Ryssland, del IV
Jaha. Då var det dags att åka hem. Eller till Norge. Från Murmansk är det inte mer är just över 20 mil till Kirkenes. Vägen dit går genom kal ödemark, kantad av minnesmärken från andra världskriget. Och en hammaren och skäran-staty.
Vinden är kall och omsluter oss med sin ogästvänliga famn. Det blir till att krypa ihop bakom kåpglaset och tänka på vajande palmer eller möjligen ett hett bad. Till vänster dyker plötsligt något som ser ut som en förvuxen golfboll upp. Nä, det går bara inte att köra vidare. Måste svänga av och kolla vad det är.
Total urblåst och öde. Men spännande ändå. Vad sjutton gjorde man häruppe? Forskade på något. Eller bedrev mystisk spaning på norrmännen? En gammal sko, rostig stålvajer och ett par däck vittnar om att flytten måste ha gott undan. Eller kanske är det bara en rysk sed att lämna lite skrot efter sig.
Nåväl, kameran går varm. Men efter en kvart måste vi dra vidare. Bort från golfbollen, mot pizzor som kostar en halv dagslön.
Sista stoppet på den ryska sidan blir Nickel. Ja, vad man sysslar med här hörs nästan på namnet. Det är en gruvstad. En smutsig sådan. Röken syns från flera kilometer och det luktar industri. Det blir en snabb tur genom stan och sedan full rulle mot gränsen.
Tullarna är inte allt för nitiska och efter en halvtimma är vi i Norge. Ryssresan är över. Åtminstone för denna gång.

Blåsigt i Murmansk.

Mystisk plats. Vad gjorde man egentligen här?

Urblåst och övergivet vid den stora golfbollen.

Trafiksäkerhetsarbete ruski style.

Staden Nickel. Här var vi inte längre än nödvändigt.

Ha det fint!
//Ewa
Det gör jag så gärna så...
:-)
T.ex. en radarstation.
Aha. Tack för info.
Hälsningar Lena
De ä bar å åk!
Jo, ibland så...
:-)
Man tackar.
Jag var i Kaliningrad 2006 och gjorde min sista fotouppgift som sedan slutade med utställning. Det var också annorlunda. Det är nära men ändå så långt borta.
Kaliningrad besökte jag 2009. Lyckades du komma ut till ubåtsbasen?
Ja, och klyftorna är djupa, först möter man en gammal skabbig Lada och därefter dyker en Porsche Cayenne av senaste snitt upp i backspegeln.
Näe där var jag aldrig. Vi var där ungefär en vecka och jag var mest i staden och även en del en bit ut på landsbygden.
Jag var på ett zoo i staden, och det var nog ett av de mest tragiska zoo jag har sett. De är inga djurvänner kan man väl enkelt sammanfatta det med.
Men folket är varma och tillmötesgående, jag kände mig alltid välkommen.