Leica M EV1 och lite gatufoto i London

Jag brukar ge mig in till London minst en av veckans helgdagar, och nu blev det lördagen som fylldes med en hel dags gatufotografi. Vid det här laget så känner jag London rätt väl utifrån vilka områden och ställen som för gatufoto lämpar sig särskilt väl. Den här gången blev West End, dvs. Londons centrum för shopping, restauranger och teatrar m m, som jag traskade runt i.

Om man rör sig västerut längs Oxford Street så kommer man till slut till Duke Street, en tvärgata där Leica har en av sina butiker (den andra är inhyst i Harrods-varuhuset). Är jag i närheten en lördag (de har sedan rätt nyligen söndagsstängt) så brukar jag ta mig dit för att snacka lite med den trevliga personalen och också låta mig inspireras av vad som för tillfället visas i galleriet som utgör en ungefär 50% av lokalens yta.

Igår ville jag för ovanlighetens skulle fingra på en kamera, den nysläppta Leica M EV1. Kameran ifråga är den första digitala Leica M som skippat den så kallade mätsökaren som fokusmekanism. Istället finns där nu en elektronisk sökare, precis som i alla spegellösa digitalkameror som blivit så populära de senaste 5-10 året så att de nära på har slagit ut försäljningen av spegelreflexkameror. 

Det skulle bli intressant för mig att känna efter hur det känns att fokusera manuellt (M-systemet saknar autofokus) när man bara genom att titta på en skärm ska avgöra var skärpan ligger. Som hjälpmedel har man satt in en hyfsat högupplöst "skärm", möjlighet att zooma in samt att använda så kallad "focus peaking" som visar det som är skarpt med röda kanter (eller en annan färg som sticker ut). På huset satt den senaste versionen av Summilux 35 mm f/1,4 ASPH. Med objektivet vidöppet så var det hyfsat lätt att sätta fokus. Däremot var det en större utmaning när man bländar ned till f/8 t ex. Att zooma in hjälper en del förstås men det handhavandet tar tid även om man säkert kan snabba upp det hela med litet övning. I alla fall för mig så kändes det mycket tryggare att använda en traditionell mätsökare för att sätta och bekräfta fokus.

En annan negativ sak med den elektroniska sökaren är den lilla fördröjning som finns innan den slår på efter man har fört kameran till sitt öga. En Leica M med traditionell mätsökare har ju ett genomsiktsfönster man tittar igenom och det är ju alltid "på". Visst, man kan ha på den elektroniska sökaren hela tiden men då dras det batteri.

Nä, en M EV1 är inte kamera för mig. Den är för långsam för min typ av gatufoto och jag gillar att titta igenom en optisk sökare. Jag är däremot positiv till att den finns som ett alternativ för de som fotograferar på ett annorlunda sätt. Allt som bidrar positivt till Leica som kameratillverkare kan bara vara bra resonerar jag. Och, jag behöver inte heller vara orolig för att att Leica slutar att tillverka M-kameror med mätsökare. De har bekräftat att den tillverkningen fortsätter och att man ska se M EV1 som den första versionen i en ny, tredje produktfamilj av Leica M – de andra två utgörs av analoga och digitala mätsökarkameror. (Jag noterar att folk som borde veta bättre här på Fotosidan (och även annorstädes) oroade sig för att mätsökar-M skulle försvinna men så är alltså inte fallet.)

Här är den uppsättning kamera och objektiv som jag fick leka lite med. Aaron från Leica i bakgrunden.

En sönderplockad Leica III Model F som tillverkades mellan 1933-1939. Det var den andra Leica-modellen som hade en inbyggd mätsökare. Fotot taget i det lilla rum i Leicas butik som visar upp utbudet av begagnade Leica-grejor.

Jag besökte även en annan fotobutik, Aperture, som har ett stort utbud av begagnade Leica-produkter. Där stötte jag på Matt Osborne, även känd som Mr. Leica. Han höll på att testa nått obskyrt objektiv som inom kort kommer att bli till ett YouTube-avsnitt. Matt är trevlig att prata med och gör för det mesta sevärda videor om man är intresserad av Leica. En trappa ned har Aperture ett litet galleri och fotografen Wei Jian Chan ställde ut en antal foton i dagarna två. Han var själv där och jag fick för mig att vi faktiskt hade setts och snackat tidigare när Leica-butiken hade en "filmdag" i samband med nysläppet av Leica M6. Det mindes han inte men påstridig som jag är (och orolig för mitt eget minne!) så kom jag fram till att jag hade rätt. Det var Wei som då hade berättat för mig att 2022 så använde Alex Webb fortfarande en Leica M 240!

Om man efter att ha köpt en Leica M EV1 saknar mätsökaren så kan man köpa den här mätsökaren (den svarta "skenan" med ringen på) som jag såg på Aperture-butiken. Om den är till salu förstås!

En innehållsrik dag blev det och jag hann att ta en massa gatufoton också. Nedan återges några av dessa.

Ett varnade pekfinger men inte för ciggrökning verkar det som. Chinatown.

En sån söt liten bebis som kikar fram genom jackan, va? En sån måste ju fångas på bild, inte sant? Oxford Street.

Barn gör ofta roliga saker! Soho.

Kommentera gärna både bilder och text!

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

IKONER – fotoutställning på Öland

Jag vill börja med att tacka Fotosidans redaktion för att denna utställning uppmärksammades i våras. I kommenterarna till den artikeln skrev jag att det skulle bli ett givet besök vid min årliga visit hos min mor i Kalmar. Och så blev det. Det föll sig faktiskt så att utställningen blev en central del i mitt födelsedagsfirande så jag tog med min mamma och min moster. Det fanns risk för regn och med en sån väderprognos känns det ju helt rätt och riktigt att vara inomhus och njuta av god fotografi.

Larsåke ”Skuggan” Thuresson var vad jag förstår som mest aktiv på 60- och 70-talen och utställningen visar ett urval av hans fotografier av musikartister, svenska som utländska. Jag är född 1971 och flera av personligheterna som visades var berömda före "min tid" men under ens uppväxt så har man ju snappat upp ett och annat historiskt vilket gjorde att jag trots allt visste vilka de flesta musikkändisarna var. Och hade så inte varit fallet, så hade jag åtminstone kunnat uppskatta de fina bilderna som Larsåke åstadkommit. Han var i mina ögon en riktigt vass fotograf. Allt som allt så var utställningen mycket sevärd och inspirerande. Om den sätts upp nån annanstans så rekommenderar jag verkligen ett besök.

Boken som gavs ut i samband med utställning fanns till salu och jag slog naturligtvis till. Dessutom såldes en bok om gatufoto i New York av Lennart Durehed, en för mig okänd svensk fotograf. Den hamnade också på kvittot för billiga 120 kr.

Precis intill Vida Museum och Konsthall ligger gästgiveriet Halltorp, där en födelsedagslunch inmundigades efter utställningen. Tydligen så är kvaliteten inte som den var förut då restaurangen, vad jag förstår, ansågs som en kulinarisk höjdare.

Här följer några bilder från dagen tagna med min iPhone (lustigt att jag alltid använder mobilen och inte huvudkameran när jag fotar på utställningar). Har inte redigerat annat än att jag beskar några bilder.

Så här fint ligger Vida Museum & Konsthall

Min mamma och min moster minns svunna tider på vägen in till utställningen.

Här får man en bra uppfattning om hur fotona hängde. Kanske lite väl tätt ibland men jag tycker nog att det fungerade ändå.

Mäster Cees! Det sägs att om man skall lära sig ett språk perfekt ska man börja innan man fyller 12 år. Cornelis invandrade till Sverige vid den åldern och sättet som han kom att behärska och använda sig av det svenska språket var fullständigt genialiskt enligt mig. Hade han nog grejat det vid vilken ålder som helst! Jag är ett stort fan!

Ännu en legendar avbildad

Jag minns inte vad, men jag läste nåt i nån bildtext som fick mig att förstå att Jerry Williams verkade vara en fin och omtänksam människa.

Bob Dylan är en artist som jag inte lyssnat så mycket på i min dar – hoppas att jag ger mig möjlighet att försöka lyssna in mig på honom nån gång.

B.B. King – undrar om det var "Lucille" som han spelade på?

Walesaren Tom Jones – man kan ju fråga sig om det inte var ovanligt att han besökte Sverige...

The Fab Four – givetvis så fanns även de att beskåda!

Det ska börjas i tid!

Bono och Cher. Flest foton av Cher. 

Min mamma pekar möjligen igenkännande på Björn Ulvéus band innan han slog igenom på allvar med ABBA.

Larsåke tog en kanonfin bild på The Beatles på Arlanda men den får ni googla fram nån annanstans!

Så här glada är mor och son efter att ha tittat på en 15-20 minuter lång film om hur utställningen kom till.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik