En höjdare, det litterära Söder, två röda gubbar, ett utdöende släkte, kanske ett pottpurri

Mina blogginlägg föds på en rad olika sätt, det är olika drivkrafter eller uppdykande impulser som föder fram dem, det kan vara ord som måste skrivas, formuleringar  som snurrar i huvudet, som jag måste spotta ut för att de inte ska ligga kvar och skava i hjärnan och skapa vånda.

Den här gången började det med en höjdare, helt enkelt en bild i höjdformat.

En bild som riktigt skaver i  sin beskärning på höjden. Ville ha med damen, troligen en turist, och klockan däruppe. Backa  mer kunde jag inte. Då hade jag och  kameran hamnat på Mälarens botten och det  hade ju vari onödig nersmutsning. (Eller heter det nedsmutsning? Förorening kanske?)

Kan ni se rubrikerna: KLUMPIG FOTOGRAF TAR SIG VATTEN ÖVER HUVUDET

Jag hade förstås onödigt lång brännvidd, men  jag ville inte byta objektiv, hade bestämt mig för att använda den här. Samma som i förra inlägget.

Det litterära Söder

Det är ju en rubrik som kan föra tankarna till Fogelström eller Ivar Lo och  kanske till Söderkåkar, eller till Klas Östergren för den som vill ha något modernare. Men det var inte det som föranledde  rubriken, utan ett par bilder jag tog, kanske på något utdöende.

En riktig gammal bokhandel, som är just bokhandel, eller boklåda som det också kallades,  och inte något mer, som innehåller just böcker och en bokhandlare och inget annat.

Tidigare i sommar  hade SvD några artiklar om vackra, eller var det  till och med världens vackraste bokhandlar. Likaså skrev de om världens vackraste bibliotek. Kanske var det ett första frö till den här bilden. Men tyvärr, jag hann inte botanisera så mycket: "Jag stänger om tio minuter".

Och här bytte jag faktiskt objektiv. Grävde upp vidvinkeln ur ryggsäcken för  att få med alla böcker.

Nästa bild är  också litterär, ett bibliotek.

Två röda gubbar och två väntande damer.

Nu har jag bytt både ö och dag! En bild från en tidigare promenad, en dag som jag tyckte var onödigt varm. Det är tråkigt att vänta på grön gubbe, så medan jag väntade tog jag en bild. En bild som man direkt kan avfärda med att den är för plottrig och rörig och inte tillräckligt  renodlat, en känsla som förstärks av det fläckvisa ljuset.

Eller också är det en bra bild för att det är en innehållsrik bild, som kräver att  man tittar noggrannare på bilden för att upptäcka alla detaljer.

Ett annat uttdöende släkte.

Här dog något annat för drygt  60 år sedan. Ett skrädderi. Konfektionsfabriker växte fram och gemene man gick inte längre till skräddaren för att få ett par nya byxor, och man köpte nya när de var slitna i baken, istället för att få en professionell lagning. De sista resterna av skrädderiet finns nu hos min dotter.

Men nu börjar texten skrädderi dyka upp här och var igen. Invandrade kunskaper.

Fem bilder -- på samma plats -- men så olika -- och blandade tankar

Jag gav mig av in till staden i går eftermiddag, jag minns inte riktigt varför, men förmodligen fanns en diffus idé bakom, en idé som diffunderade när jag kom till Centralen och jag gick åt det håll där det var minst med folk, för det var inte direkt vimlet jag sökte. Riktigt vad jag sökte vet jag fortfarande inte, kanske dyker det upp en annan gång. Eller så gör det inte det, men det spelar ingen roll, för då dyker något annat upp. Lite så fungerar ju mitt fotograferande för det mesta. Det som blir, det blir.

Nu hittade jag alltså en plats, eller snarast snubblade på den, för jag letade ju inte, utan undvek folkströmmarna. Jag riktade kameran åt tre olika håll och tog tre helt olika bilder. För de sista fick jag flytta mig lite mer.

På kameran hade jag för dagen satt ett gammalt manuellt objektiv från 60-talet, ett sådant som jag för några  år sedan köpt för en spottstyver på Tradera, och som jag med en adapter kan sätta på min Olympus. Ett sådant där som har en skärpedjupsskala. Och väger bly jämfört  med de små m4/3-objektiven jag oftast använder, ger kanske lite tyngd åt fotograferingen. Det blir ju lite omväxling också. Jag har aldrig någon längtan tillbaks till slabbandet i mörkrummet, eller trixandet med diaramar, men kan njuta av detta att ha ett manuellt objektiv på kameran. I en del situationer är det helkass, gubben  hänger inte  med, men för det här fotograferandet funkar det utmärkt. Kanske till och med bättre ibland.

Jag har ju också roat mig med att variera bildernas uttryck när de passerade Lightroom på vägen till bloggen, monokromt tonade, lite bleka färgbilder eller mättad sådan, allt efter stundens ingivelse och känsla. Jag är inte länge road av mer avancerat trixande eller bildbehandlande, gjorde ju en del sådant i Photoshop en gång i tiden, men numera är det inget nöje. Att "dra lite i spakarna" i LR får räcka.

Det kan ju ge lite blandat uttryck nä bilderna i ett inlägg är så olika, men även om det är en liten serie, tagen på samma ställe vid ett tillfälle, ser jag bilderna som  solister. Och som lite experiment.

För den sista bilden bytte jag vinkel totalt, för de föregående handlade det  om några steg hit och dit.

Det gjorde förstås ljuset helt annorlunda.

turister i stan och de har kameror

Jag såg några av dem.

Jag hade också kamera, så jag fotograferade dem.

I går afton, efter regnet

Molnen, regnet och åskan mullrade  in i går afton över mina nejder.

Det mullrade på rätt  rejält ett tag och minnet av förra sommaren dök upp, då när blixten dödade bredbandet i hela området där jag bor, för några veckor, och något senare när min dator tvärdog och brandlukten från Västmanland kom ända hit och jag mådde riktigt dåligt i värsta hettan

När gårdagsmullret dragit förbi, och luften renats av det livgivande regnet, begav jag mig ut i den sköna aftonluften på ett strövtåg med obekant mål  annat än själva  strövandet, det härliga.

Det var skönt ute.

Inte en kotte i skolan så här års.

Men skolgården var full av kottar. Tydligen har någon spelat luffarschack  i fönstren, men varför bara kryss och inga ringar?

Ljuset var mjukt och skönt.

.

Så småningom kom skymningen.

Kanske en mer romantisk framtoning.

Sedan fuskade jag när jag skulle hem och tog tåget en station.

Drog mig sakta genom staden bland skuggiga vrår och fimpplockare

Jag var ju inte i stan  för  att fotografera, utan för att hjälpa en bortrest bekant med att släppa in en hantverkare. Turister vimlade det av, fotograferande telefoner likaså och sol var det för mycket av för  min smak (kanske  även för kameran) , så jag kryssade in bland husen där det fanns lugnare vrår.

Skuggor och gamla hus kan vara en skön kombination.

I de här trakterna finns både Pontonjärgatan och Pontonjärparken, så jag kunde känna mig lite befryndad.  Pontonjärer var ju sådana soldater som byggde färjor och broar, och det var ju vad jag höll på med under min värnplikt.

Mannen som samlade fimpar.

Om man nu inte får gå in, kan man väl få tjuvtitta  genom staketet?

Och om jag avslutar  med ytterligare en  bild  blir det  en kvartett och det  kan vara en lagom frukost.