Svenskans vackraste ord?

Jag har ju skrivit om svenskans vackraste  ord förut, ett tema som Svenskan (SvD alltså) haft i sommar. Nu är 40 ord utvalda och man kan rösta på vilket man tycker är vackrast, fram till  21 September.

Ordälskare som jag är kunde jag inte låta bli att presentera  några av orden på detta sätt:

Barfota i aftonlandet

ser jag i en gryningsglänta

en annorlunda förgätmigej

och undrar huruvida en kontrapropositionsvotering nalkas.

Länk till SvD:

http://www.svd.se/rosta-har-vilket-ar-svenskans-vackraste-ord/om/svenskans-vackraste-ord

Gårdagens promenad blev en kamp med ljuset.

Jag kunde inte låta bli att ta en promenad i gåt heller, även om jag bestämt mig för att ta det lugnt . Jag blev trött och rastlös och behövde gå ut.

Därute i verkligheten slängde en man ner saker från taket.

Där fanns det också en bro med motljus och moln.

Tittade man åt sidan på bron såg man tågen.

I fjärran lyser solen på ett vattentorn och bilden är förstås filtrerad med brons inbyggda tittutfilter.

Men promenaden blev i mycket en kamp mot ljuset, i alla fall för den fotograferande delen av flanören.

Blått och snö blev då en hjälp i kampen  mot ljus och dis och fukt.

Nere vid Edsviken blåste det snålt.

Molnen tornade upp sig.

Men plötsligt kom en liten man och hjälpte upp situationen.

"Ta en bild av  mig".

Så då ska det här vara min hembygd, då?

Hembygd är den bygd man härstammar från, eller på annat sätt identifierar sig med. Definitionen är inte min, jag hittade den någonstans. Jag  är född och uppväxt i Stockholm, men det är inte riktigt vad jag vill kalla en bygd. Då kan jag kanske utgå från härstamning och efternamn.  Namnet Åkerlund, har när det gäller min släkt, sitt ursprung från en by i Hälsingland. Mjölnaren Hans Person   i byn Åkne  tog  sig namnet  Åkerlund kring sekelskiftet år 1800. Men det känns inte heller som hembygd. Så då får jag väl nöja mig med Sollentuna där jag  råkar bo genom tillfälligheternas spel.

Skulle alltså det här vara min hembygd?

Får väl acceptera det , jag går ju i alla fall förbi här då och då.

Men det verkar ju helt  folktomt här...

Nej ,här fanns i alla fall en  med-medborgare i hembygden .

Hembygdsgård? Nej, det finns en sådan på annat håll.

Samma motiv igen, men inte samma bild. Jag exponerade  bilden betydligt ljusare redan vid exponeringen. Ville ha en ljusare  variant på motivet "glödande slott i aftonsol".

Fult eller vackert, estetik eller moral?

Ett vackert ljus en vacker kväll med ett vackert motiv, kan det bli en vacker bild trots nedskräpningen? Ett moraliskt dilemma i miniformat?

Aftonljus i hembygden.

Idag återvände jag

Snyggare när det är städat, men tråkigare bild.

Och vädret var tråkigare i dag.

Men det gick att fota ändå, fick  välja andra motiv.

Man kan inte stänga in ljuset, en liten allegori .

Man kan inte stänga in ljuset. En tanke som for genom min hjärna när jag passerade här igår.

.

Men man kan ge ljuset olika uttryck.

Och  man kan släcka ljuset helt, men då är vi illa ute.

Det tog tio år.

Det låter som en lång  tid, tio år för att acceptera faktum, eller snarare att få  känslan  att det är som det är. Men plötsligt  har det ändrat sig. Det är tio år sedan jag flyttade till min  nuvarande bostad, och länge var det bara ett hus jag bodde i, och sov  i om nätterna.Men hörde  jag hemma där? Vilse i pannkakan kanske? Jag var bara en  stockholmare som blivit salabo som nu hade hamnat någonstans.

Det lokala fiket.

Länge bestod världen jag hamnat i av en busshållplats, en pendeltågsstation och vägen till affären. Sådan kontrast mot åren i byn, där grannarna bodde i en gård som  tillhört familjen  så länge byn funnits, sedan nån gång på medeltiden. Och själv har jag bott på elva ställen om jag räknat rätt.Men nu verkar det som jag faktiskt börjar känna mig  som Sollentuna-bo och inte som ett UFO som hamnat fel.

På tiden så fall.

Kyrkan nere i Centrum som jag aldrig varit inne i.

Inte förrän idag. Jag tittade in där.

Ett hörn av kyrkan.

.

Men jag nöjde mig inte med kyrkan, jag fortsatte promenaden Kanske  är det mina vandringar  med kameran  som  bidragit till att  jag återfått verklighetskänslan och insett att jag faktiskt bor här.

När jag ändå var ute och gick blev det ännu en bild på en kyrka.

Och promenaden fortsatte.