I går afton var det skönt att promenera.

Efter kaffe och bulle på Tårtan fortsatte far och son sin  aftonpromenad.

Samtalsämnena skiftade från Engelbrekt till bussfärder i Sydamerika, från Westfaliska freden till svensk livsmedelslagstiftning, från färsk strömming till ett frisörbesök  för sextio år sedan,  sådär som ett samtal kan vara en ljum sommarkväll..

Det var tydligen fler som samtalade i den ljumma aftonen.

Calle skulle söderut. jag skulle norrut, så  våra vägar skildes åt.

Min  väg gick via  Riddarholmen, och jag lyckades klämma in nästan hela kyrkspiran i min vidvinkel.

.

.

Nere på kajen fanns  aftonljusdyrkande turister.

Och när kvällen var över hade AIK vunnit, men det visste jag inte förrän nu på morgonen.

Ett fönster på Söder

Vi stod på gatan utanför porten sonen och jag,  när påpassligt  en blomvattnare kom och släppte in oss. Det var vänligt. Vi kunde gå upp och titta ut genom fönstret.  Calle såg vad jag såg som liten pojk, utsikten mot takplåt och släta väggar.

Samma skuggor på murarna som för  60 år sedan.

Samma port som  för 60 år  sedan.

Sedan promenerade vi vidare. Fast först fikade vi på Tårtan. Calle såg   juTårtanfilmerna som liten, så det var   roligt att visa honom  lite av verkligheten bakom.

.

Hemortskvadrater

Känslan av hembygdsvilsenhet, eller vad jag nu ska  kalla det , har tittat fram i de senaste blogginläggen, men igår dök det upp i skallen: Hemort. Månne  ett tråkigare ord än hembygd, men neutralare  i sin klang, kanske  en aning  byråkratiskt. Men jag prövar några hemortskvadrater också.

Hemorten,  samhället, stället där jag bor  är kluvet. Det går  en järnväg rätt genom bygden, det ger  en separation som  måste  överbryggas. Därför har det byggts broar. Den här till exempel.

Den ligger rätt nära  min boplats, så den har en tendens att smyga sig in i min kamera då och då under mina flanerande  promenader.

På väg över till andra sidan.

Om man tar sig  över bron kan man kanske få se det här.

Den lilla familjen korsar gatan, bilarna cirkulerar  i rondellen, sjukhuset byggs om och det nybyggda kvarteret ser nästan inflyttningsfärdigt ut. Det är fantastiskt  hur mycket  som kan rymmas i en kvadrat.

Fortsätter mitt sökande efter hembygden i kvadrat

Min bild av hembygden är nog fortfarande är lite  diffus.

Det beror nog på att jag inte kan bestämma mig för var hembygden ligger och vad den innebär. En inre förvirring, vet inte var  jag hör hemma. Hittills har jag brukat säga "jag bor i Sollentuna", som att det är ett tillfälligt  tillstånd. Först nu efter tio år,  har jag börjat använda epitetet  sollentunabo om  mig själv,  om  än med viss tvekan. För utsocknes blir det ändå bara  Stockholm, allt smälter ihop i en enda storstadsgröt. Och ibland passerar man gränsen utan att märka det.

Det finns en hembygdsförening här, men den sysslar mest med dåtiden har jag fått för  mig , den forntida, den medeltida, och tiden före 70-talet, "då allt var som  förr" .

Kanske är det människorna som bor här, som definierar hembygden, om  det  inte är ett utdaterat begrepp.

I går, när jag satt och fikade  i det sköna vädret vid stora gångstråket från hemmet till centrum och pendeltåget, stannade en dam och frågade efter vägen. Hon hade vänt på kartbilden och gått åt fel håll när hon klev av pendeltåget. Jag var ändå färdigfikad och färdigpratad  (om man kan bli det) och på väg att resa mig för att gå och handla, så jag följde  med henne genom gångtunneln och en bit till, för då skulle det bli enklare att peka ut riktningen  när jag skulle ge henne en vägbeskrivning. Sedan blev det en promenad av vägbeskrivningen, för jag följde med ännu längre. Tillsammans kunde vi konstatera att stället dit hon skulle var stängt, så då travade vi upp för backen igen men en annan väg än på nervägen, för omväxlings skull.

När vi kommit upp igen för backen hade vi hunnit avverka både rullstensåsar, Engelbrekt, Aniara,  Edsvik, Klockrike, vikingagravar och en del annan hembygdskunskap. Kanske  var det då mina hembygdsfunderingar började.

Jag gick hem och hämtade kameran.  Det var sedan jag tog bilderna.

Det blir nog fler hembygdskvadrater framöver, jag tog fler bilder.

Min hembygd, vad är det? Och var? Och varför?

Är det här jag ska börja?

Vägen ut i stora världen? Är det där jag ska gå för att hitta hembygden? Vad nu det är? Nu  har jag bott här i  10 år, så kanske är det dags att  jag fattar att jag är Sollentunabo. Men jag är ju bara någon som bor här. Kanske har jag flyttat  för ofta, för att känna mig hemma Har bott på  fem ställen i Stockholm, sedan fyra i Sala, varav ett på bondvischan, där man var nyinflyttad om inte åtminstone farfars far var född på gården och där granngården gått i släkten sedan  Engelbrekts dagar. Kanske  har den tiden satt sina spår.

Jag får väl gå ut ännu en gång för att spana på min nya hembygd sedan tio år, för att se vad  jag hittar. Jag går den vanligaste vägen hemifrån ut i världen

Kring tunneln ut i världen frodas det.

Allt kanske inte  är så skönt. Men det är skönare att  ta bilder på dem än att ta på dem.

Jag  vandrar vidare  och ser hur den nya hembygden förändras.

Nya bostäder växer upp och de växer fort.

Och  människor kommer och går, här i min(?) hembygd (?)