New York, del VII - människor på gatan

Ja, alltså. Det här inlägget ska inte handla om utstötta människor som bokstavligen lever på gatan. Utan om dem som jag har fotograferat när jag flanerat längs norr- och södergående avenyer och väst- och östgående gator. Som det raskt trampande cykelbudet eller den coola killen vid grafittiväggen.

Oftast tänker jag inte så mycket utan går på någon slags magkänsla - det som sticker ut är oftast det som fastnar på sensorn.

Vad får dig att knäppa en bild när du är ute och gatufotar?

New York, del I - ögonkontakt

Städernas stad. Så har den kallats, New York. Och visst är det en häftig plats där kulturer möts och där individualismen frodas. Att bara stå i ett gathörn och kika på alla människor som går förbi är ett färgsprakande skådespel. Staden är också ett Mekka för gatufotografen - människorna här höjer knappast ett ögonbryn för att någon går runt med en kamera ock knäpper lite bilder i folkvimlet. Det gör det enkelt att jobba, man behöver helt enkelt inte smyga eller känna att man inkräktar på någons personliga sfär särskilt ofta.

Under senhösten 2013 besökte jag staden för andra gången i mitt liv. Det blev ett kärt återseende och eftersom förra vistelsen ägnades åt att beta av alla "måsten" fanns det nu utrymme att flanera runt och hitta lite nya pärlor. Efter några timmars Googlande på hemmaplan hade jag en hel drös med tips på spännande fotoplatser. Ett av dessa var graffitiväggarna på 5 pointz. Till mitt stora förtret målade dock ägaren till kåken, som varit ett tillhåll för allsköns sprayande konstnärer, över hela klabbet med vit färg bara dagarna innan jag anlände. Surt.

Men det blev i alla fall ett besök på Roosevelt Island, en stunds strosande i ett blåsigt och iskallt Harlem, en hel del häng i tunnelbanan och en promenad längs The High Line. Under de fem dagar besöket varade avlossades inte mindre än 4.647 slutarskott. För många så klart. Men så blir det när när det gatufotas och seriebildsläget är aktiverat och bländare 1.4 är vald - mycket blev oskarpt, en del helt okej och andra ... ja det får ni bedöma.

I den här första delen tänkte jag fokusera på människorna. Och mer specifikt dem som jag fick ögonkontakt med. 

Ubåt på torra land!

Ni som följer min blogg vet att jag för ungefär ett år sedan fick möjligheten att kika in i ubåten Neptun på Kockumsvarvet här i Karlskrona. Då var man i full färd med att strippa henne på alla miljöfarliga delar innan hon skulle bogseras till Stumholmen för att sedan lyftas upp på fast mark. Marinmuseum hade nämligen fått Neptun till skänks av Marinen och nu var planen att lägga henne under tak och bygga upp en utställning runt omkring och inuti hennes buk. Men riktigt där är vi inte ännu.

Marinmuseum. Och två mammor på vift.

Nåväl, Marinmuseum bjöd in till presskonferens så jag tog min kamera över axeln och promenerade ner till byggarbetsplatsen där plåtslagarna bockade rostfritt för fulla muggar. Nästan hela ubåtshallen ska nämligen kläs med en mattborstad stålplåt. 13 ton har det visst gått åt, men så ska det också hålla för evigt. Typ.

Hård plåtslagare filmas av SVT.

Hård plåtslagare plåtas av lokalpressen.

Ett glatt pressuppbåd.

Vi bjöds på guidad tur både utanför och inuti den stora hallen som beräknas vara klar med utställning och allt på nationaldagen, den sjätte juni för er som inte har koll, 2014. Det var fascinerande att se den glänsande plåten rullas ut och bockas till av de stenhårda plåtslagarna med motivlackade krukor på sina huvuden. Men ännu häftigare var det att kliva in i hallen - vilken bjässe hon är, Neptun. 50 meter lång och nästan 1.000 ton tung. Tyngden krävde förresten att över 270 betongpelare slogs ned i marken för att fördela trycket.

Japp, periskopet sticker upp genom taket!

För tillfället pågår jobbet för fullt med att iordningställa själva hallen och senare i vinter kommer utställningen att ta form. I dagsläget är Marinmuseum ganska förtegna om exakt hur den kommer att se ut men kommunikatören Joakim Johansson utlovar "en upplevelse för alla sinnen". Vi snackar, ljud, ljus och lukt. Det sistnämnda kommer att bli extra intressant - hur luktar det egentligen ombord på en ubåt? Kanske får vi också svar på frågan om alla ubåtskaptener verkligen är skäggiga och om det låter "ping" jämnt och ständigt i u-läge?

Sladdat.

Bredvid Neptun i den gigantiska hallen står den i jämförelse pyttiga Hajen 1. Marinens första ubåt som togs i drift så tidigt som 1904. Henne kommer man dock inte att kunna gå in i.

Hajen 1 och Neptun.

Kanske återkommer jag med ytterligare ett inlägg i samband med invigningen. Om jag blir inbjuden det vill säga.

Släpp kossorna fria - det är vår!

Häromveckan var vi och kikade på ett kosläpp här i byn. Mest för våra barns skull, men eftersom jag själv aldrig bevittnat ett dylikt evenemang såg jag fram emot utflykten. Man har ju hört hur tossiga och glada de där muande sakerna brukar bli när de ser dagsljuset för första gången på över ett halvår.

Kameran åkte så klart med - samtliga bilder nedan är tagna med Nikon D700 och 28-300-optik.

- Var är kossorna, egentligen?

Spänd väntan.

Spänd väntan II.

Först ut!

Blicken.

Vårmys.

Lycka.

Intresserad publik.

När kungen kom till byn

Nä, jag är ingen fullblodsrojalist men när statschefen besökte hemstaden och jag råkade ha ett ärende i city vid samma tid så åkte kameran med. Stortorget i Karlskrona var fullsmetat med folk, mest äldre och så en del flaggviftande barn på sin pappas axlar. Jag hade beväpnat mig med allroundgluggen 28-300 på min D700 så att jag kunde få till både översikts- och närbilder. Resultatet av en halvtimma i snålblåsten ser du nedan.

Ankomst med Super Puma.

Väntan.

Cadillac.

Vinken.

Publiken.

Säpo.

Mot talarstolen.

Pompa & ståt.