Rök, Kir och långfingrar under Hammarbymarschen 2026

Södermalm under påskhelgen. Det är egentligen en tid för lugn, men utanför hotellrumsfönstret skrålas det för fulla halsar. Jag bestämde mig för att för första gången kliva rakt in i Hammarbys premiärmarsch. Med mig hade jag bara en liten pocketkamera, en Sony RX100 VI, instucken i jackfickan.

Kaoset som motiv

Att gå i marschen är en speciell upplevelse. Det är en märklig blandning av folkfest och något betydligt råare. Ena sekunden ser man barnfamiljer, i nästa döljs allt i en tjock, grön dimma från rökbomber. Det sticker i halsen, ögonen tåras och plötsligt ser man bara konturerna av maskerade män som skrålar fram sina ramsor.

Fantastiska fotomöjligheter. Men också lite skrämmande. Doften av billigt vin och öl ligger tung över tåget, och när nöden kräver blir rabatterna längs vägen lösningen. Efter sig lämnar tåget tomburkar och utbrända rökbomber och bangers.

Kompaktkamera i fickan

Jag valde att arbeta med min Sony RX100 VI  för att den är så anspråkslös och för att det var den kameran jag hade med mig. I en folkmassa där spänningen stundtals ligger i luften ville jag inte heller sticka ut för mycket. Den lilla kameran tillät mig att vara nära utan att ta för mycket plats.

Gatufoto handlar ofta om möten, och alla är inte glada över att hamna på bild. Jag fick ett par långfingrar svingade mot linsen när jag gick som närmast, men det fanns aldrig någon riktig aggressivitet. Det var mer som en del av jargongen, en markering i stunden. 

Analog känsla 

När jag redigerade bilderna ville jag komma bort från det kliniskt digitala. Jag har satsat på en färgpalett med en analog ton för att förstärka den ruffiga känslan som marschen förmedlar. 

Det var en mäktig upplevelse att gå där, mitt i ruset och gemenskapen. Här är ett urval av bilderna från min eftermiddag mellan Medborgarplatsen och arenan.

Var du också på plats? Vad var din upplevelse av det hela? Och känner du att bilderna i det här blogginlägget speglar din upplevelse?

Att fånga en våg

Visst har du sett dem. Bilderna på en barbröstad kille, gärna med ymnigt hårsvall och väldeffad mage, som surfar liksom inuti en jättelik grönblå våg. Kompletterat med en blå himmel som fond och ett brett, vitt, påklistrat leende. Du vet klichén av en surferdude. De finns bara en googling bort. Men det finns en annan sidan av surfarlivet också. Svensk vintervågsurfing till exempel. Spektakulärt på ett helt annat sätt. Häng med i det här inlägget så får du se!

Jag har länge fascinerats av de killar och tjejer som kan betvinga vågorna. Tygla dem likt ryttare på en vilt sparkande mustang. För havet är lynnigt. Åtminstone i våra svenska vatten. Och ännu mer så på vintern.

Kanske har denna beundran sitt ursprung i att jag är född och uppvuxen på västkusten, närmare bestämt i Varberg. Och där finns en strand vida känd i surfkretsar. Apelviken. Så fort det blåste upp anlände ett salt gäng till grusplanen framför stranden i sina folkabussar, vans och kombibilar. Där krängde de på sig sina våtdräkter och tågade över sanddynerna och ner till ett brusande Kattegatt.

På åttiotalet, när jag var en liten kille med stora ögon och en lika stor nyfikenhet, då var vindsurfarna i klar majoritet. Ja, de som hade sådana där färgglada segel fastspända i sin bräda, alltså. Och som for fram och tillbaka i viken med vådlig fart. Och som inte sällan drattade i vattnet när de skulle ändra sin kurs och vända för att rida vågorna också åt andra hållet. Men nu när jag varje sommar återvänder till min tidigare hemstad är kitesurfarna i majoritet. De som har en stor skärm fastspänd till ett brett handtag, som visst kallas bom. Sedan spänner de fast fötterna på brädan och låter blåsten ta dem ut till havs. Emellanåt tar vinden dem högt upp i luften och spektakulära hopp är mer regel än undantag.

Till sist har vi vågsurfarna. De som ligger på mage på sina brädor och sprattlar sig ut i böljan för att sedan vigt hoppa upp och fånga den där perfekta vågen som de sedan rider på tills den når grunt vatten. Efter det börjar proceduren om. Fysiskt krävande så klart, men också surf i sin allra renaste form.

Oj, nu blev det visst en lång inledning här. Det var inte riktigt meningen. Men det ger en liten bakgrund till varför jag har tagit bilderna i det här blogginlägget. Jag tilltalas av hela grejen; älskar havet, gillar när vinden piskar mot ansiktet och fascineras av surfarlivsstilen. Dessutom är surfing bildmässigt. Jag har därför närt en dröm om att kunna hänga med en eller ett par surfare ut och dokumentera deras vedermödor; krängandet av våtdräkt, livet i campervan, letandet efter de perfekta förhållandena och så klart själva surfandet. Att berätta en story med min kamera.

Under julledigheten växte sig idéen allt starkare och jag kom att tänka på att jag nog sett en kompis på Instagram som i sin tur hade en kompis som pysslade med vågsurfing. Jag drog iväg ett meddelande helt enkelt och frågade om jag kunde få följa med och dokumentera någon gång framöver. Döm om min förvåning när jag tre dagar senare sitter i bilen på väg ner till Skåne och ska få hänga med ut på en vintersurfsession.

I Vitemölle piskar vinden genom märg och ben. Det är runt en plusgrad och SMHI-appen visar att det blåser 10 m/s i nordostlig riktning med 16 m/s i byarna. Strax efter klockan 12 rullar en röd campervan in på parkeringen. Ut hoppar Johanna Gustavsson. Vi småpratar lite och går sedan ner till havet för att kolla in vågorna. Med vilken intensitet de slår mot land. Och om de är ”rena” eller vitskummande. Viktiga saker när det ska vågsurfas. Och det vi ser framför oss är inte optimalt. Så vi kör till nästa strand, Vik. Och där ligger redan några svartklädda figurer och guppar i vattnet. Det vittnar om att förhållandena är bättre här. Så här parkerar vi bilarna för att få dagens dos av fyragradigt vatten piskat i ansiktet.

Och ungefär där tänker jag att min löptext ska sluta. Jag vill inte att det här ska bli artikel med pratminus och allt det där. Nej, det här är faktiskt en fotoblogg. Därför kommer resten av inlägget bestå av bilder med bildtexter. Min förhoppning är att de ska bilda en liten minidokumentär och en slags inblick i vintersurfhobbyn. Och ja, jag har medvetet gett bilderna en dov, kall och mörkt ton. För det var den känslan jag fick när jag tittade genom sökaren på min kamera.

Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag fick följa med och plåta de här timmarna. Kanske, kanske blir det mer surfdokumentation i bloggen framöver. För visst vore det schysst med sommarbilder också?

Att kunna läsa havet och vågorna är något man lär sig efterhand förklarade Johanna, som vågsurfat i tre år. Mestadels på andra håll i världen än i Sverige.

Vi åkte till ett par olika stränder och spanade innan vi hittade något som funkade. Och ja, det var lika kallt som det ser ut.

Vinterkängorna parkerade utanför Johannas surfervan. Egentligen är det en ombyggd Peugeot Partner skåpbil som försetts med isolering.

Håret flätas för att det enkelt ska rymmas under huvan.

Wax on! Vaxlagret används för att surfaren inte ska glida av brädan när hen paddlar ut i vågorna och när det ska ridas vågor.

Att ta på sig sig luvan är en konst i sig. Särskilt med långt hår.

Det är bara ansiktet som exponeras. Övrig hud göms bakom våtdräkt. Johannas är sex millimeter tjock. På sommaren används en tunnare variant.

Handskar kompletterar. Detta par är köpt i Australien, men har en Poseidon/Göteborg-stämpel på sig.

Marsch mot stranden. Brädan är lätt och finns i olika längder och bredder. Denna mätte sju fot.

Brädan kopplas ihop med dess ägare via ett band runt fotleden.

Mot vågorna.

Det stora havet. Och den ännu större himlen.

Vågorna var inte särskilt rena. Förhållandena långt ifrån optimala.

Att vågsurfa är fysiskt krävande. Och ännu mer så i hård sjö. Dags för en paus.

Några minuters vila. Och koll på vågorna. Kanske finns det en bättre spot att sikta på?

Vattnet är vackert. Från land. Men svårforcerat för den som ligger i och simmar.

Till slut får Johanna se sig besegrad. För denna gången. Efter en natts fricamping blir det nya försök.

Att ta av sig en isande kall våtdräkt är en konst. Och turligt nog så pass krävande att det genererar kroppsvärme.

En kopp Yerba Mate för att få upp värmen. 

Middag the surfer way. I en campervan så klart.

Imorgon kommer nya vågor att rida. Och i övermorgon.

Räddad på sportlovet

Förr hette det sportlov. Numera kallas det visst vinterlov. Nåväl. Februariveckan brukar vara fullpackad av event. Ett av de mer spektakulära är ett besök på den lokala räddningskåren. Där finns det nämligen chans att provsitta såväl ambulans, polis- samt brandbilar. Mumma för barnen.

Förra året besökte vi Ronneby, i år blev det istället Karlskrona. Och här bjöds det på en (nästan) äkta trafikolycka. Kameran åkte fram och resultatet ser du nedan.

Sweden Rock

Sweden Rock är en av Sveriges största musikfestivaler. I år var det runt 35.000 betalande rockare som headbangade framför de olika scenerna i blekingska Norje. Festivalen har hållits här varje år sedan 1998. Och huserat band som Kiss, Deep Purple, Judas Priest och Whitesnake. Med åren har festivalen breddats. I år spelade till exempel Toto och Torsson – lite ”snällare” band, alltså.

För min del var det första gången jag besökte tillställningen. Beväpnad med kamera, men utan ackreditering till att stå i diket just framför scenerna. Därför lade jag istället fokus på människorna på området. Men några konsertbilder slank med av bara farten.

Har du också varit där – vad är dina intryck? Kommentera gärna!

New York, del VIII - sista rycket!

Nu har jag plågat er med vådliga åtta inlägg med bilder från The Big Apple. Jag har fått en hel massa uppmuntrande kommentarer - tack för det. Men nu får det vara bra. Så här kommer det sista blogginlägget. Och ja, det är människor som står i fokus igen, men den här gången är de flesta i flock. Den skarpsynte kan även få sig en skymt av undertecknad i en av bilderna - ser du i vilken?

Hoppas att mina inlägg har inspirerat dig att ta egna gatufotobilder. Eller att ta vilken bild som helst.

:-)

På återhörande!