En morgon som jag inte gick spårlöst förbi

Det var en morgon för några veckor sedan, medan nysnön fortfarande hade nyhetens behag. Jag gick ut på morgonen  innan så många hade gått i snön , för att se om jag kunde hitta spår som inte redan var söndertrampade av  andra spår.

Det var nog  en lördag.

Längs gångstråket där det "alltid" går mycket folk såg jag inte en käft.

Jag vek av från stora stråket och då dök de upp, bakom ryggen på mig.

Jag hittade nya spår när jag avvikit från den breda vägen.

Ett udda par som gått här?

Spår av snö syntes överallt

Och ett litet spår av mänskligt liv i fjärran.

Snön satte sina spår överallt.

Nu  har det gått några veckor och snön har inte samma nyhetsbehag längre. Men just nu snöar det inte. Hur det är, när och där du läser vet jag inte.

På väg? På väg! Ett lakoniskt inlägg.

.

.

Snön var kallare än en kram på det lokala fiket, besvikelse när de inte hade några spadar och en björk til en galen mas

En promenad i den nyfallna snön. Hur många sådana har jag gjort nu när det faller snö hela tiden? Och än har det inte slutat, det dalar ännu lite lätt från himlen. Och  när tröttnar jag på att fotografera snö?

Jag får väl fortsätta så länge den  ligger  kvar, för den döljer ju allt annat.

När jag såg den här björken kom jag att tänka på Peter som tjatade om sina björkar och minns att det tjatet fick mig att plåta just den här björken, bilder från den tiden jag passerade här  till och från  jobbet, onyttiga bilder som nu ligger  gömda någonstans i min nu rätt omfattande blogg.

Lite kall och kylig var världen  (och jag)också när jag passerade  här.

Men då visste jag att värmen var nära.

På det lokala fiket var stämningen som alltid varm

.

Ja så var det spadarna också...

Det var när jag var liten pojk och vi fortfarande bodde på Hornsgatspuckeln och pappa hade pratat om att var ett flottbesök  nere i hamnen, ett fartyg med skottar. Döm om min besvikelse när skottarna inte hade några spadar...

Ljuset i mörkret

Jag gick ut i skymningen och fångade ljuset i mörkret som jag aldrig gjort förr.

 I alla fall  här i första bilden. En sådan har jag aldrig tagit förr, med den exponeringen och det uttrycket. Alltid lär man sig något nytt, när man är ute och promenerar. Men det gäller ju att passa på i rätt stund, när det är rätt ljus, när man som jag helst är frihandsfotograf och inte gillar att släpa på  stativ. Stativet förstör flanerandet för mig, den bekymmerslösa promenaden. Då blir det för  mycket teknik, för lite känsla  och tråkigare promenad. Glädjen att få gå är viktig!

Men innan jag tog ovanstående bild...

Jag hade vidvinkelobjektivet på kameran och och fångade ett  litet panorama  i skymningens blandljus. En väg för trafiken, men samtidigt en barriär för fotgängaren, det gäller att i tid välja var man ska gå för att komma över till andra sidan. På vänstra sidan finns ett parkområde och villor, på andra sidan vägen ligger miljonprogammets  betongkolosser.

Himlen var tjockt jämngrå av snövädersmoln, men det var uppehåll ett tag och jag tyckte det mjuka ljuset inbjöd till att ta en översiktsbild. Jag stod på den barriäröverskridande gångbron, reflexerna i asfalten, en snöröjningsmaskin och en del tänd belysning gav lite liv i grådasket. Geometrierna och fägerna fulländade scenen. Ungefär så kan jag nog sammanfatta vad som hände där på bron.

Från ungefär  samma position en annan exponering med en mörkare syn på omvärlden.

Här var det ljusreflexen som fick bestämma. Resten fick bli som det blev.

På väg hem...

Ljus i mörkret kan man väl säga att det är även i den här bilden.

Och i natt har det kommit mer av den där vita massan på marken...

... och flingorna dalar fortfarande...

Det såg ut att vara dåligt väder nu på förmiddagen, så jag gick ut.

Vad ska det vara bra för, att gå ut när det snöar och blåser och allt ser allmänt otrevligt ut, när man tittar ut genom fönstret?  Outgrundligt kan ju människans beteende te sig, så jag gick ut. Något drog, möjligheten att fotografera och förstås promenaden den nyttiga.

Hur var vädret,då? Tillräckligt snöigt och blött för att jag skulle vara glad för att kameran  är vädertätad.

Fyra rektangulära utsnitt från en snöig omgivning

Jag började redan hemmavid med att spana in den första rektangeln, eller rättare sagt, det var där jag fick idén när jag såg det gula huset i en lätt slöja av fallande snö. Påpassligt kom även två staffage-figurer spatserande och fulländade motivet. Klick, en bild

andra bilden

En huslänga som fascinerat mig ett tag, inte för sin arkitektur eller skönhet, utan bara för att den finns där och den går att fotografera, här med ett"naturens fallande snö-filter" som en lätt slöja. Någon sorts fulhetens charm och behag? Kanske står huset där för att jag ska ha något att plåta. Klick, bild 2

tredje bilden

Snö, träd och det värmande gulorange ljuset, kontrasten mellan ute och inne, mellan kallt och varmt. Åter fanns motivet där och bara väntade på mig och kameran. Redan här började kameran bli blöt och snöig, men objektivet skyddades av min kupade hand när jag inte tog en bild.

Men här, bild 3, klick.

fjärde bilden

Här blev det inte en sammanhållen byggnad som fick fylla den rektangulära formen, utan ett gathörn, med kontrasten mellan den glesa och spretiga vänstersidan och den kompakta högersidan. En sorts upplösning av den kompakta formen, eller bara ett tecken på min oförmåga att hålla mig till saken? Men å andra sidan har exakthet och stringens präglat mitt arbetsliv, så det kanske  är ytterligare ett bevis för frihet och frigörelse. Klick, bild 4

Formernas upplösning

Klick, en bonusbild