För flitigt fotograferande hindrar historiska händelsers hanterande?

Konfliktskapande rubrik? Det är inte meningen i alla fall, möjligen är det en antydan om en inre konflikt hos mig, men det är inte fallet.  Det handlar inte om någon konflikt, inte ens en intressemotsättning, bara två saker som jag inte kan göra samtidigt. Därför väljer jag att ta det färskaste först, medan det är färskt. Det gamla är ju redan gammalt, så om det får vänta lite till,  gör det inget.

Ny bild, gammalt motiv.

Det gamla jag talar om i rubriken, de historiska händelserna handlar om nutidshistoria, mitt påbörjade inskannande av gamla (relativt sett) bilder. Det avbröts plötsligt av vårsol, skönt väder och spontana utflykter i kulturlandskapet. En utflykt i nuet, i stället för nostalgiskt skannande, även om det var ett gammalt nu (kan man säga så?). Gammal kulturbygd med historia.

Kyrkorna är ju ofta de enda riktigt påtagliga resterna från den tiden, eftersom de är rejält byggda och många gånger har varit i någorlunda kontinuerligt bruk. Ibland ligger de tätt också i de bygder där traditionen går tillbaks  ända till järnålder eller tidig medeltid. På sådana platser har jag lättare att känna historiens vingslag än vid pampiga slott eller herrgårdar.

Det kanske inte är enbart är  de historiska händelserna  man kan förnimma. Ar stämningen den rätta, fint ljus, lugnt väder, lagom skönt i luften, tyst och stilla, etcetera, kan jag också känna tidlöshet.

En liten måne kanske förstärker känslan av tidlöshet.

En skön afton en lugn vårkväll kan vara magisk. Är man två kan man dela känslan.

Några färska intryck från en skön vårkväll.

Sådana kan jag kanske leva på ett tag utan att skanna...

.

Svartvitt, det går visst också an, i alla fall blev jag ganska nöjd

Ljuset igår  var ju som gjort för svartvita bilder, i alla fall om man gillar kontraster. Därför kommer här en svartvit variant av gårdagens utflykt till den härliga vårmiljön. Jag startar om från samma startpunkt där vårens ljud bubblade i luften. I bakgrunden syns målet för utflykten, kullen med kyrkan. 

Sedan tror jag att jag serverar bilderna som de är, utan text till, för det är nog så de konsumeras bäst.

.

.

.

.

.

.

Bilder med mer färg finns i förra blogginlägget.

Jag gillar den här platsen, det är väl därför jag återvänder

I går var dessutom ljuset fantastiskt när solen höll på att sänka sig.

Jag satt hemma och hade lite halvtråkigt, såg den klarblå himlen  och noterade att aftonljuset nog skulle bli fint och plötsligt flög idén in i mitt huvud: "jag åker dit". Sagt och gjort. Jag rafsade med mig två små kameror och satte mig i bilen och rullade iväg. Ofta  när jag får sådana infall, med eller utan bil, blir de halvt misslyckade, men inte den här gången.

Det var fantastiskt, med eller utan kamera.

Luften riktigt bubblade av av vår. Jag stod där länge och lyssnade till jag vet inte allt, fåglar, grodor, svaga människoröster i fjärran som bars långt i aftonluften, kanske något enstaka plan från Arlanda. Men framförallt fåglarna. I tankarna, eller var det fantasin, eller var det något annat, färdades jag långt bort i tid och rum och kände evigheten.

Var verkligheten fantasi eller fantasin verklighet?

Redan första gången jag var här kände jag historiens närvaro starkt, som om ett enda kliv skulle kunna förflytta mig till järnåldern. Kyrkan ligger ju så fantastiskt där också, på sin lilla kulle, omgiven av åkermark. Den här gången var också ljuset mer fantastiskt än vad jag upplevt här förut. Det hade varit en fulländad upplevelse även utan kamera, även om tanken på bilder var det som drog mig hit.

Jag försökte hitta nya vinklar.

Månen som pricken över i?

Klockstapeln.

Ett bildbevis, jag var där!

14 mm och 45 mm på m4/3.

Det var en bild som fick godkänt idag.

Jag tog fram cykeln ur förrådet idag, pumpade och provcyklade. I fickan hade jag kompakten.

Jag stannade och tog några bilder. Den här blev godkänd. Det blev inte kondisen, jag måste  cykla mera.

Färskt och nytaget

För att inte förvilla mig för långt in i minnets labyrinter med mina inscannade gamla bilder gav jag mig i går även ut i verkligheten, för att fånga några glimtar av sakernas tillstånd därute.

Det här huset stod kvar. Det gillar jag att fotografera. Det är på något sätt ett typiskt motiv.

.

På bron mötte jag en ung man. Han sträckte lite på sig när han såg att jag hade en kamera.

Hade inte han kommit hade det inte blivit någon bild på bygget. Han behövdes.
Likaså tyckte jag att en flik av min trottoarkant behövdes.

.

Här var det bilen som räddade bilden.

Viktigt är också vad som finns bakom glaset till vänster. Det fullbordar bilden.

.

Sedan kom en röd flicka och gjorde brobilderna till en triplett.

På spåret anas ett pendeltåg.

.

Den här skulle vara svartvit.

Fågeln på hörnet.

.

Det här tycker jag är ett svårt motiv.

Det är alldeles för mycket linjer.

.

Bättre om man går nära?

.

Kanske i svartvitt?

Mannen på bron.

.

En liten bil.

Och en mamma med barn. Den uppmärksamme ser också ett kyrktorn.

.

Sådär var det igår, en fredag eftermiddag i Sollentuna, med Olympus E-p1 + Lumix 14 mm.