Gnetar på fast det stretar emot i vårens ljus

.

Rubriken kan gälla både  första bildens uppförsbacke som min egen tillvaro.

Nu har det gått några månader sedan jag fick  min diagnos och både verkligheten och insikten börjar hinna ifatt känslorna. Vårljuset som ger lite vårtrötthet hos en ljuskänslig individ som mig kommer som grädde  på moset , fast i negativ  bemärkelse. Motgiftet i form av fotopromenader, bloggar  och dagstidningens svåra sudoku (och medicin ) lyckas jag  mestadels med, men den första euforin har lagt sig.

Veckans långpromenad på ett soligt vår-Söder (Till skillnad från kniv-Söder) börjar dock närma sig sitt slut här i bloggen när jag spanar ner på vad som händer därnere i backen.

Tydligen är det dags att gå hem för dagen...

...och låsa dörren.

Sakta strosa genom staden.

Och så var jag tillbaks där jag var i februari, mitt i snöfattiga vintern.

.

Det blir nog ett postludium också innan den här promenaden är slut, även om jag här hade påbörjat återtåget.

.

Småsaker och små speglingar i vårsolen.

Ibland är det de små detaljerna som gör att jag tar en bild.

En av många hatad gul och vacker blomma och resterna av en liten måltid. Kanske har någon setat och njutit här i vårsolen?

Sol, cykel och gathörn.

Skuggor och speglingar gör det till en bild.

Små detaljer är alltid roligt att observera när man  är ute och strosar tycker jag, även om jag inte bär på en kamera. Har aldrig förstått mig på folk som gör gåendet till ett tvunget måste och enbart stirrar fokuserat rakt fram  med  hopbitna käkar. De känns  som  zombier från en främmande planet, som inte bryr sig om allt fint runt om, allra minst de små sköna observationerna.

Tänk vad man missar, när man inte hinner uppfatta  en liten spegling i ett fönster och inte hinner stanna till och backa för att se om man sett rätt.

Aluminiumfälgar,  rödfärg och kullersten.

Efter förra bilden var jag extra uppmärksam på bilar i fönsterrutor, så jag  fann en till.

.

Här började det  med bara stapeln av stolar och jag stannade till för att se om det var ett motiv.

Medan jag stod där började en man att rulla in en barnvagn i bilden. Jag lät honom  hållas. Så såg jag att jag borde backa för att få med stenen i bilden och det fina  vita strecket, så att förgrunden blev en förgrund värd namnet.

Precis när jag skulle ta bilden behagade en hund sticka in nosen i bilden, så det var bara att tacka och ta emot. Här blev det inte bara en småsak i bilden, det blev flera samverkande.

Små detaljer var det. Den  sista.

Det vita papperet  som låg på gatan!

"Det  är de små, små  detaljerna som gör det" Det visste redan Povel.

När valborg blåser flyger kronbladen, ståndarna står nakna och bloggen åker på en blåsning.

Jag gick ut och tittade på plommonträdet som står utanför bakdörren

.

Och på fjolårs-syrenerna

Trevlig  Valborg i blåsten?

Ljushus och husljus

.

Ljus inne bland husen drar till sig mitt intresse där jag spatserar med min kamera.

Kanske kan det ge en bild.

Ljus fanns det här också, men nästan för mycket.

Det är nästan för mycket av det  mesta i den här bilden, inte bara av ljus. Rörig kanske, men inte rörigare än verkligheten. Jag gillar  att ta sådana bilder ibland, bilder som innehåller mycket, där man med blicken kan fånga in helheten men också vandra runt i bilden och upptäcka.

.

Det blåa, en liten bagatell. Ett blått ljus, lite  mystiskt, vad kan det vara.

Bakom ryggen...

Vände jag på mig  växlade motivet och ljuset drastiskt.  Det är snarare mörkret som ger stämningen.

Här spelade ljuset huvudrollen, det  det sköna ljuset, som mer än huset  var motivet.

Om nu ljus  kan vara  ett motiv annat än ett motiv för att ta bilden.

.

När jag tog den här bilden kunde det väl inte ha varit något annat än ljuset jag såg

Vårljus på Söder

Vårljust är det mångenstädes  så här års, men nu  råkade det vara på Söder jag hamnade igår. Jag hamnade där redan i förra blogginlägget, så det var ju  ingen nyhet. Det var kanske tur att jag stack dit igår, idag regnar det, i alla fall nu, i alla fall där jag är en dryg mil norrut. Kanske bara en skur.

Vårljus

Hur kommer det sig då att jag ofta hamnar på Söder när jag drar in till stan med kameran. Det kan ju inte vara nostalgi, jag var bara sju år när vi flyttade därifrån, och mina minnen från den tiden är ganska små, även om jag ibland gör stor affär av dem. Kanske är det någon annan känsla. Är Söder mer lättfotograferat än andra stadsdelar? Finns det fler motiv här? Är ljuset bättre här? Smakar kaffet bättre?

Vårljus vid skolan.

En anledning till att jag hamnar på Söder kan ju var kommunikationerna. Jag kommer direkt hit med pendeltåget och kan kliva ut nästan mitt i motivvärlden. Anmarschssträckorna är längre på andra håll. Stadsdelen är också rätt kuperad, vilket inte heller är fel ur fotosynpunkt (och så ger det motion på köpet).

Samtal i vårljuset.

Så småningom blir man trött när man vandrar runt i vårlvärmen.

Vila i vårsolen.

Och nu skiner solen igen.