Att fånga en våg

Visst har du sett dem. Bilderna på en barbröstad kille, gärna med ymnigt hårsvall och väldeffad mage, som surfar liksom inuti en jättelik grönblå våg. Kompletterat med en blå himmel som fond och ett brett, vitt, påklistrat leende. Du vet klichén av en surferdude. De finns bara en googling bort. Men det finns en annan sidan av surfarlivet också. Svensk vintervågsurfing till exempel. Spektakulärt på ett helt annat sätt. Häng med i det här inlägget så får du se!

Jag har länge fascinerats av de killar och tjejer som kan betvinga vågorna. Tygla dem likt ryttare på en vilt sparkande mustang. För havet är lynnigt. Åtminstone i våra svenska vatten. Och ännu mer så på vintern.

Kanske har denna beundran sitt ursprung i att jag är född och uppvuxen på västkusten, närmare bestämt i Varberg. Och där finns en strand vida känd i surfkretsar. Apelviken. Så fort det blåste upp anlände ett salt gäng till grusplanen framför stranden i sina folkabussar, vans och kombibilar. Där krängde de på sig sina våtdräkter och tågade över sanddynerna och ner till ett brusande Kattegatt.

På åttiotalet, när jag var en liten kille med stora ögon och en lika stor nyfikenhet, då var vindsurfarna i klar majoritet. Ja, de som hade sådana där färgglada segel fastspända i sin bräda, alltså. Och som for fram och tillbaka i viken med vådlig fart. Och som inte sällan drattade i vattnet när de skulle ändra sin kurs och vända för att rida vågorna också åt andra hållet. Men nu när jag varje sommar återvänder till min tidigare hemstad är kitesurfarna i majoritet. De som har en stor skärm fastspänd till ett brett handtag, som visst kallas bom. Sedan spänner de fast fötterna på brädan och låter blåsten ta dem ut till havs. Emellanåt tar vinden dem högt upp i luften och spektakulära hopp är mer regel än undantag.

Till sist har vi vågsurfarna. De som ligger på mage på sina brädor och sprattlar sig ut i böljan för att sedan vigt hoppa upp och fånga den där perfekta vågen som de sedan rider på tills den når grunt vatten. Efter det börjar proceduren om. Fysiskt krävande så klart, men också surf i sin allra renaste form.

Oj, nu blev det visst en lång inledning här. Det var inte riktigt meningen. Men det ger en liten bakgrund till varför jag har tagit bilderna i det här blogginlägget. Jag tilltalas av hela grejen; älskar havet, gillar när vinden piskar mot ansiktet och fascineras av surfarlivsstilen. Dessutom är surfing bildmässigt. Jag har därför närt en dröm om att kunna hänga med en eller ett par surfare ut och dokumentera deras vedermödor; krängandet av våtdräkt, livet i campervan, letandet efter de perfekta förhållandena och så klart själva surfandet. Att berätta en story med min kamera.

Under julledigheten växte sig idéen allt starkare och jag kom att tänka på att jag nog sett en kompis på Instagram som i sin tur hade en kompis som pysslade med vågsurfing. Jag drog iväg ett meddelande helt enkelt och frågade om jag kunde få följa med och dokumentera någon gång framöver. Döm om min förvåning när jag tre dagar senare sitter i bilen på väg ner till Skåne och ska få hänga med ut på en vintersurfsession.

I Vitemölle piskar vinden genom märg och ben. Det är runt en plusgrad och SMHI-appen visar att det blåser 10 m/s i nordostlig riktning med 16 m/s i byarna. Strax efter klockan 12 rullar en röd campervan in på parkeringen. Ut hoppar Johanna Gustavsson. Vi småpratar lite och går sedan ner till havet för att kolla in vågorna. Med vilken intensitet de slår mot land. Och om de är ”rena” eller vitskummande. Viktiga saker när det ska vågsurfas. Och det vi ser framför oss är inte optimalt. Så vi kör till nästa strand, Vik. Och där ligger redan några svartklädda figurer och guppar i vattnet. Det vittnar om att förhållandena är bättre här. Så här parkerar vi bilarna för att få dagens dos av fyragradigt vatten piskat i ansiktet.

Och ungefär där tänker jag att min löptext ska sluta. Jag vill inte att det här ska bli artikel med pratminus och allt det där. Nej, det här är faktiskt en fotoblogg. Därför kommer resten av inlägget bestå av bilder med bildtexter. Min förhoppning är att de ska bilda en liten minidokumentär och en slags inblick i vintersurfhobbyn. Och ja, jag har medvetet gett bilderna en dov, kall och mörkt ton. För det var den känslan jag fick när jag tittade genom sökaren på min kamera.

Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag fick följa med och plåta de här timmarna. Kanske, kanske blir det mer surfdokumentation i bloggen framöver. För visst vore det schysst med sommarbilder också?

Att kunna läsa havet och vågorna är något man lär sig efterhand förklarade Johanna, som vågsurfat i tre år. Mestadels på andra håll i världen än i Sverige.

Vi åkte till ett par olika stränder och spanade innan vi hittade något som funkade. Och ja, det var lika kallt som det ser ut.

Vinterkängorna parkerade utanför Johannas surfervan. Egentligen är det en ombyggd Peugeot Partner skåpbil som försetts med isolering.

Håret flätas för att det enkelt ska rymmas under huvan.

Wax on! Vaxlagret används för att surfaren inte ska glida av brädan när hen paddlar ut i vågorna och när det ska ridas vågor.

Att ta på sig sig luvan är en konst i sig. Särskilt med långt hår.

Det är bara ansiktet som exponeras. Övrig hud göms bakom våtdräkt. Johannas är sex millimeter tjock. På sommaren används en tunnare variant.

Handskar kompletterar. Detta par är köpt i Australien, men har en Poseidon/Göteborg-stämpel på sig.

Marsch mot stranden. Brädan är lätt och finns i olika längder och bredder. Denna mätte sju fot.

Brädan kopplas ihop med dess ägare via ett band runt fotleden.

Mot vågorna.

Det stora havet. Och den ännu större himlen.

Vågorna var inte särskilt rena. Förhållandena långt ifrån optimala.

Att vågsurfa är fysiskt krävande. Och ännu mer så i hård sjö. Dags för en paus.

Några minuters vila. Och koll på vågorna. Kanske finns det en bättre spot att sikta på?

Vattnet är vackert. Från land. Men svårforcerat för den som ligger i och simmar.

Till slut får Johanna se sig besegrad. För denna gången. Efter en natts fricamping blir det nya försök.

Att ta av sig en isande kall våtdräkt är en konst. Och turligt nog så pass krävande att det genererar kroppsvärme.

En kopp Yerba Mate för att få upp värmen. 

Middag the surfer way. I en campervan så klart.

Imorgon kommer nya vågor att rida. Och i övermorgon.

Att fotografera en ballerina

Jag har insett det nu. Det är människor jag gillar att fotografera. Inte landskap, arkitektur eller djur. Men bilderna lyfter lite extra när människorna samverkar med sin omgivning – när de befinner sig i en visuellt intressant miljö. Kryddar man hela anrättningen med ett spännande ljus, ja då finns förutsättningarna till att skapa bilder som höjer sig över mängden.

Även om jag inte är någon kännare på dans, och särskilt inte balett, så har jag alltid fascinerats över dansarnas enorma kroppskontroll. Av uttryckssättet, av styrkan, av de vackra rörelserna och känslorna de lyckas förmedla. Därför har jag gått och närt en dröm om att någon gång få fotografera en dansare. Gärna i en lite oväntad miljö.

Lite av en slump fick jag kontakt med Maija. En tjej som dansat balett sedan hon var fem år gammal. Men som hade ett långt uppehåll då konståkningen tog över, för att sedan åter halka (eller snarare trippa) in i balettens förtrollade värld igen. Nåväl, jag frågade om hon var intresserad av att ta dansbilder. Eftersom hon just nu studerar i Lund och jag känner till miljöerna där hyggligt bra bestämde vi oss för köra en fotosession runt domkyrkan. Egentligen hade jag en tanke om en mer citymässig miljö, men jag insåg snabbt att det fanns en risk att det blev plottrigt på bild och att det var lite halvklurigt att släpa runt på blixtar och fotoprylar runt stan. Och domkyrkan bjuder på många spännande miljöer och går i en fin gråskala.

För att spänna bågen en aning extra funderade jag ute en enkel story att bildsätta. Maija går hem från balettklass, blir inspirerad, snörar på sig skorna och kör några moves runt domkyrkan för att sedan hänga skorna på ryggen och promenera vidare. Jopp, ganska banal storyline, men det gav mig möjlighet att få till lite olika bilder – inte bara poseringar runt kyrkan.

När det gäller blixt kontra naturligt ljus hamnar jag ofta i ett läger där jag kör lite både och. Inte idealiskt, men jag tycker att båda varianterna har sina styrkor. Blixtbilderna poppar extra tjusigt och sätter fokus på modellen, medan det naturliga kan ha en mjukare karaktär och känns lite mer dokumentära. Nåväl, den här gången blev det en mix, även om de flesta togs utan blixt.

För alla prylintresserade så har jag använt följande pryttlar:

Nikon D850 + D810

Sigma ART 50 1,4

Nikon AF-S 24-70 2,8, 70-200 2,8 ver. 3, 105 1,4

Godox Wistro AD 600B + beautydish + XPRO-sändare

Nog babblat. Dags för bilder. Förresten - all feedback är välkommen.

Och för dig som scrollat dig ända hit ner. En bonus i form av behind-the-scenes-film. :-)

Elden är lös!

Eller nja, lite lös kanske. Men hyggligt kontrollerad. I det här fallet av eldtämjaren Robin "Rocko" Falck. Platsen är Karlskrona en kulen söndag i december.

Fotade tillställningen med två kamerahus bestyckade med Nikon 70-200 2.8 respektive Sigma 24 1.4. Det är klurigt att sätta exponeringen eftersom ljuset varierar ganska kraftigt beroende på hur nära ansiktet de brinnande facklorna hålls.

Och ännu mer så när det ska prutas ut eldklot. Bestämde mig för att köra centrumväg ljusmätning, auto iso och exponeringskompensera ner med -0,7 EV. Det funkade hyggligt.

Kyrkö mosse revisited, del II

En- och en halv timme. Det är inte särskilt länge. Åtminstone inte när man har en hel skog full med skrotbilar framför sig. Motiv som uppenbarar sig var och varannan meter. Ja, det fanns helt enkelt mycket att föreviga för en nyfiken fotograf som gillar det slitna, trasiga och förfallna.

Kyrkö mosse är en förvånansvärt populär utflyktsplats. Men eftersom området är så stort behöver man sällan trängas. Det är skönt. Men som sagt, vid det här besöket var tiden knapp. Resten av familjen ville hem. Så jag lät kamerorna smattra. 

Det här är sista delen från bilkyrkogården utanför småländska Ryd. Kommentera gärna!

Kyrkö mosse revisited, del I

Hösttristess. Vad göra? Åka på en fotoutflykt så klart. En dryg timma senare landade jag och familjen på Kyrkö mosse strax utanför småländska Ryd. En fotomiljö jag har besökt vid ett par tidigare tillfällen. Och ett paradis för den som gillar att strosa runt bland skrotbilar som sakta har börjat att slukas upp av naturen.

Ljuset var till en början ganska platt men just innan vi skulle åka hem tittade solen fram och jag hann knäppa några bilder med lite mer sting i ljuset.

Bilderna är tagna med Nikon D850 och D810 parat med Nikon 105 1.4, Tamron 15-30 2.8, Sigma 12-24 4.5-5.6 och Tamron 90 2.8 Macro.

Det blir ytterligare en del från bilkyrkogården. För dig som vill se hur det såg ut förra gången jag var där följer här en länk till ett inlägg från 2014.

Och som vanligt är kommentarer välkomna. Kanske har du också besökt en bilkyrkogård någonstans i vårt avlånga land?