Det blev som det blev men utan färg och tankar

Jag behövde en söndagspromenad för att känna mig som en människa igen. Inte för att lördagen var speciellt besvärlig, jag vilade mest hela dagen, utan snarare för att komma i balans efter resten av veckan. Arbetsveckan alltså. För säkerhets skull hade jag en kamera med mig, en som är tillräckligt liten att inte besvära mig om det inte finns några motiv (eller jag inte upptäcker dem). Ibland leder det till att jag bara går, och ibland leder det till att jag ser saker, banaliteter eller andra viktigheter.

Idag såg jag ett stråk av ljus mellan träden innan jag kommit särskilt långt, och då var det kört, jag tog fram kameran, och sedan fick den vara framme.

Nästa motiv är väl mer svårförståeligt, men jag får  skylla på känslan, den där jag brukar tycka man ska använda när man söker motiv och som gör att man slipper förklara vad det fanns för tankar bakom bilden, för det är ju svårt om det inte fanns några tankar.

Ett strävsamt par på väg uppåt mötte jag.

Sedan hamnade jag nere vid vattnet...

Här kom kameran till korta. Det var för ljust, så jag såg inte på skärmen  hur jag komponerade, och siktade därför mest på måfå.  Spegelreflexkameran med riktig spegel hade inte varit dumt att ha med, men då hade spatserturen övergått från oskyldigt flanerande till seriös fotopromenad, och det var inte det jag var ute efter. En annan gån kanske.

Jag lämnade därför också flera fina motiv åt sitt öde.

Fotade i stället en viloplats ur en vinkel där solljus på skärmen inte generade.

Och här går det för det mesta att ta bilder...

Jag slutar som jag började, med ett stråk av ljus, för sedan blev det en rask promenad hem.

.

Ravalen och vinterfärgerna

I går när jag ändå var ute och åkte, svängde jag  in en väg jag aldrig åkt förut och hamnade i ett vinterlandskap. Bilens termometer visade envist - 17°, så det var väl så det var, 0ch mörkret började falla, men jag hann  ta några bilder bilder medan tid var.

En bild som väl egentligen är för blå (dia-blå?), men det var så här kallt det kändes.

Väljer man att göra snön vitare kan det  stället bli baby-blått.

Nu blev det genast varmare än det var.

En titt mot sjön gav en gnutta skymningsfärger.

Med en vidare vinkel blir verkligheten förvrängd.

Bilen kom av misstag med på ett hörn, men för det kan det väl inte kallas bilfoto?

Mörk stod skogen.

Över sjön dröjde  ljuset kvar.

Där människorna bor ser det lite varmare ut.

Undrar om jag kom in på Ewas jaktmarker nu?

.

Inte bara kyla och kalla fingrar ställer till det för fotografen så här års, det är ljuset också.

Minus nitton var det i morse, och då sitter dessutom min termometer på övervåningen (men utomhus!), där det oftast är något varmare  när det är kallt. Jag noterar att samtidigt har en del kända köldhål i norra Sverige nästan plusgrader. Uppochnervända världen?

Om det var riktigt lika kallt när jag gick hem från jobbet igår vet jag inte, men det var tillräckligt kallt för att det skulle vara kallt om fingrarna (ja, jag vet, jag är tjatig, jag skrev om det i går med). Jo jag hade vantar på, det gick bra medan jag bara tar bilder. Avtryckarknappen är tillräckligt stor.

Besvärligare är det om jag vill göra något annat, ändra någon inställning t.ex., då måste åtminstone högervanten av och då blir det kyligt om den handen, framförallt om fingrarna. Undrar om det har med ålder och blodcirkulation att göra? Nitton grader kallt var ju en baggis en gång i tiden.

Hur är det med ljuset då?

Det börjar skymma och himlen rodnar, samtidigt som ljusen tänds i husen och även gatubelysningarna går igång, alla olika i sin ljuskaraktär. Det är inget som ögat störs av, när man går där, men det kan ju ställa till det för fotografen, eller kanske snarare för kameran. Färgtemperaturer och sådant eleände. Motiv som ser bra ut för det förlåtande ögat kan bli gräsligt när kameran fångar det.

Dessutom är det där med färgtoner inte det jag är bäst på, inte så att jag är färgblind, men nyanser är svårt.

Balansen mellan ljust och mörkt är också svårt...

... i alla fall om man vill att huset ska synas och inte bara vara en svart klump.  Och detta utan att använda Photoshop, som inte ingår i mitt normala arbetsflöde, och som inte längre roar mig att använda. Jag vill skapa så mycket som möjligt i fotoögonblicket, med en lätt justering i Lightroom. Då är det som roligast. Den insparade Photoshop-tiden kan jag ju använda till att blogga och det roar mig mer, och att ha roligt är nog mitt enda mål med fotograferandet.

Men det är klart, exponerrar man efter himlen och låter förgrunden bli svart, får man ett annat tryck i himlen.

Var det  så här det såg ut? Eller var det så här jag upplevde det? Eller var det så här det blev? Det är inte så enkelt att veta.

Kanske är det bättre att rikta kameran åt ett annat håll.

Egentligen är det nog såhär det ser ut, utan de där tillfälliga färgexcesserna som den nedåtgående solen ger. Här är i alla fall temperaturen den rätta. Kanske inte färgtemperaturen är  exakt, men känslan av kyla tycker jag finns där.

.

Och kanske svartvitt är det rätta för att få snön att bli någorlunda vit.

En kylig morgon, men tänk hur olika det kan bli.

Det kändes kallt i morse, mycket kallare än vad termometern visade. Det var ju inte kallare  än 12-13 grader. Är det kallare numera än vad det var förr när det var kallt, eller börjar jag bli gammal och känslig? Kanske var det fuktigt också, det brukar ju kyla. Blåste  gjorde det inte, så det var inte orsaken.

Jag klev ändå av bussen för tidigt, för att gå en bit. Ljuset gjorde det svårt att låta bli, och jag tänkte att jag kanske kunde få till några bra vinklar på det där tornet som jag jagat några gånger i dimma och dis, men  i första bilden var det ett annat torn som kom med.

.

Sedan prövade jag några olika exponeringar på det torn jag var ute efter. Himmelsfärgen var vacker i morgonljuset, så en variant var ju att exponera efter den och låta resten bli svarta silhuetter. För att fylla på med silhuetter lät jag ett träd få vara med också.

Även ett solblänkande tunnelbanetåg lyckades jag  pricka in.

Motpolen var att göra en ljus bild. Den blev ungefär så kall som luften kändes när jag stod där, i alla fall om fingrarna. Det var inte så att jag frös, men fingrarna på högerhanden var lite kalla. Var det kameran som kylde?

Den tredje varianten var att försöka utnyttja det morgonsolsfärgade ljuset. Även här kom det påpassligt ett tunnelbanetåg farande.

Men jag återgick till kylan i bilderna. Eller snarare var det så att jag fick den på köpet när jag flyttade på mig.

Fast jag kan ju inte förneka att det guldgula ljuset var lockande.

Långt bort stack det andra  tornet upp huvudet och bländades av solen.

När jag tagit bilderna var det bara att vandra vidare i kylan. Målet var nära.

Sådana som står, sådana som går, sådana som bara vänta får

Inte är det någon ordning på bilderna

...möjligen då kronologisk

Går ...

... och går

... och står.

Kommer...

Olika...

skynda...

snart hemma?

.