Eftersom Reymers blev uppskattade och jag hade en bild så blev det lite blandat fredagsgodis

.

Jag kom på att jag hade ytterligare en bild som passade till en av rivalernas låtar.

Wennnergren  center

Chefen är så elak, jag kommer jämt försent

Jobbet  är så tråkigt, honoraret  är för klent

och säj mej, när ska jag få leka med dej?

Och för att få ytterligare en anknytning till Reymers kommer här en bild från holmen.

En kraftig en.

Och så ett  par  dagsfärska bilder

Syren.

Träd.

Godafton.

När solen är selektiv

.

...då blir fotografen selektiv. Det är ju bara i ett ögonblick solen träffar rätt.

Hemma hos Aston Reymers och gröna blad i Högalid och en glad gubbe och...

När Affe gick till ICA  stod jag där och blickade ut. Jag kände mig lite trött och håglös, skulle jag verkligen fota något?  Skulle jag inte bara ta bussen och dra hemåt.  Det gjorde jag inte. Uppenbarligen inte.

Gröna blad iHögalid.

Ja uppå Högalid

där finns det blad

små små små gröna blad

som gör en glad

ja jag faktiskt tror

att jag slår vad

att ingenstans man blir så glad

Jag kom att tänka på Aston Reymers rivaler när jag gick där ooch när jag kom hem plockade fram den gamla LP-skivan och lyssnade. Grammofonen fungerade! Trots att det var evigheter sedan jag använde den.

Om det var Aston Reymers som fick mig att gå till Reimersholme eller holmen som fick mig att tänka på Aston minns jag inte.

Men det är en frågeställning jag inte tänker gå till rötterna med.

Det här är  i alla  fall en  av holmens rötter. Kan väl sorteras in under intresseområdet bilder på träd.

Men jag ska inte vara snål, ni ska få en bild på ett ett av holmens träd också.

Vill du fotografera mig?

Han var så glad över att bli fotograferad att jag inte kunde låta bli.

Men jag har en svag känsla att ha mött honom förut.

.

Ultraljud, söderfika och objektivtest.

Det var dags för  en undersökning igen. Ultraljud på självaste Kungsgatan, fast  sju trappor upp. Idag regnade  det inte som sist  jag var inne i stan, så det blev inga blöta asfaltsbilder. Men det blev ett positivt besked, blodet flödar som det ska längs halsen. (Jag höll på skriva  i halsen...)

***

Sedan behövde   jag fika,  så jag drog till Söder. Där  satt Affe  med ed en sådandär kamera man kan ringa med.

.

Efteråt tog  jag en liten runda  med kameran och när jag såg vad som fanns  på andra sidan vattnet undrade  jag hur  min kamera skulle klara det, så jag  testade  med båda de  medhavda  objektiven. En bild  med varje  objektiv. Båda bilderna är beskurna. Och båda blev tillräckligt bra för att visas, så då gör jag det.

Bild 1.

Bild 2.

Slut

När ljuset ändå väcker en, hus av skilda slag, en bok ur bibliotekets källare, lappstirra och annat som ryms i en dag

Egentligen ryms det ju mycket mer i en dag än vad som får plats i ett blogginlägg, även om man inte vänder på alla stenar och ser vad som finns där. Det finns ju hela tjockromaner skrivna om en enstaka dag

En natt börjar ju med en afton.

Med  kamerans hjälp kan man få husen att dansa i vårskymningen

När man vaknar och inte kan somna om.

Då kan man gå ut på balkongen och få lite frisk luft och hoppas att det hjälper att njuta av gryningsljuset  på träd  och byggkranar och hus.

Dagen före såg jag andra hus.

Ett hus som mest står där och väntar på sitt öde.

Och om jag vänder mig om.

Ett hus där det sitter  människor och väntar på sitt öde. Häktet.

Ytterligare en sorts hus.

Så blev det en trädbild i dag också (även om den är  från igår).

I bibliotekets källare.

Där finns det tydligen mycket som inte ryms uppe i hyllorna, och det är ju bra så  vi slipper vara helt historielösa. Undrar hur länge en bok ska stå outlånad innan den hamnar där? Och vilka som helt enkelt slängs?

Nu var det Heidenstams Hans  Alienus som fångat min nyfikenhet, minns inte var jag snubblade på honom nyligen, men har svaga minnen av att han nämndes på skolans  svensktimmar.  Så med boken uppfiskad ur källarmörkret gick jag till det lokala fiket och satte mig med  en kopp latte och en god  kaka och läste. Det blev en njutning!

"Jag sörjer ej att livet går sin kosa

från barnets oro upp mot gubbens lugn.

Jag vördar gubben vid sin kakelugn

och lyssnar gärna till hans svala prosa,

där minnet av hans ungdom skymtar fram..."

Där fanns i texten, en skönhet jag inte kunde motstå. En njutning med kafé, kaffe, kaka och sköna rim.

Lappstirra?

läs själv