Överfulla bilder, röriga bilder, uppstickare, kända profiler och en skön höstdag

Enkla, renodlade, minimalistiskt sköna bilder i all ära, men ibland får jag lust att göra det motsatta, att klämma in mycket i en bild, inte minst för att verkligheten jag ser är sådan.

En bild där det kanske är svårt att greppa helheten när man tittar på bilden, men där det finns något att se ända ut i hörnen om man ger sig tid att låta blicken vandra runt i bilden och skåda detaljerna. En rörig bild? På ett sätt, ja, men jag uppfattar den inte så.  Jag  ser helheten och tycker den är skön.

.

En uppstickare (domkyrkotornet alltså) som blivit kapat, så får man väl inte göra? Fult? Usch?

Här var det mer rörigheten jag var ute efter, men jag är inte riktigt nöjd. Det kunde ha varit rörigare och mindre vackert.

Okapad uppstickare, med känd profil.

En känd profil som är så känd att den får chansen att visa upp sig en gång till.

Profiler står det i rubriken. Det behövs alltså en känd profil till för att jag inte ska ljuga.

En mindre känd profil som blivit ganska inklämd, får avsluta detta inlägg.

Paraplyet, trädet och haren, det här måste man fotografera, färger i rabatten och en abstrakt bild

När jag tittade ut i morse för att hämta morgontidningen såg jag det här.

När jag såg det här måste jag ju fotografera.

Men det var ju någon annan som gjorde det.

Mycket färger i höstrabatterna.

Och till slut en abstrakt bild.

Svenskans tio vackraste ord i en mening, går det?

Jag var ju tvungen att försöka, när jag nu bloggat om dem (de vackraste orden) några gånger.

Orden kommer i rätt ordning, med vackraste först.

Intill  en förgätmigej

  en snöflinga sakta dalar,

porlar

på ett ögonblick

med vemod

till en glänta

i juninatt

  där en kontrapropositionsvotering sker

 i gryningens

västanvind.

Fragment av en solbelyst värld

Det var solen som dominerade  när jag tog en aftonpromenad igår. Det nedåtgående och sakta försvinnande ljuset bestämde hur världen där jag gick skulle se ut. Det var bara att acceptera och ta vara på solfläckar  och  andra motivbildande element i den värld jag vandrade i.

Det började redan hemmavid, i den lilla gångtunneln som tar mig ut i stora världen.

.

Valde sedan den här vägen  som såg spännande ut i den försvinnande solens sken.

Det satt visst någon där i trappan.

Redan här upptäckte jag att mitt objektiv hade problem i aftonljuset och värre skulle det bli. Riktigt hur illa det var såg jag inte förrän jag kom hem och tittade på bilderna. Men redan under promenaden insåg jag att det var bilder jag inte kunde ta ens i det minsta motljus, så jag vände ofta solen ryggen. Det blev både otagna bilder och misslyckade bilder. Det ena sänker kanske humöret under promenaden och det andra när man kommer hem.

Det gällde alltså att rikta kameran åt rätt håll.

Jag misstänkte redan därute i halvmörkret att det var något skit på linsen som var problemet, men i skumrasket kunde jag inte göra så mycket åt det.  Och en del m/3-objektiv är ganska små och pilliga. Hade i och för sig en vidvinkel i fickan, men den passade sig inte här, tyckte jag.  Den kom fram senare under vandringen. Och det går ju faktiskt att promenera utan att ta bilder!

Solfläckar och busshållplats.

Jag gick  vidare in i mörkret.

Förgätmigej vann!

Resultatet  av Svd:s "svenskans vackraste ord", som jag skrivit om några gånger r nu klart. Det blev förgätmigej.

Eftersom jag inte har någon lättillgänglig  förgätmigej får ni dagens måne som illustration.