Gårdagsljus med olika hus

Solen går ju aldrig särskilt  högt så här  års och det kan ju  ge spännande ljus  nästan   alla tider under  den korta dagen.  Så här såg det ut igår när jag gick ner mot centrum för en liten promenad, som i slutändan visade sig bli längre än jag anat. Några bilder från den har redan sluppit ut i bloggen, men här kommer några till. med fokus på solljus.

När jag gick hemifrån.

När solen lyste på en vägg  nere i centrum.

När jag tittade på samma vägg ur en annan vinkel.

.

Betydligt senare, när jag såg nybyggnadsområdet på andra sidan järnvägen.

Nu har temperaturen stigit  till -13, så kanske blir det en promenad i dag också. Att vara ute i 30-35 graders kyla, som i unga dar, roar mig inte längre, och knappast heller lämpligt för min hälsa.

Avslappat promenadfoto i dag igen med GM5 och aftonljus vid Edsviken.

Återigen  kan jag bedriva det avslappade promenadfotograferande som är möjligt  med  en kamera som  ryms i fickan, utan kompromisser.  Ja inte i en jeansficka, men i en jackficka. Och jacka har jag ju så här års. Det är mitt nyförvärv Panasonic GM5 som gör mig så nöjd. Inte så att den fullt ut ersätter min Olympus EM5, men till det här vardagsflanerandet  och promenadfotograferandet verkar den ge lika goda resultat. Och varför inte, sensorerna är ju lika stora, och jag kan använda samma objektiv till båda  kamerorna.

Vad GM5:an saknar är ju en riktig sökare, så det blir ibland sånt där fånigt fotande med utsträckta armar som med en kompaktkamera,  men det står jag ut med. Och det här köpet gjorde att jag inte behövde köpa en ny kompaktkamera i stället för den gamla havererade.

Som ni kanske  förstått  av de senaste blogginläggen, är jag nöjd med vad den  presterar.

Och de här bilderna är ytterligare exempel på vad den kan åstadkomma.

Idag i skymningen.

Släden hamnade i diket och hästen följde med.

Det var  på den tiden  som  automobiler var sällsynta, transporter sköttes  med hästar och vintrarna var rejäla. Hemma i statarlängan satt  mor Mia med  kokt potatis men ingen make.  Ute yrde snön. Hon hade  precis som vanligt satt på potatisen när han passerade det  stora trädet längs vägen, så den skulle bli lagom färdigkokt tills han var hemma.

Men inte den här gången. Både kusk och häst  kände vägen väl. Och de kände varandra väl. Och kusken var en riktig hästkarl. Något måste ha  hänt längs  sista biten,  hem  från trädet. För inte kunde hon  väl ha  tagit miste? Det hade aldrig hänt förut. Visst hade hon sett i  sitt inre, att han hade passerat.

Hon väntade lite till,  sedan gick hon och knackade på i grannlägenheten, där förmannen bodde: "Det har hänt Ville något, ni måste ut och leta!"

"Säger mor Mia så, så är det så", svarade han och gick och trummade ihop några gubbar som gav sig ut  med  spadar i ruskvädret. Han visste av erfarenhet att när hon såg något stämde det.

Det var  inte så här ljust och upplyst i mörkret på den tiden, så det var säkert mörkt därute.

En bit bort  längs vägen hittade  karlarna både  häst,  släde och gubbe. I mörkret hade hästen  trampat fel, så att släden välte ner i diket och Ville hamnade under den lastade släden.  Hästen låg på sidan, satt fast  i skaklarna och kunde inte resa sig.

När gubbarna kom dit kunde de få loss hästen, hjälpa den upp och lyfta på släden, så gubben kom loss.

Mor Mia var min mormor. Maria hette hon egentligen. Hon blev med tiden blind och har aldrig sett mig, bara hållit i mig och känt på mig med händerna.

Ville hette egentligen Vilhelm och var min morfar, men honom har jag inga minnen av. Han var betydligt äldre än mormor och dog när jag var liten. Han var lång för sin tid och när han exercerade beväring på 1870-talet fick han hålla fanan när konungen inspekterade regementet.

Tåget till Uppsala, suddiga människor och annat som kan intressera i vintermörkret.

Ja, intressera en flanerande gubbe med  kamera i fickan, en gårdag då flanörvädret kändes bistrare  än föregående dagar, så det blev ett kort flanerande. Eller  kanske kort-flanerande, för några  få digitala kort blev det.

TÅGET TILL UPPSALA

Jag hann.

Lek med uttryck

Ja det är ett delutsnitt. Rejält beskuren. Kanske ett sätt att rädda en  misslyckad bild. Kanske bara en lek. Kanske något jag kan upprepa, även om jag har  min skakiga period bakom mig.

En mer normal bild.

Tittade jag åt ett annat håll var världen blå.

Bron.

Det var kallt.

Det blåste.

Det var otrevligt.

Men det blev en  promenad.

En  kort en.

Del 2, Gårdagens promenad fortsätter idag, med lite variation i bilderna.

Fotspår i blöt snö slutade förra inlägget med, och jag får väl fortsätta där, om jag inte ska stå kvar   i kylan och stampa på samma fläck i all evighet.

Det finns alltid ett alternativ, som det står på reklamskylten.

Jag valde det  här alternativet.

Sedan hamnade jag här och lekte lite  med uttrycket i bilden.

Färgtonen kommer sig av att jag inte  har brytt mig om någon vitbalans i bilden, utan har svalt sensorns uppfattning om blandljuset, med hull och hår och låta den utgöra en bas för en lätt toning,eller hur jag nu ska  uttrycka det.

Även  i nästa bild körde jag med samma tankegång.

Här tillämpade jag det lite mer moderat.

Sedan tyckte jag att det kunde vara dags för lite folkbildning.

Mörkret  smög sig  på mig och gjorde världen mörkare och mörkare.

Utan allt konstljus hade det inte blivit några bilder på slutet.

Här återstod bara den långa mörka, slaskiga vägen hem.

Mitt sällskap på vägen var  min lilla  Panasonic GM5. Jag är nöjd med nyinköpet.