an längre in på filmbanan. Det blev då lite för lite film kvar i slutet. Dessutom behövde man väl lite marginal. Frammatningspärren räknade ju inte cm film som passerade, utan vridningsvinkeln på upptagningsspolen. Eftersom film och skyddspapper varierade i tjocklek mellan fabrikaten kunde det bli ganska stor skillnad.
Således bara 11 rutor. :-(

1937 kom en ny DIN-standard för BII-filmen, och därefter fick den även den märkning för 6 x 6 vi känner igen, samt 4.5 x 6. Detsamma hände 120. Det är f ö först nu man släpper även den vanliga Ikonta för 6x6 eftersom den, liksom sina syskon, saknade räkneverk och enbart förlitade sig till fönstret.

1937 ersattes också den första 530/16 av 532/16. Det nya var att mätsökaren integrerades med den vanliga sökaren. För övrigt var de lika. Det gällde även räkneverket som man tyvärr inte passade på att bygga om, utan fortfarande bara gick till 11.

1939 kom en ny modell med inbyggd exponeringsmätare (533/16). Eftersom filmen nu var numrerad även för 6x6, och det gamla räkneverket p g a den nya mätaren inte fick plats, gjorde man om mekanismen, och man kunde äntligen få ut 12 rutor. 532/16 gjordes dock inte om, utan tiden fram till 1956-57 såldes de parallellt, praktiskt taget identiska, med samma optik (Tessar 2.8/80), den första utan exponeringsmätare, den andra med, den första med 11, den andra med 12 bilder...

Men...

Man kan lura mekanismen. :-)

Ett sätt är att sikta in sig på något lämpligt som dyker upp i nummerfönstret när den önskade ruta 1 är i rätt läge, dvs före den tryckta 1:an. Man får då lära sig märkningen på en eller flera filmtyper. Dogma. :-)
Thomas beskrev det här.

Ett annat sätt är att dra fram blint, men räkna antalet varv. Man kan då också använda valfri film.

Om man drar fram 10 1/4 varv hamnar man här.

Nästan rätt.

Därefter ställer man räkneverket på ruta 1, och kör sedan på som det var tänkt. Till och med ruta 11, vill säga. Sedan får man klara sig utan hjälp eftersom frammatnings-spärren nu är urkopplad. Om man kollade hur mycket man fick vrida för att få fram ruta 11 (ung 1 1/8 varv), kan man nu dra fram lika mycket för att få fram ruta 12.

Då märker man att spärren för avtrycket ligger kvar...

Istället får man nu använda vänster pekfinger och trycka av ruta 12 m h a den lilla armen framme mellan luckan och objektivet. Man får inte ha för tjocka fingrar, bara. :-)

Sedan är det bara att framkalla. :-)

Eftersom min är av förkrigsmodell saknas antireflexbehanding, och kontrasten i motljus kan få hjälpas upp lite efteråt.

Man kan också ta hjälp av en trädstam,

eller skugga objektivet med handen.

Thomas har redan sagt det, men det tål att sägas igen:

Glöm inte att använda din 6x6-kamera nu på söndag, den 6/6! :-)

Externa bilder kommer från Pacific Rim Camera.

Dela: