De bara går förbi där jag sitter med min kaffekopp.

.

Vem kommer först?

En del hinner ut ur bilden innan nästa riktigt hunnit in.

Raka ben.

Åt båda håll.

Här hamnade de flesta.

Gick i halvskum skog, bländad när jag kom ut. På köpet en suddis och en sorts selfie (förutom några bider)

Det begynnande skymningsljuset gjorde vandringen  njutbar där inne i skogen. Stigen slingrade sig mellan granarna. Och jag gick.

Det var en skön stämning. Och  jag fortsatte att gå.

Så småningom kom jag ut ur  mörkret och blev bländad av den nedåtgående solen.

.

Men det gick att ta normala bilder också.

Jag flaxade till med kameran också. Då och då får  jag sådana återfall.

När jag  såg den här stigen, kände jag igen mig.Det är alltid trevligt.

För  att ni ska se att jag verkligen var där, tog jag en sorts selfie också.

Gäckande skuggan?

Sedan hände  väl inte  så mycket  mer.

Jo Jag gick förbi äppelträdet, där jag stod och diskuterade äppelsorter. Det måste ha varit för ett år sedan. Nu var ingen där, så jag fick ingen pratstund. Fick nöja mig med en fin fallfrukt som matsäck. Gott.

Och så missade jag pendeltåget  med tio sekunder. Så då hade jag tid för en skuggselfie till.

Och kom det inget mer tåg, lär jag sitta kvar  där på soffan.

Promenera utan kamera, Går det? Men varför ta risken? Och en promenad som blev längre.

Jag började ju en promenad i förra blogginlägget, men i bloggen slutade  promenaden  för att  jag inte orkade skriva fler ord. Nu har  jag sovit, så nu orkar jag. Och jag fortsätter där i terrängen som jag  fastnade igår. Inte fysiskt alltså men verbalt.

Vad är det då för risk med att promenera utan kamera? Att det inte blir några bilder? Nej jag tänker  på promenadernas längd. De blir längre (för det  mesta) om kameran är med. Den ökar  min nyfikenhet, den minskar risken för långtråkighet, den lurar in mig på okända vägar.

Eller så har jag bara fastnat i ett maner.

Att  ha kameran med sig får ju också den bieffekten  att jag kan blogga, utan att fördenskull bild  och text hör ihop. Ibland gör de det, kanske intimt till och med. Ibland illustrerar den ena det andra, eller tvärtom, ibland har de inte  med varandra att göra. Men för mig lever de i symbios.

Det  kan också vara så att  själva skapelseprocessen  är det viktiga i sig.

Men dagens blogg då? Och gårdagens promenad?

De har en sak gemensamt: en promenad. En promenad som blev längre än jag tänkt. Och bättre än jag kunde föreställt mig. Och jag sov bättre i natt. Och det blev bilder som duger i bloggen. Jag fick den sköna känslan av  att "inte veta var jag var, men ändå inte vara vilse, och veta  hur jag skulle ta mig därifrån, utan att vända om".

Och längs vägen var det vackert.

Och skymningen kom när jag för mig själv i mörka skogen gick.

Men varför blev då promenaden längre än jag tänkt (vilket jag bara tar som en bonus)?

Jo, en gångtunnel under  motorvägen var avstängd, och att gå tillbaka samma väg som jag kommit vore ju tråkigt, enfaldigt och banalt, tyckte jag, så jag fortsatte in i det okända.

Plötsligt bara händer det.

Eller vad man ska kalla det. Först sov jag inget vidare i  natt, utan att det  fanns någon anledning därtill annat än att jag var vaknare än  klarvaken fast jättetrött. Sedan var jag trött för att jag inte sovit. Lite senare tröttnade jag på det och gick till det lokala fiket, för att se om det var bättre där. Kaffet var gott och kakan var god. Och så blev jag indragen  som "expert" på att vara svensk. Jag och en tjej som är tre veckor yngre än jag, Det var någon som skulle förbereda ett  anförande om svenskhet och behövde vår  samlade expertis.. Så det blev en rejäl stunds brainstormande.

Sedan insåg jag att jag behövde e promenad för att lufta  mig, så jag gick hem för  att byta skor och hämta kameran. För att promenera utan kamera, går det? Inte lika bra i alla fall.

Jag tänkte gå bara en kort sväng för att få  lite luft. Det gick inte. Det blev nästan  en mil, såg jag när jag kom hem och mätte på kartan.

Så nu är  jag ännu tröttare och hoppas att jag sover bättre i natt.

Och jag orkar inte skriva fler ord.

Blev faktiskt ännu ett: Finalen.

Man  riktigt såg hur regnbågen tog sats...

... för att ta sig  över den stora kranen...

... för att träffa kommunalhuset.

Sedan var det bara att gå hem...

...och skåda ljuset  i fjärran.