I fritt fall

De senaste två veckorna har jag varit i Bremen. Syftet har varit att göra några del-tester i tyngdlöshet.

Tyngdlöshet kan ju i praktiken åstadkommas på olika sätt:

• Man kan t ex följa med en raket upp, och lägga sig i omloppsbana runt jorden. För det behövs en hastighet av närmare 8 km/s. Det är dyrt. Mycket dyrt. Få får den möjligheten.
• Man kan skjuta upp en (sub-orbital) sondraket med experiment i en hög parabel, och få 5 - 15 minuters tyngdlöshet innan nyttolasten kommer ned igen, och landar i fallskärm. Många forskare har fått den möjligheten, och företag har tacksamt ställt upp och utvecklat och utfört. :-)
• Man kan också utföra parabel-flygningar med flygplan. Från Bordeaux kan man t ex få en flygtur där man gör 30 (+1) parabler om cirka 20 sekunders tyngdlöshet.
• Man kan åka till ZARM i Bremen, och där få ett 4.7 sekunders fritt fall i ett torn efter att man har pumpat vakuum. 110 meter för den som vill kontrollräkna. Använder man även katapulten får man den dubbla tiden.
• ZARM har också det mindre "GraviTower", som förenklat beskrivet är en servostyrd hiss. Där fås 12 meters kontrollerat "fritt fall" (=1,7 sekunder). Nackdelen är förstås den kortare tiden, men fördelen är att man slipper den långa väntetiden när man pumpar vakuum. Man kan t ex göra flera korta tester innan man flyttar in i det stora tornet. 
• Man kan prova, och få en dryg sekund av nästan tyngdlöshet, genom att hoppa från ladugårdstaket, och landa i t ex gödselstacken (om sådan finnes). Det är i bästa fall mycket otrevligt (efteråt), eller direkt livsfarligt.

Vi lastade en Ford Transit med vår utrustning, och styrde mot Göteborg för vidare nattlig färd söderut.

Vi lade ut 18:45.

När vi dagen efter svängde av Autobahn behövde vi inte fundera på vart vi skulle.

Framme!

ZARM (Zentrum für angewandte Raumfahrt­technologie und Mikro­gravitation), eller "Center of Applied Space Technology and Microgravity" är ett institut under fakultetet för produktionsteknik, vid universitetet i Bremen. Det har funnits sedan 1985, och "drop-tornet" är väl det mest kända och använda, även om de även har andra anläggningar, för t ex vakuum-tester, vibrations-tester eller en stor centrifug.

Det 146 meter höga tornet har ett något smalare stålrör invändigt, som erbjuder 110 meters fallhöjd. Eftersom man pumpar vakuum (10 Pa, eller 10^-1 mbar) innan släppet erhålls nära nog perfekt tyngdlöshet, s k mikrogravitation, under 4.7 sekunder, tills kapseln landar i en åtta meter hög behållare fylld med kulor av styrenskum. Som i en Sacco-säck. :-)
Då utsätts experimentet istället för mellan 30 - 40 g!

Vårt experiment står på hyllan i mitten. Den övriga utrustningen tillhör ZARM, och sköter både kraftförsörjning och kommunikation under fallet.
När allt är klart för släpp träs kapseln på, och allt hissas upp. Därefter stängs porten, och man börjar pumpa vakuum i tornet.
Pumpandet tar cirka en och en halv timme, så man hinner med max tre släpp om dagen.

Upptill på kapseln finns ett par rep med en krok. Kroken fastnar i en uppspänd lina när den dyker ned i behållaren. Efter släppet kan den då ganska enkelt fiskas upp.

De har en sida med några informativa filmer.

Första släppet gjordes på fredagen, och under helgen kunde vi även ägna oss åt lite annat. Konstföreningen i Bremen fyller 200 år i år, och "Kunsthalle Bremen" visade därför en tillfällig utställning kallad "Geburtstagsgäste, Monet bis van Gogh". "Födelsedagsgästerna" var förutom nyss nämnda, även sådana som t ex Cézanne, Toulouse-Lautrec och Renoir, och de speglade den period när konsthallen stack ut hakan. Impressionismen var inte populär i Tyskland runt förra sekelskiftet, men den dåvarande museichefen Gustav Pauli stod på sig och köpte in flera verk av dem.

Söndagen åkte vi ut till Bremerhaven, och gick runt på Deutsches Schifffahrtsmuseum.

Där finns bl a en ubåt från 2:a världskriget (U 2540), som dock sänktes av den egna besättningen, i Östersjön vid krigsslutet. 1957 bärgades den, renoverades och användes sedan för utbildning och prov, tills den slutligen togs ur tjänst 1982. Idag är den museum, och öppningar har tagits upp i skrovet, både som in och utgång, och för att bättre visa delar av innanmätet.

I aktern fanns även ett lite avskilt utrymme, för stilla kontemplation.

Två sådana, för en besättning på 58 stycken.

Där finns också Tysklands egna "Wasa-skepp". En medeltida kogg, hittad i Weser-floden 1962. Dendrokronolgiskt daterad till år 1380.

   
Den blå modellen var också till för att känna på, med tanke på synskadade. Intill den fina modellen fanns också en modell av Wasa-skeppet. Det verkar ha varit en hel del kontakter mellan organisationerna. Dels hittades ju skeppen ungefär samtidigt. Dels användes samma impregnerings-metod (polyetylenglykol) av koggen.

Efteråt åkte vi tillbaka till ZARM för att förbereda för måndagens tester.

Testerna under den andra veckan fortsatte bra. Såpass bra att de sex planerade släppen blev klara ett par dagar tidigare. 

Ibland tappar man fotfästet...

Förra veckan gjorde jag det ett trettiotal gånger. 31 för att vara exakt, men bara 20 sekunder åt gången. 

Det var dags för  en parabelflygningskampanj igen, hos Novespace nere i Bordeaux.

Första veckan gick åt till de vanliga förberedelserna, uppackning, kolla att allt fungerar efter transporten, montera ny skumisolering på alla skarpa kanter etc. Sedan lastades grejerna in i det gamla Airbus-flygplanet som används för flygningarna, följt av ny funktionskontroll och slutlig besiktning. 

Vi kunde åka ned en dag senare i år. Grejerna flög ju ifjol, så Novespace besiktning var inte lika omfattande den här gången.

Helgen bjöd på en del ledig tid. Jag hade upptäckt att trots min egen rätt noggranna packning av inte minst 120-film, så hade jag glömt vanlig sv/v småbildsfilm... Jag hade en ny rulle i kameran, men det var allt. Googlade, och hittade en butik som verkade lovande. Gjorde en utflykt in till centrala Bordeaux på lördag, och hittade butiken. 

Fréres Panajou. Bröderna Panajou. Grundad 1865. Nytt och begagnat. Canon, Nikon och Leica. Bl a en Rolleiflex och en Zorkij på hyllan. Ungefär som Schönherrs i Stockholm, bortsett möjligen för den något tjusigare lokalen. 

Sedan gick jag runt lite på stan.

Le Miroir

Första veckan bjöd mestadels på gråväder, en del regn och upp mot 15 grader på dagen.

Flygningarna veckan därpå, med forskarna på plats, gick bra. 

Jag kan också konstatera att tyngdlöshet funkar bra som alternativ till högläge, för en relativt nyopererad fot. :-)

Glad Påsk!

6x6-dagen, med klackarna i taket.

Det har varit tyst i min blogg länge nu. Ett helt år. Fotat har jag förstås gjort, men tiden och inspirationen har inte riktigt räckt till för att skriva och lägga upp bilder.

Nyligen var jag på tjänsteresa, och som så ofta tidigare tog jag också med någon trevlig kamera, som komplement till digitalkompakten. Eftersom den 6/6 skulle infalla under resan blev valet ganska enkelt. Super Ikonta (532/16), från 1939. 6x6 cm. En gammal favorit. Hopfällbar, vilket är praktiskt när man reser.
En smidig liten reskamrat, på knappa kilot... :-)

Jag befann mig ett par veckor i Bordeaux, på en s k parabelflygningskampanj. Vi bistår forskare med utrustning och tyngdlöshet när de vill utföra olika experiment. Ibland i sondraketer, eller som här, genom att flyga i upprepade kastparabler.

Novespace, i Bordeaux, har en modifierad Airbus A300. Ursprungligen ett av provflygplanen för övrigt, från 70-talet. Den anlitas bl a av ESA, för olika experiment i tyngdlöshet. Under en flygning hinner man med 30 parabler, då man blir tyngdlös under lite drygt 20 sekunder åt gången.

"Vomit Comet" kallades amerikanernas motsvarande maskin, av de blivande Apollo-astronauterna på 60-talet, när de fick prova på kortare stunder av tyngdlöshet. Jag förstår varför. :-)

6/6 var sista dagen vi flög, men t o m jag insåg ju att jag inte gärna kunde ta med Super Ikontan ombord och använda den i tyngdlöshet. Framförallt hade jag annat att göra. Dessutom måste allt man har med sig antingen sitta fast, eller stoppas undan när det inte används. Man kan inte ha tappade saker flytande omkring, som sedan dunsar i huvudet på någon när tyngdlösheten tar slut, eller landar på nödstopp-knappen på någon annans experiment...
Det fick räcka med digitalkompakten i remmen, snett över axeln.

Någon bild tagen den 6/6 måste jag ju ha, så istället sprang jag och hämtade Super Ikontan så fort vi hade landat.

Super Ikonta, 6x6, den sjätte i sjätte

Nå? Rubriken då?

Jodå. Under de sista parablerna behövde inte vårt experiment så mycket skötsel längre, så  jag fick möjlighet att spänna loss och testa det också, i en särskild hage ombord. :-)

Forskarna har gjort en film om försöken.

En vanlig Nikon FM

Eller?

Jodå, fast med en lite annorlunda historia.

Den tillhör en av mina kollegor. Vi kan kalla honom Per.

Jag har tidigare skrivit att vi på jobbet bl a bygger och skjuter upp experiment som görs i tyngdlöshet, eller "mikrogravitation", eftersom absolut tyngdlöshet är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå.

Tyngdlöshet kan åstadkommas på olika sätt. För kortare tider kan man använda sk falltorn. Ett sådant finns t ex i Bremen. Ett hundra meter högt torn kan, om man pumpar ut luften, ge nästan 5 sekunders tyngdlöshet (eller något längre om man också använder katapult). Behöver man längre tid kan man använda ett ombyggt passagerarplan, ta sats, och flyga i en kastparabel. Då får man 20 sekunder i varje parabel. Så tränade t ex NASA sina första astronauter. Längre tider ändå får man med sondraketer. De svenska Maser och Maxus-raketerna når upp till 250 resp 780 km höjd och ger då ungefär 5 till15 minuters tyngdlöshet. Sedan kan man givetvis skicka experimentet med t ex rymdfärjan om man behöver riktigt lång tid. Sånt har också förekommit.

En variant av parabelflygning som ger lite längre tid än 20 s är med ett tvåsitsigt jetjaktplan. NASA har gjort sådana flygningar med experimentet monterat i en TF-104G Starfighter. De gav 45-50 sekunder.

En annan av NASA:s tvåsitsiga F-104:or.

Den här kameran var med om en sådan flygning. Den var då utrustad med en MD-12 motor och var laddad med tunnare film (Ilford) som rymde 72 exponeringar. NASA-killarna blev förvånade när de hörde att det var en privat kamera som användes i tjänsten, och tryckte upp en dekal som minne.

Max höjd 70 000 fot (~21 000 m). Max fart Mach 1.8.

Den första jag känner till som påstås ha använt falltorn var Galileo, när han från lutande tornet i Pisa (omkring 1590) ville visa att två kroppar av samma material, men med olika vikt, faller lika fort till marken. Det har dock på senare tid ifrågasatts om han verkligen genomförde experimentet.

Mer info här.