BJÖRNS BETRAKTELSER

Klick. Klick. Klick.

Bilder på en popstjärna

Den senaste tiden har mitt fotograferande gått på tomgång. För lite tid och för få uppdrag kan det hela nog sammanfattas i. Ett par bröllop har fått mig att tända till. Och mötet med göteborgaren Kristian Anttila under Skärgårdsfesten här nere i Karlskrona. Anttila är en svensk indiepopartist med hits som Vill ha dig, Smutser och Västra Frölunda under plektrumet – en tvättäkta kändis, alltså. Och dessutom en genomtrevlig prick.

Kristian spelade i Blekinge i höstas och efter konserten hade vi en del mailkorrespondens. Vilket alltså så småningom ledde fram till att jag fick låna honom för en 45 minuter lång fotosession i början av augusti i år.

Att fota barn, familjer och förälskade par - allt det där har jag rätt bra koll på nu. Men det är en annan sak att plåta porträtt på en popidol. Så jag fick helt enkelt ta mig en funderare på ett lämpligt upplägg  och ägnade en kväll åt att leta upp en juste fotomiljö. Den skulle vara lätt ruffig och ljuset behövde ligga rätt. Och så skulle den helst vara relativt folktom. Till slut blev det bingo; i en gränd med lågt stående sol, vid en kyrkotrappa och framför en mur beklädd med vildvin. Alltid bra med ett par olika alternativ.

Kristian körde sitt gig i Hoglands Park och efter en stunds autografskrivande och ett par mobilbilder med några hardcorefans stövlade vi iväg med en skinnjacka och en gitarr nedpackad i sitt lätt luggslitna fodral som extra fotoattribut. Klockan var strax innan sex på kvällen och solens strålar kastade sköna, långa skuggor längs väggarna - ett strålande fotoljus helt enkelt.

Jag hade två kamerahus på gång, en Nikon D700 försedd med en 45-millimeters tilt/shift-optik och en D800 med 50 1,4. Ett par gånger slängde jag också på en fast 135:a för att trycka ihop bakgrunden.

Att fotografera en person är både enklare och svårare än att fota ett par, lekande barn eller en familj. Enklare eftersom man bara behöver hålla reda på en persons ansiktsuttryck, men svårare eftersom det finns färre saker att låta personen interagera med. Med barn funkar leken som en dörröppnare och par kan småprata eller kramas för att komma igång. Det blir mer poserande när det ska fotas singelporträtt och det finns risk att det blir stelt.

Därför gäller det att hålla den man plåtar igång. Låta munnen gå, helt enkelt. Kristian fick berätta om sin ”stenålderskost”, sin ungdoms fotodrömmar och om sina cykelturer mellan lägenhet i Västra Frölunda och studion på Hisingen. Det var jacka av och jacka på. Gitarrplonkande i trappan och en kvick session bakom ett gäng klorofyllstinna blad.

Så här blev bilderna.

Postat 2014-08-18 19:59 | Läst 2924 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera