svartvitt: bilder ett sätt att leva? Eller bara ett uttryck.

Nu har jag  ställt till det, genom att skriva rubriken innan texten är klar, ja till och med innan jag börjat skriva, ja faktiskt innan jag funderat på vad texten ska handla om. Är det vad som kallas för utmaning, att leva upp till det utlovade. Å andra sidan var det  ju precis det vi blev utsatt för i skolan, när det var  prov. Rubriken var given, inget  mer. Jo: skrivtiden. Och så var det ett tvång, det är det inte  att blogga, om man inte har ett inre tvång. För mig är det bara ett nöje att skriva, och helt oseriöst. Och nöje var det ofta i skolan också.

Svart på vitt blir det när  man skriver och svartvitt kan det bli när  man fotograferar.

En svartvit bild, fast  mest svart förstå. Motivet är  de vita stråna mot den mörka bakgrunden. Mer vitt på svart än svart på vitt, ungefär som kritan på den svarta tavlan i skolan. Tyckte det kunde passa eftersom just  stråna var motivet. Jag kunde ju ha gjort  bakgrunden ännu mörkare, men ville  ha lite struktur kvar för att   bevara känslan. Eller så är det ett uttryck, så fick jag med det ordet i texten. Ett "löfte" avklarat om vi ser rubriken som ett löfte

Men ibland handlar mitt val av svartvitt om förenkling och renodling.Inga störande färger.

Som här. Vore bilden i färg skulle alla färgerna, som nu inte finns, dra blicken till sig och minska uppmärksamheten på motivet, som ju är spelet. I alla fall tänker jag så.

Kanske ska jag läsa en tidning. Färgen lika  onödig här!

.

Ibland är det bara den sköna känslan som gör att jag tar till det svartvita i bilderna.

Ibland finns   känslan där redan när jag står  vid motivet Ibland dyker den upp vid framkallningen i Lightroom. En skön  frihet. En gång i tiden släpade jag  ibland med mig två  kameror, en  med färg  och en med s/v

Blänk, speglingar och reflexer utan förvirrande färger.

Mitt sätt att fotografera , är numera  sällan att  jag ger mig ut för att fotografera, däremot går, vandrar, spatserar jag ofta, och  måna gånger är en kamera med, redo runt halsen eller för säkerhets skull i ryggsäcken eller en väska, redo om och när motiven dyker upp. På det viset är ju bilderna ett sätt att leva för mig.

Vatten  är också  fascinerande och  lite lurigt för människoögat, det man ser är inte alltid  vad man ser eller tror sig se, så vid  vatten har jag  lekt mycket  med kameran.

Här är det  i princip samma tankar som  i den första   bilden.

Allt  handlar bara om vilken väg  man  väljer att vandra.

Fyra fyrkantiga foton från fredagens färd

Fångade första fyrkanten  ungefär  där jag blev avsläppt. Något sticker upp där bakom. Vad kan det vara och var  kan det vara? Varför tog jag överhuvudtaget  bilden? Frågorna hopar sig.

Kan det fula bli fint om solen skiner och ljuset är hårt? Eller blir det bara fruktansvärt fult?

Även det redan vackra kan vara svårt att fånga i det obeslöjade solljuset tycker  jag.

Det gäller att söka vinklar. Men det är ju det som är så skojigt när man promenerar med kamera.

Jag blickade  neråt.

Hade hamnat mitt i kampen om brödfödan.

Jag prövar ett svartvitt  perspektiv också.

Det här är  bara de första fyra från gårdagen, men den var lång och jag är trött, så det får bli ett  kort inlägg till att börja  med.

Broar kan överbrygga klyftor sägs det

Jag träffade på en bro i går och den hjälpte mig att överbrygga ett  hinder, samtidigt som den sammanlänkade delarna i ett kluvet samhälle.

Hindret som klöv  på denna plats: järnvägen.

Järnvägen, som både kan vara sammanlänkande och den stora barriären.

Här finns en bro som ser ut som en tunnel.

Och där föll ljuset fint tyckte jag.

.

Brofotgängare.

Det blev inte som det var tänkt idag, men lika bra var kanske det

Det var ett  pendeltåg som inte kom och ett som var för sent och då missade jag en buss, så jag gjorde något annat. Gick där jag inte gått och tog bilder jag inte tagit.

Ursäkta , men vet ni hur jag ska hitta biblioteket?

Byggets avspärrningar sätter  färg på stadsbilden.

.

Gatufoto, men speglat i fönster, duger det?

.

Här  var det förstås färgerna  som fångade min blick.

Lite trött, törstig och hungrig  är jag nu, ska nog göra något åt det.

Hare på framsidan, lek och konstigheter på baksidan samt tillfällig kvadratpaus

Ja, jag har  ju bilder liggande sedan tiden innan jag började med att ta kvadrater. Undrar hur länge det tillståndet  kommer att vara, det kvadratiska. Själv har  jag ingen aning. Det  kommer säkert lika oväntat och oplanerat sam när jag ställde om  kameran till kvadrater. När jag snubblar på motiv som jag inte kan knö in i  en kvadrat  på ett vettigt  sätt.

Den här morgonen lyckades jag faktiskt haren som då och då brukar synas utanför min dörr. Jag ser den  då och då när jag hämtar  morgontidningen, men då går det inte att fotografera den, den springer och gömmer sig. Men denna morgon såg  jag den genom fönstret innan jag öppnade dörren och fick  chansen att hämta kameran först.

En bild hann jag ta innan den gömde sig.

I  samma veva tog  jag fram min nästan  övergivna  Canon som numera mest får ligga och samla damm, sedan jag fastnade i m4/3-världen.

Jag lekte lite och förvrängde världen  med en tung glasklump från  Ukraina.

Höll  kameran still gjorde  jag inte heller.

Då blir det som det blir

Men det här fotomåleriet med rörlig kamera är inte längre lika skoj  som förr.