Varannan färg?
Eller vägen hem med 14 mm.

Glad i hågen släntrade jag hemåt när jag inte tyckte att det passade att vara kvar på jobbet längre. Himlen var blå och byggjobbarna hade gått hem för dagen. I handen hade jag mitt verktyg, när jag inte stoppade det i jackfickan och hade jag kunnat joddla hade jag nog gjort det, för det var skönt att gå där. Inte för att jag lämnat jobbet eller för att jag var på väg hem, utan enbart för att det var skönt att gå och att vara.

Men ibland lyfte jag på kameran förstås.

Det är visst i himlen det sker.

Som kontrast till det färggranna blev det en liten bit natur i motljus och svartvitt.

Ibland lockas jag att gå in i skogen av vad jag ser där...

... men det var inget skogsrå, det var bara ett träd som stod och solade sig.

Om nu varannan ska vara i färg så måste ju också varannan vara svartvit, så därför får klöverblommornas vy av bron bli färglös.

Som kompensation får det då bli en blå bild av stenarna vid bron.

Den här bilden, liksom de övriga i inlägget, är taget med 14 mm objektiv på m4/3-kamera. Därav vidvinkelperspektivet i några av bilderna. Objektivet är fortfarande så nytt att jag måste leka med det (om jag nu någonsin kan låta bli att leka när jag fotograferar). Det är mycket roligare att leka sig till kunskaperna!

Precis när jag skulle gå in i tunneln schvischade det till och jag hann lyfta kameran.

Det dög tyckte jag, till en varannan svartvit.

En gång träffade jag en bilförsäljare som sa att de som har vita bilar vårdar dem bättre än andra, för det syns  att de blir smutsiga.

hmmm....  ... och nu ser den ändå bättre ut än vanligt, det har ju regnat en hel del.

.

När man har lyft kameran och missar ögonblicket, som blir bra ändå och som när de kom i rätt ögonblick och pratade foto

Fångade ögonblick är ju en del av fotograferandet, ja till och med själva essensen menar en del. Då är det ju tur att man har ögonblicken på sin sida, när man inte är så bra på att fånga dem, utan är lite gubbigt långsam i vändningarna och hellre ägnar sig åt det långsamma fotograferandet.

Han stod där och putsade framför skobutiken som inte öppnat för dagen. Ja, han putsade inte skor utan fönster, men han stod där så bra och jag lyfte kameran och tryckte av. Och då böjer han sig ner!
Sabotage!

Kanske blev bilden bättre av det.  Jo det blev den, men det var ju inte min förtjänst.

På eftermiddagen samma dag, det var den där dagen som det regnade så mycket och allt var blött, inte minst gräset de klippt under dagen och som draperat trappan så fint i grönt.

Det går inte folk där så ofta, men nu kom det två damer samtidigt och i det ögonblicket jag skulle fotografera  den gröna trappan. Jag kunde inte undgå att höra spridda ord ur deras samtal.

"...där på Fotografiska..."
"... nästan som konst..."

Två fotografiska ögonblick en vanlig dag i mitt liv.

.

Terminalbilder från en väntans plats

Jag kliver av bussen och det regnar fortfarande, men inte lika mycket längre. Jag har inte bråttom  och tar ett varv runt betongbygget och försöker fånga lite av platsens själ, innan jag vandrar vidare mot mitt mål.

En del vandrar vidare direkt, medan en  del bara hänger.

Någon trycker i skuggan medan en annan sträcker ut sig på reklamvis.

Över alltihop ruvar betongen.

Väntande finns det ofta att fånga på bild här. Jag gillar silhuetterna som bildas så fint ibland och jag har fotograferat dem förut. Risken är väl att jag gör det igen. Är jag kanske ett vanedjur?

Här ville jag absolut ha färgerna med.

Tja, bara en bild?

Tittut.

Med skärpan på fönstret.

Ibland gör människorna bilden.

Får du verkligen parkera där?

Sedan gick jag vidare med min kamera...

.