Sjukt bra bilder, eller har språket blivit sjukt nu när sjukt är bra. För inte har det väl blivit bra att vara sjuk.

Det var friskt väder när jag var ute och gick igår. kanske tidvis med friska vindar, men nog  mest  mer måttligt med måttliga vindar. Kanske inte så mycket att det var sjukt blåsigt.

Det var i alla fall tillräckligt blåsigt för att jag skulle söka mig inomhus en stund. Där blev bilderna inte blåsiga, det var sjukt mycket  lugnare därinne.

Mannen som  gick sin väg.

En annan man.  Sjukt röksugen?

Här har jag gått sjukt många gånger, en gång  i tiden.

Kanske lite för mycket sjuk humor i det här inlägget?

Med nya kameran på utfärd, med SL:s hjälp.

Idag började jag dagen med björnbär, i alla fall den fotografiska delen av  dagen. Därinnan hade jag gjort rena vardagsrutiner.

Snöbadande björnbärsranka.

Sedan gick jag ut iden  stora världens  dis.

Det såg väl ut så här.

Men det kändes mer såhär.

Jag hade tänkt ta pendeltåget någonstans, men det skulle inte komma på en stund, så jag gick  ner till bussarna i stället där den kalla väntan var  kortare. Jag hann ta ett kort också innan jag  klev ombord.

Jag hamnade  i ett disigt  Kista. Här borde det synas höghus.

Jag fick gå närmare höghusen, för  att de skulle synas.

Jag tog  genvägen genom ett av husen.  Ja inte ett av höghusen, utan ett annat hus där jag  jobbat, på den tiden jag gjorde det. Jag hörde  en röst: Vad roligt att se dig, jag måste få bjuda dig på kaffe.. Det var damen i kafeterian.  Så jag drack kaffe. Och vi pratade en stund. Precis som förr i tiden.

Sedan tog jag  tunnelbanan in till staden och passerade på vägen marker, där vi en dimmig augustimorgon för 45 år sedan lade ut stridsvagnsminor.

Här hamnade jag sedan. Idag alltså, inte när vi la ut minor.

Och då kunde jag ta bilder med nya kameran, som jag håller på att bekanta mig med.

Det blev bilder, så det kommer en fortsättning på berättelsen. Måste ju skriva också för att hålla skrivkonsten och hjärnan vid liv.

När man känner sig trött och hängig är det bra att ha gamla rester liggande

Nu är ju resterna inte särskilt gamla, så de  känns fortfarande  aktuella. Och det är inte matrester jag talar om, även om de också  kan vara bra när man är trött och hängig. Nej det är bilder det gäller.

Hade jag haft brödrester med mig här, kunde jag ha glatt fåglarna med dem. Nu hade jag bara en  kamera, så det blev fotografering i  stället för matning.

.

På ett ben?

En bild  tagen  mellan två  bilar i bilflödet.

.

Att fika är aldrig fel.

Och för ovanlighets skull försökte jag ta en selfie på fiket.

Det blev  som det blev.

Det var inte här vi fikade. Här tog jag bara en bild.

Kanske blev det lite pytt-i-panna över det här, och  i så fall blev det som jag tänkt. Hoppas pytten var rätt kryddad, så jag slipper gnälla på kocken.

Den nya gatan, det nya huset, ett stängt kafé och ett annat objektiv. Och förstås gårdagsbilder..

Det började faktiskt  med det stängda kaféet. Och att kaffet var slut hemma.  Tänkte  att jag går till det lokala fiket, där kan jag få både lunch,  fika och en pratstund. Men  tji fick jag. En  lapp på dörren förklarade att det var stängt och skulle öppna  på måndag igen .Anledningen fick jag reda på senare under promenaden, när jag mötte en bekant som berättade att Laleh som driver  kaféet blivit sjuk. Det är när sådant händer  som jag faktiskt börjar inse att jag är en Sollentunabo, att  det inte bara är en plats där jag råkat hamna.

Alltnog, i brist på kaffe blev det en liten promenad med nya kameran.  Hade satt på mitt 30mm-objektiv, som ju blir som en "lång normal" på m4/3-kameror (60 ekvivalenta millimetrar).

Gick förbi den nya gatan, som nu börjar se ut som en gata och inte som en arbetsplats.

Attunda gränd tror  jag den kommer att heta. Det är ju  Attunda tingsrätt som ligger till höger i bild. Närmast till vänster ligger huset  med studentbostäder. Där har folk redan flyttat in, och jag hörde tvättmaskinerna centrifugera genom de öppna dörrarna..

På baksidan var staket och avspärrningar borta.

Jag kunde alltså titta in från parksidan och se det öppna bottenplanet. Huset påminner om en medeltida borg, med loftgångar in mot gården. Några  medeltidstunga portar är det dock inte. Mer som ett grekiskt tempel med trappa och pelare. Ganska öppet alltså.

Trappan ut mot parken.

Det såg stökigare ut vid grannhuset, men där är det inflyttning först i vår.

Åt andra hållet blev det mer färggrant, som omväxling.

Snön gav jag mig på också.

Men motiven känns lite staplade på höjden här.

På vägen hem gav jag mig på aftonljuset.

Det verkar ju som att den nya kameran  och objektivet kan jobba bra ihop. 

Panasonic GM5 (världens minsta digitala systemkamera enligt reklamen) + Sigma 30mm, 2.8

På väg i vintermörkret.

Tre bilder som skildrar  samma sak, men vid  olika tillfällen.

I december.

I januari.

Och i förrgår.