Gamla träd blir som nya på nytt när man fotograferar dem?

Det här trädet har ju garanterat passerat  bäst före-datum för  länge sedan.

Något tyder faktiskt på  en total kollaps. Men jag tycker  mig ana figurer mitt i kollapsen och en stor fiskstjärt, Fallna hjältar,  eller är det fantasin som  skenar.  Totalt nyhetsvärde torde bilden sakna, den är redan flera  veckor gammal.

I samma bunt  med opublicerade  och oanvända bloggbilder hittade jag en annan fallen hjälte.

Bilderna  dök upp i mitt minne eftersom det senaste  bloggandet handlat om träd, fast på ett annat sätt. Synd om de skulle ligga och ruttna oanvända.

En centralfigur kan hända, kring vilken allt kretsar.

Ibland döljs träden av töcken eller dimmor, eller försvinner bara allt i ett romantiskt skimmer?

Symboler i träd, träd som symboler, bilder på träd, bilder med träd, det spårar lätt ur för mig ...

Spårar det ur  eller är det helt enkelt för svårt?

Det handlar nog helt enkelt om mig och mitt sätt att fotografera, och därigenom mitt sätt att vara, inte bara  med kamera  i handen. När jag går, flanerar, promenerar eller vad jag gör är jag van att titta på vad  jag råkar  passera, samtidigt som jag går  i mina egna tankar. Då tappar jag lätt fokus på  vad jag "ska" göra, det ligger bara lätt dolt lite längre in i hjärnkontoret. När jag dessutom inte har bestämt mig för vad  begreppet symboler innebär blir det ännu mer ofokuserat.

Men bilder blir det.

På sånt jag ser.

Ordet träd har jag inte tappat bort, så jag sneglar mot träden för att se vad jag  kan se. Här var det en kraftig stam med grov, lite ärrad bark, i kontrast till de färska, unga, gröna bladen.

Gammal och ung?

Symbolik?

Till råga på allt ville jag ha med huset i bakgrunden. För  att antyda miljön? För att göra bilden komplett? För inte kan väl den lilla gnuttan hus  vara symbolik?

Här är det i alla fall träd.

Jag höll på att trixa lite  med litet skärpedjup och   skärpa och oskärpa på löven. Plötsligt sökte sig två ofrivilliga statister in på scenen. Jag tackade och tog emot. Vad kan de vara symboler för?

.

Ja, ni ser hur  lätt det är att tappa bort sig!

Jag glömde bort symbolerna och fotade träd istället.

Inte fy skam det heller.

En symbol?

Jag gillar sådana här, den enkla formen, skönheten, en symbol för den tid som är i antågande.

Jag vet att andra hatar dem.

En annan symbol?

Jag fick genast associationer till otrevliga händelser när jag såg detta i trädets grenklyka.

Symbolism?

.

Det här var ju roligt ju! Träd alltså. Har jag fått en trädskalle? Tre olika i motiv och maner.

Trädtokig? Nej träd  är ju inte något nytt för mig, fotografiskt alltså, men efter Affes lilla påpekande och gårdagens promenad  med trädmotiv återvände  jag till motiven idag på förmiddagen. Det var inte sol som när jag tog de andra bilderna, sol som irriterade mig, eftersom kontrasterna blev för stora och bilderna för hårda och svårarbetade. Jag fick inte riktigt fram de intryck  jag  såg  i fotögonblicken  och ville ha fram. Idag var ljuset snällare  och bättre tyckte jag, så jag återvände till några  av de  mest närbelägna motiven.

.

I dag blev det  mer som jag ville  ha det. Men till nästa trädsejour funderar jag på att släpa  med den gamla  kameran igen. Den har optisk sökare och jag upplevde att bildkomponerandet  med de här  motiven var knepigt  ibland med både sökare och display.

.

En bild  i färg och två lätt tonade svartvita fick det bli den här gången.

En fårad typ som mitt i gatan står. Och lite till.

En bild som är tagen före det stora rabaldret i Wien, men det hade jag ingen tanke på när jag gick där i en ända av kommunen, där jag sällan vandrat. Den ligger  inte naturligt till för  mig att passera, så att säga, men det är ju roligt att det finns sådana fläckar kvar så att jag  kan fortsätta att ströva och upptäcka och tillfoga  nya pusselbitar till min mentala bild  av bygden.

Endast några få vita fläckar vittnar fortfarande om att det är en björk som står här.

.

Ljuset var ganska fläckigt, så något bra  helfigursporträtt av herr Björk blev det inte. Jag får väl gå förbi här en  gång till och se om han slipper solen i ögonen då.

Och de  vita fläckarna på min mentala karta över hemkommunen är större  än de vita fläckarna hos  Herr Björk, så  jag lär väl  få  passera fler gånger i trakten för att fylla ut dem..  För det är väl där  man bor nu som är hemkommunen. Men  det känns lite konstigt att kalla den så... Jag bara bor ju här...

Lite senare...

Jag gick vidare, eller snarare hemåt, herr Björk blev snarast vändpunkten på turen. Men snart hemma hittade jag en annan  Herr Björk som kastade sin skugga  på muren. I sällskap med en yngling av annan art

Vi vann visst. Vi, sa svinlorten

Jo jag lyssnade, och tittade stundtals också på gårdagens evenemang. Jag har ingen TV så om jag tittar så är det SVT-play på datorn och i gårkväll så fixade jag bilder och bloggade jag i ett fönster  och bytte  ibland fönster för att se på showen. Hörde gjorde jag hela tiden.. Det var en lagom dos om man tycker musiken är intressantare  än spektaklet. När omröstningen började gick jag och la mig.

"Vi",  sa svinlorten.

Det  var min mor som använde det uttrycket när någon tog på sig äran för ett gemensamt jobb, där han inte dragit många strån till stacken.