Anna Ternheim vs X10:an

Egentligen hade jag inte tänkt att ta med någon kamera. Men på något sätt åkte ändå X10:an med i jackfickan. Inte lika smidig som S90:an som brukar följa med men betydligt mindre uppseendeväckande än D700:an som lämnades kvar hemma i hyllan.

Från sjätte raden var sikten god upp på scen. Strax släcktes belysningen och scenen blev helt svart. Rök vällde in och strax klev en lång och svartklädd figur upp på scenen - Anna Ternheim. Med en glödlampa och en spotlight i taket som enda ljuskälla fick kameran ett mardrömsjobb i början av konserten.

Jag ställde in X10:an på seriebildstagning och displayen på off. Jag ville störa så lite som möjligt. Trots mitt rattande poppade bilderna upp på displayen så snart jag tryckte ner avtryckaren. Ruskigt irriterande. Och det var först när jag kom hem och lusläste manualen som jag hittade att bildvisningen inte går att stänga av när man kör seriebildstagning. Jisses vad dumt.

Trots att jag kom hem med en hel hög av oskarpa bilder, autofokusen kämpade hårt i mörkret, fick jag i alla fall ett par som var hyggligt skarpa. Och nu har jag lärt mig hur man får kameran både tyst och mörklagd.

Ps. Anna var riktigt bra. Gå och se henne om ni kan! Ds.