Att fånga en våg

Visst har du sett dem. Bilderna på en barbröstad kille, gärna med ymnigt hårsvall och väldeffad mage, som surfar liksom inuti en jättelik grönblå våg. Kompletterat med en blå himmel som fond och ett brett, vitt, påklistrat leende. Du vet klichén av en surferdude. De finns bara en googling bort. Men det finns en annan sidan av surfarlivet också. Svensk vintervågsurfing till exempel. Spektakulärt på ett helt annat sätt. Häng med i det här inlägget så får du se!

Jag har länge fascinerats av de killar och tjejer som kan betvinga vågorna. Tygla dem likt ryttare på en vilt sparkande mustang. För havet är lynnigt. Åtminstone i våra svenska vatten. Och ännu mer så på vintern.

Kanske har denna beundran sitt ursprung i att jag är född och uppvuxen på västkusten, närmare bestämt i Varberg. Och där finns en strand vida känd i surfkretsar. Apelviken. Så fort det blåste upp anlände ett salt gäng till grusplanen framför stranden i sina folkabussar, vans och kombibilar. Där krängde de på sig sina våtdräkter och tågade över sanddynerna och ner till ett brusande Kattegatt.

På åttiotalet, när jag var en liten kille med stora ögon och en lika stor nyfikenhet, då var vindsurfarna i klar majoritet. Ja, de som hade sådana där färgglada segel fastspända i sin bräda, alltså. Och som for fram och tillbaka i viken med vådlig fart. Och som inte sällan drattade i vattnet när de skulle ändra sin kurs och vända för att rida vågorna också åt andra hållet. Men nu när jag varje sommar återvänder till min tidigare hemstad är kitesurfarna i majoritet. De som har en stor skärm fastspänd till ett brett handtag, som visst kallas bom. Sedan spänner de fast fötterna på brädan och låter blåsten ta dem ut till havs. Emellanåt tar vinden dem högt upp i luften och spektakulära hopp är mer regel än undantag.

Till sist har vi vågsurfarna. De som ligger på mage på sina brädor och sprattlar sig ut i böljan för att sedan vigt hoppa upp och fånga den där perfekta vågen som de sedan rider på tills den når grunt vatten. Efter det börjar proceduren om. Fysiskt krävande så klart, men också surf i sin allra renaste form.

Oj, nu blev det visst en lång inledning här. Det var inte riktigt meningen. Men det ger en liten bakgrund till varför jag har tagit bilderna i det här blogginlägget. Jag tilltalas av hela grejen; älskar havet, gillar när vinden piskar mot ansiktet och fascineras av surfarlivsstilen. Dessutom är surfing bildmässigt. Jag har därför närt en dröm om att kunna hänga med en eller ett par surfare ut och dokumentera deras vedermödor; krängandet av våtdräkt, livet i campervan, letandet efter de perfekta förhållandena och så klart själva surfandet. Att berätta en story med min kamera.

Under julledigheten växte sig idéen allt starkare och jag kom att tänka på att jag nog sett en kompis på Instagram som i sin tur hade en kompis som pysslade med vågsurfing. Jag drog iväg ett meddelande helt enkelt och frågade om jag kunde få följa med och dokumentera någon gång framöver. Döm om min förvåning när jag tre dagar senare sitter i bilen på väg ner till Skåne och ska få hänga med ut på en vintersurfsession.

I Vitemölle piskar vinden genom märg och ben. Det är runt en plusgrad och SMHI-appen visar att det blåser 10 m/s i nordostlig riktning med 16 m/s i byarna. Strax efter klockan 12 rullar en röd campervan in på parkeringen. Ut hoppar Johanna Gustavsson. Vi småpratar lite och går sedan ner till havet för att kolla in vågorna. Med vilken intensitet de slår mot land. Och om de är ”rena” eller vitskummande. Viktiga saker när det ska vågsurfas. Och det vi ser framför oss är inte optimalt. Så vi kör till nästa strand, Vik. Och där ligger redan några svartklädda figurer och guppar i vattnet. Det vittnar om att förhållandena är bättre här. Så här parkerar vi bilarna för att få dagens dos av fyragradigt vatten piskat i ansiktet.

Och ungefär där tänker jag att min löptext ska sluta. Jag vill inte att det här ska bli artikel med pratminus och allt det där. Nej, det här är faktiskt en fotoblogg. Därför kommer resten av inlägget bestå av bilder med bildtexter. Min förhoppning är att de ska bilda en liten minidokumentär och en slags inblick i vintersurfhobbyn. Och ja, jag har medvetet gett bilderna en dov, kall och mörkt ton. För det var den känslan jag fick när jag tittade genom sökaren på min kamera.

Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag fick följa med och plåta de här timmarna. Kanske, kanske blir det mer surfdokumentation i bloggen framöver. För visst vore det schysst med sommarbilder också?

Att kunna läsa havet och vågorna är något man lär sig efterhand förklarade Johanna, som vågsurfat i tre år. Mestadels på andra håll i världen än i Sverige.

Vi åkte till ett par olika stränder och spanade innan vi hittade något som funkade. Och ja, det var lika kallt som det ser ut.

Vinterkängorna parkerade utanför Johannas surfervan. Egentligen är det en ombyggd Peugeot Partner skåpbil som försetts med isolering.

Håret flätas för att det enkelt ska rymmas under huvan.

Wax on! Vaxlagret används för att surfaren inte ska glida av brädan när hen paddlar ut i vågorna och när det ska ridas vågor.

Att ta på sig sig luvan är en konst i sig. Särskilt med långt hår.

Det är bara ansiktet som exponeras. Övrig hud göms bakom våtdräkt. Johannas är sex millimeter tjock. På sommaren används en tunnare variant.

Handskar kompletterar. Detta par är köpt i Australien, men har en Poseidon/Göteborg-stämpel på sig.

Marsch mot stranden. Brädan är lätt och finns i olika längder och bredder. Denna mätte sju fot.

Brädan kopplas ihop med dess ägare via ett band runt fotleden.

Mot vågorna.

Det stora havet. Och den ännu större himlen.

Vågorna var inte särskilt rena. Förhållandena långt ifrån optimala.

Att vågsurfa är fysiskt krävande. Och ännu mer så i hård sjö. Dags för en paus.

Några minuters vila. Och koll på vågorna. Kanske finns det en bättre spot att sikta på?

Vattnet är vackert. Från land. Men svårforcerat för den som ligger i och simmar.

Till slut får Johanna se sig besegrad. För denna gången. Efter en natts fricamping blir det nya försök.

Att ta av sig en isande kall våtdräkt är en konst. Och turligt nog så pass krävande att det genererar kroppsvärme.

En kopp Yerba Mate för att få upp värmen. 

Middag the surfer way. I en campervan så klart.

Imorgon kommer nya vågor att rida. Och i övermorgon.