I huvudet

på en digital analognörd

Idag, för femtio år sedan. - Apollo 11.

För femtio år, och några timmar sedan, 13:32 UTC, (vår nutida svenska sommartid ligger 2 timmar före), lyfte de, liggandes på rygg i sin kapsel, på toppen  av en Saturn V. 

Tolv minuter senare låg de i bana runt jorden, och där stannade de drygt ett varv, för att kontrollera att allt var i sin ordning, och för att markkontrollen exakt skulle kunna räkna ut nästa steg. Två timmar och 44 minuter senare tände de tredje stegets motor igen. Den fick brinna ung sex minuter, och ökade farten till strax under "flykthastighet", så att den nyss cirkulära banan runt jorden, istället blev en hög elliptisk bana. Så hög, att den skulle nå till månen, och lite till.

Den höga elliptiska banan var så finurligt uträknad, att om de skulle få problem med motorn eller bränslesystemet efter att de lämnat jorden, skulle de bara slungas runt månen och fortsätta hem mot jorden igen (sk "free-return"). Efter att de kontrollerat att allt var som det skulle, justerade de sedan banan, så att de istället skulle kunna lägga sig i bana runt månen när de kom fram *.

Hela resan kan återupplevas, i "realtid", nu 50 år senare, på https://apolloinrealtime.org/11/ 
Det är bara Arne Thorén som saknas. :-)


Gärna med lämplig litteratur till hjälp. :-)

Den kan hämtas på https://www.hq.nasa.gov/alsj/a11/a11prskit.html

*) Apollo 13 hade redan lämnat sin fri retur-bana när explosionen inträffade. Som tur var, var de dockade till månlandaren, och kunde använda dess motor för att ta sig tillbaka till rätt bana. I princip behövdes inte mer för att komma hem, men de tände ändå motorn en extra gång efter att de lämnat månen, för att skynda på hemfärden något. Detta för att bl a förråden av vatten skulle räcka.

Postat 2019-07-16 23:51 | Läst 3301 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Inatt, för femtio år sedan. - Apollo 8

Den 21:e hade de lämnat Cape Kennedy, liggande på rygg i sin kommandokapsel, högst uppe på toppen av en Saturn V-raket.

Apollo 7, som skjutits upp i oktober, var den första bemannade Apollo-missionen efter den ödesdigra Apollo 1. Man hade fått ta några steg tillbaka, göra vissa omkonstruktioner och genomföra några fler obemannade färder. Under elva dagar i omloppsbana runt jorden testades nu den delvis omkonstruerade kommando och service-modulen grundligt. Men medan Apollo 7 hade klarat sig med den betydligt mindre Saturn IB, använde Apollo 8, som det nu handlade om, den fem gånger starkare, och drygt 100 m höga Saturn V, månraketen.

Rymdkapplöpningen hade ju tagit fart på allvar när Sovjetunionen satte den lilla satelliten Sputnik 1 i bana runt jorden, under det Internationella Geofysiska Året (1 juli 1957 - 31 december 1958). Detta uppskattades givetvis inte i USA. Även hunden Laika hann skjutas upp innan amerikanerna fick upp sin första satellit (Explorer-1). Sedan sköts Jurij Gagarin upp i omloppsbana innan Alan Shepard 23 dagar senare gjorde ett kortare skutt i i den första Mercury-kapseln. Mer än ett halvår senare blev så John Glenn den förste amerikanen att nå omloppsbana. Som ytterligare salt i såren blev så Aleksej Leonov i mars -65 den första att företa en rymdpromenad, innan Ed White gjorde det i juni samma år, från en Gemini-kapsel. F ö samme White, som mindre än 2 år senare tragiskt skulle omkomma i Apollo 1-branden

1968 var ett turbulent år. Rasoroligheter hade brutit ut på flera ställen året innan. Protesterna mot Vietnamkriget, som var kostsamt i både pengar och liv, blev allt starkare, Martin Luther King sköts i april, och i juni sköts Robert F Kennedy. Nu, på hösten började det bli ont om tid. John F Kennedy hade ju satt ut målet, att landet före decenniets slut skulle landsätta en man på månen, och säkert få honom hem igen. Decenniet närmades sig nu sitt slut, och ännu hade ingen Apollo-kapsel flugit bemannad.

Man planerade om, och beslutade i augusti att den första bemannade färden med Saturn V inte bara skulle göra en hög elliptisk bana runt jorden, som tidigare planerat, utan också ta en vända runt månen. Detta förutsatte givetvis att testerna under Apollo 7 avlöpte väl. Man räknade på möjliga skjutfönster, och kom fram till att mellan 20 - 27 december fanns en möjlighet med landning i Stilla Havet, vilket var vad Flottan föredrog.

Apollo 7, med Shirra (som tidigare introducerat Hasselblad-kamerorna på rymdfärderna), Eisele och Cunningham ombord, sköts upp den 11:e oktober, och den 21:e december sköts så Borman, Lovell och Anders upp.


Jim Lovell, Bill Anders och Frank Borman

Under julnatten, på nionde varvet (av tio) runt månen läste de några rader ur skapelseberättelsen.

Nu, om inte förr, hade man slagit ryssarna i kapplöpningen. Det ryktades ju om att även de hade planer på att sätta folk på månen, och det var viktigt att hinna före. Idag vet vi att försöken med deras N1-raket avbröts efter fyra misslyckade uppskjutningsförsök.

Det var f ö Bill Anders, som under det fjärde varvet tog den välkända första bilden av en jorduppgång, sedd från månen. En bild som blev ikonisk, och som fick oss att inse hur liten vår enda jord är. 
47 år senare fick jag tillfälle att i stället fånga honom på bild, under Astronautkongressen i Stockholm.

"Splashdown" skedde i Stilla Havet, den 27:e december. 

Tja, sedan fortsatte man med:

  • Apollo 9. Första provflygningen med månlandaren, i omloppsbana runt jorden. Månlandarpilot var Rusty Schweikart
  • Apollo 10. Till månen, med månlandare. Genrep med månlandaren. Avbröts på ~15 km höjd.
  • Apollo 11. Nu var det inte genrep längre...
  • osv t o m 17

Kuriosa 1. En ödets ironi kan sägas vara att Jim Lovell två gånger flög runt månen, utan att någon gång landa. Först på Apollo 8, och sedan på Apollo 13 där man hann ändra planerna i tid, och återvända till jorden.
Kuriosa 2. I filmen Apollo 13, där Jim Lovell spelas av Tom Hanks, deltar Lovell själv i en roll. När besättningen klivit ur helikoptern ombord, och Hanks skakar hand med skeppets befälhavare, gör han det med den verklige Lovell. I sin egen gamla uniform, med "fel" gradbeteckningar. :-)

Postat 2018-12-25 02:02 | Läst 3538 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Astronautkongressen - eller när jag blev fotograf för en dag.

Du kan ha sett det på nyheterna i tv. Det är Astronaut-kongress i veckan. Hundratalet astronauter, kosmonauter och taikonauter, unga som gamla, har den här gången samlats i Stockholm för att träffas, diskutera och även inspirera skolungdom att intressera sig för naturvetenskap. Kravet för att få vara med i sällskapet är att ha flugit minst ett varv i omloppsbana.

Min arbetsgivare SSC (f d Rymdbolaget) stod som värd för lunchen i måndags. Förutom astronauterna var även ett antal representanter från universitet, industri, politiker och myndigheter från Sverige, Europa och USA inbjudna. 

Några dagar innan fick jag frågan, på jobbet, om jag kunde tänka mig att vara med på måndagen. Inte som lunchgäst, men som fotograf. Det var inte så svårt att tacka ja. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha suttit framför tv:n, och lyssnat på Arne Thorén varje gång en ny Apollo-raket skulle skjutas upp.

Att lokalen (mer om den längre ned) inte var idealisk för fotografering förstod jag innan jag kom dit, så det fick bli blixt för nästan hela slanten.

12:30 strömmade de in, som planerat. Jag hade förberett mig någorlunda innan. Jag hade bl a fått gästlistan, och visste vilka jag absolut inte ville missa. Jag hade också bild-googlat för att hitta någorlunda nya bilder på dem.

En av de äldsta var Aleksei Leonov, nu 81, som den 18:e mars 1965 blev den förste att göra en rymdpromenad. Det var från Voskhod-2, och den varade i 12 minuter. Hjärtat gjorde nog några extra slag när han skulle tillbaka in i kapseln. Dräkten hade svällt upp mer än beräknat i rymdens vakuum, och han kom inte in i luftslussen förrän han hade släppt ut lite luft ur dräkten...


Aleksei Leonov till vänster, och polacken Miroslaw Hermaszewski.

Det slutade lyckligt, och Leonov flög igen i projektet Apollo-Soyuz 1975, då amerikaner och ryssar  dockade i bana runt jorden, och där han bl a kunde skaka hand med Deke Slayton, från den allra första kullen amerikanska astronauter. Slayton skulle egentligen ha flugit redan under Mercury-programmet, men fick medicinska problem (förmaksflimmer) och fick hålla sig på marken. 1972 återfick han flygstatus, och Apollo-Soyuz kom att bli hans enda flygning, 51 år gammal.

Även ett par astronauter från Apollo-programmet var där, som t ex Bill Anders, också 81. 1968 var han en av medlemmarna på Apollo 8, som under julhelgen det året var de första människorna att runda månen. Det var Anders som tog den välkända bilden av jorden, när den under första varvet steg upp över månens horisont.


Bill Anders till vänster

Från Apollo 9 fanns Rusty Schweikart, 79. 1969 var han pilot på månlandaren, när den för första gången provflögs, i bana runt jorden.


Rusty Schweickart till höger

Det är inte helt lätt att vara vimmel-fotograf. Alltid är det någon som tittar bort, eller vänder ryggen till. Man får passa på, och ta vara på de tillfällen som bjuds. Det får bli som det blir, och blixt rätt i nyllet är vad man hinner med.

Rätt som det var blev jag haffad av japanen Soichi Noguchi, som ville ha en gruppbild tagen. Just som jag hade tagit den första, gick amerikanen Don Pettit förbi, och haffades av de andra. Han längst fram känner ni säkert igen...


Don Pettit, Soichi Noguchi, Gerhard Thiele och Christer Fuglesang

En av de färskaste astronauterna var italienskan Samantha Cristoforetti. Hon landade så sent som 11:e juni i år, efter att ha tillbringat drygt sex månader på Internationella rymdstationen, ISS. Under hennes vistelse levererades också en kaffemaskin, numera kallad ISSpresso, tillverkad av bl a Lavazza. Hon fick äran att göra den första espresson på rymdstationen. Den avnjöts f ö ur en kopp som Don Pettit uppfunnit, och som kan användas i tyngdlöshet. Kaffe via sugrör ger ju inte samma upplevelse, när inte näsan samtidigt kan känna doften. :-)


Samantha Cristoforetti till vänster

Den förmodligen allra färskaste astronauten, dansken Andreas Mogensen, var med enl listan, men jag såg honom inte. Han landade för knappt två veckor sedan. Då hade han bl a provat att från ISS fjärrstyra en robot på jorden.

Naturligtvis bjöds det även på underhållning. Den var av högsta klass, liksom gästerna.

Lokalen är även den värd en berättelse. Det var den gamla reaktorhallen till R1, Sveriges första kärnreaktor, 20-30 meter ned i berget under KTH. Den var en ren forskningsreaktor, och användes åren 1954 - 70. På 80-talet revs den, lokalen sanerades, och man har noga och systematiskt mätt ev radioaktivitet efteråt. Det är därför väggar och tak är inrutade. Idag ligger nivån under den naturliga bakgrundsstrålningen.


En kul detalj är att de filmat personer i några av kontorsrummen ("svalbona"), som nu spelades upp, projicerade på dukar i fönstren. De var dessutom filmade från golvet, så perspektivet blev någorlunda korrekt.

Nuförtiden används hallen istället till olika evenemang.


Hålet i golvet är där själva reaktorn en gång stod.

En del utrustning från reaktortiden finns kvar.


Kontrollrummet. Mycket är borttaget, men bl a kontrollbordet står kvar.

Timmen gick så fort. Jag hade fullt upp med mitt, och gästerna var ständigt påpassade. Det hade ju självklart varit intressant att växla några ord med t ex Anders, Schweikart eller Pettit (som f ö också är en hängiven fotograf) men det är givetvis kul att i alla fall ha sett dem på nära håll.

När astronauterna försvunnit, vidtog "runda bords-diskussionerna", med representanterna för myndigheter, industri och politik.

Postat 2015-09-24 17:02 | Läst 3417 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ibland tappar man fotfästet...

Förra veckan gjorde jag det ett trettiotal gånger. 31 för att vara exakt, men bara 20 sekunder åt gången. 

Det var dags för  en parabelflygningskampanj igen, hos Novespace nere i Bordeaux.

Första veckan gick åt till de vanliga förberedelserna, uppackning, kolla att allt fungerar efter transporten, montera ny skumisolering på alla skarpa kanter etc. Sedan lastades grejerna in i det gamla Airbus-flygplanet som används för flygningarna, följt av ny funktionskontroll och slutlig besiktning. 

Vi kunde åka ned en dag senare i år. Grejerna flög ju ifjol, så Novespace besiktning var inte lika omfattande den här gången.

Helgen bjöd på en del ledig tid. Jag hade upptäckt att trots min egen rätt noggranna packning av inte minst 120-film, så hade jag glömt vanlig sv/v småbildsfilm... Jag hade en ny rulle i kameran, men det var allt. Googlade, och hittade en butik som verkade lovande. Gjorde en utflykt in till centrala Bordeaux på lördag, och hittade butiken. 

Fréres Panajou. Bröderna Panajou. Grundad 1865. Nytt och begagnat. Canon, Nikon och Leica. Bl a en Rolleiflex och en Zorkij på hyllan. Ungefär som Schönherrs i Stockholm, bortsett möjligen för den något tjusigare lokalen. 

Sedan gick jag runt lite på stan.


Le Miroir

Första veckan bjöd mestadels på gråväder, en del regn och upp mot 15 grader på dagen.

Flygningarna veckan därpå, med forskarna på plats, gick bra. 

Jag kan också konstatera att tyngdlöshet funkar bra som alternativ till högläge, för en relativt nyopererad fot. :-)

Glad Påsk!

Postat 2014-04-17 20:42 | Läst 6653 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hur gick det med Maser 12?

Jotack. Bra. Riktigt bra, till och med. :-)
Preliminärt, innan alla forskare har gått igenom alla data, verkar det vara nära 100% resultat.

Jag har varit hemma ungefär en månad nu. Skrivandet kom av sig efter kampanjen. Det kan bli så efter en lång uppladdning. När allt är klart, grejerna packade och man väl kommit hem, går luften lätt ur.

Sist jag skrev var det 32 minuter kvar på nedräkningsklockan, och jag var beredd att ge mig iväg från "launching" så snart den började rulla igen.

Dessförinnan hade vi varit ute i tornet för "late access". För sista gången monterades den röda injektionsenheten in i Biomics-modulen. En "glove bag" var monterad med kardborretejp, och ett gasflöde såg till att inget damm letade sig in.

Alla som behövs på plats under skottet sitter bakom stängda dörrar i det förstärkta "blockhouse". Övriga måste bege sig till huvudbyggnaden 1 km bort, lämna in kortet, prickas av och sedan hålla sig inomhus. Detta för att kunna veta att ingen finns ute om något skulle hända. Saknas något kort stoppas nedräkningen, och man får höra sitt namn efterfrågas i varenda högtalare på området...

Den här gången stannade jag dock inte där, utan skyndade istället upp på "radarberget", längre bort, för att fota skottet.

En del folk hade samlats.

Men var var tornet? Dimman hade lagt sig över området och täckte det mesta.
Som tur var klarnade det lite, och vindtornet dök upp genom dimman så jag såg vart jag skulle sikta.

Via högtalaren kunde vi följa nedräkningen. Jag  visste sedan tidigare att det tar ungefär en sekund innan raketen kommer ut ur tornet.

T minus 10, 9, ... 3, 2, 1, 0!

T+1 sekunder
Första skymten

T+2 s T+2.5 s

Andra steget tände 15 sekunder senare,

och brann ut 45 sekunder efter start. Då hade den lämnat så gott som hela atmosfären bakom sig, på närmare 100 km höjd. Farten var bortemot 2 km/s.

Efter flygningen kom vi tillbaka till "kyrkan". Där var stämningen på topp.

Efter en dryg timme kom första helikoptern tillbaka, med de biologiska proverna.

Strax därefter kom den andra, med hela nyttolasten.

När den körts in i kyrkan

delades den upp igen, och alla kunde glada få sina respektive experimentmoduler tillbaka.

Nästa dag, efter en ordentlig vädring, kunde vi så hämta tillbaka all utrustning från tornet. Kablar och slangar såg inte lika fina ut längre...

Sista lådan hissades ned.

Till bilderna i tornet, närmast raketen, använde jag en gammal hederlig Nikon F, laddad med Portra 400. 100% batterifri, vilket är ett plus intill en laddad raket...
På batterikameran hade jag tejpat över blixt och batterilucka. Utifall att...

Nå. Hur gick det med kameran vi riggade då?


Efter en promenad tillbaka till hotellet, i -38°

Se även tidigare inlägg, och Ylvas blogg.

Postat 2012-03-12 20:50 | Läst 5241 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 4 Nästa