Jag var på väg, och så var de, men vart var de på väg? Och gatufoto är det väl knappast, inte en gata i sikte.

Jag var egentligen inte ute  för att fotografera, jag var faktiskt på väg någonstans,  och dessutom lite trött och oinspirerad, men ner i väskan  hade i alla fall kompakten slunkit . För säkerhets skull.

Alltså blev det några bilder.

Den här.

Och även den här

Samt den här

För att inte tala om den här.

Sedan gick jag min väg  dit jag skulle. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Det bar visst ner till sjön

Ja, nu valde jag den här vägen som omväxling, det var ett tag sedan sist på grund av snö, halka, helger, snorighet, blåst, kyla och kanske något mer...

Utrustad med ett "porträtt-tele" försökte jag ta lite porträtt på den sparsamma växtligheten.

Det var lite trixigt  med skärpa och skärpedjup. Här hade en riktig spegelreflexsökare varit mycket  bättre. Kyla, vantar, glasögon, det är så mycket som kan komma i vägen och dessutom hade jag ingen lust att gå ner på knä.

Ett hus som försökte gömma sig bakom träden fick det bli som substitut.

Men nere vid vattnet hittade jag andra adepter som var mer lättåtkomliga än växterna i sluttningen.

Lite lek med ljus och skärpedjup blev det. Och här var sökaren mer behjälplig.

Ett dansande par som stelnat till i kylan?

Sedan var det färgerna som attraherade mig.

Och stenarnas sköna form.

.

Eftersom jag kommenterat utrustningen lite, ska jag väl  nämna vad jag använde:

Olympus  OM-D   E-M5 + 45 mm/1.8

Så småningom såg jag mönstret, men först lite tunnelseende. Och kanske lite missbruk.

Det var en dag

det var i går

där var jag

och några som går

.

.

sedan

ute på andra sidan

Kameran fångade in formen på den smältande snön

Strax hittade jag något som såg ut som  "en landsväg om våren" för mina ögon.

Jag har en viss förkärlek för bildskönt svängande vägar, som denna, lättare att finna i äldre miljöer där vägarna försiktigt smyger fram i landskapet. Roligt då att hitta det försiktiga smygande,  även  där urbaniteten breder ut sig.

Ibland undrar jag om  förkärleken för de sköna svängarna föddes redan i sandlådan, när man lekte med bilar och gjorde vägar med händerna, och jag var noga med att vägarna skulle gå formskönt (och realistiskt) mellan och  över sandbergen. Jag skulle kanske ha blivit Väg- och Vattenbyggare istället? Nu får jag  jaga vägarna med kameran istället. Vägar, broar, gångtunnlar, etc. Men de måste ha ett mått av poesi i sig.

Inte långt därifrån hittar jag en ganska ny krök.

Jag spanade efter den, eftersom jag ville ha en modern pendang till byvägens sköna krökande.

Någonstans här började jag skönja mönstret med vänstersvängen.

En isig parkering ned samma svepande rörelse uppåt vänster som i de fyra föregående bilderna.

Och här har jag implementerat  en svepande form även på den "nya stadsgatan", men uppåt höger  i stället

Missbruket då?

Ja. det är väl vidvinkelns förvrängande påverkan av verkligheten. Utan den hade inte bilderna blivit så här.

Dagens färska sextett med risk för halka och en förvrängd världsbild.

Snorungen, ja det droppar från näsan när jag går ut, drog iväg med kameran på promenad idag efter ett uppehåll. Gårdagens  promenad var kameralös. Det  kan vara trevligt det med. Dagens blev bitvis förvrängd för kameran hade fått vid  vinkel framme i nosen.

Ser trappan verkligen ut såhär?

Gångtunneln klarade sig bättre.

Här upptäckte jag att det som gjorde det så svårt att gå också kan fungera som motiv.

Motivet kan också vara svårt att gå på.

När jag kom till parken som förut var översvämmad, blöt och besvärlig, kunde jag idag  gå fram och hälsa på träden.

Jag spanade efter skidspåret också, och faktiskt, det hade lämnat spår efter sig.

Mer orkar jag inte pladdra idag, mina fingrar är lite trötta och i bloggen är det ju de som får sköta pladdret.

Skidspår, färg och tåggissning. Den pretensiösa presentationen av vardagliga banaliteter fortsätter.

Ja , det pretensiösa epitetet är inte mitt påfund, det dröp in via en kommentar i förra inlägget. Banaliteter är dock mitt eget ordval.

Skidspår även i Sollentuna!

Jag såg att någon fotograferat skidspår på Gärdet i Stockholm. Jag hittade ett även i Sollentuna.

Men nu har  de hunnit bli ännu sämre. Var det bättre förr?

Rektangulära utsnitt  ur verkligheten

Ja, jag har roat mig med sådana ett tag. Jag plockar ut en lämplig del av verkligheten och  paketerar  den i en rektangel. Och jag tänker lite så också, även om de flesta bilderna tillkommer genom att jag "tar en bild" på vanligt sätt. I praktiken gör jag ju samma sak i båda fallen, men mitt tanke/förhållningssätt skiljer sig åt. Förmodligen kan  man inte se skillnaden i resultatet. Men jag  känner att jag tänker annorlunda. Kanske en perceptionsträning?

Ett rektangulärt utsnitt. En före detta mässa.

Ett rektangulärt utsnitt till. det röda och det blå var viktigt.

.

Vart är vi på väg?

Men sedan, ett höftskott (men snarast från axeln). Ingen komponerad rektangel!

Det är förstås den här bilden som rubrikens tåggissning alluderar på. Jag hörde ljudet, vände mig snabbt om och tog en bild lite på måfå. Och nu är frågan naturligtvis "vart är tåget på väg?". Lite fixeringsbild är det och lite tåg- och järnvägskunskap skadar inte.

.

Det här tåget  är svårare att veta vart det ska, så det är  en vanlig miljöbild.

Häktet

Bredvid Tingsrätten i Sollentuna ligger ett häkte och jag gillade reflexerna i fönstren som annars ofta bara ser grå och tråkiga ut.

Och nu är det nog slut.